Rätt beslut trots allt

0
15

När jag sprang Europacupen i Macedonien i början på Juni så fick vi reda på att Schweiz skulle ha sitt SM på 10 000m den 27 juni, och det skulle inte bara finnas 4-5 andra tjejer att springa  med, de skulle även fixa en hare till sina löpare. Så de senaste 3 veckorna har mina största problem varit ska jag åka till Uster i Schweiz eller stanna i Sverige och köra 10 000 m på Sollentuna GP? Väderprognosen har kollats 2-3 gånger per dag, Sollentunas väder har hela tiden haft en lite fördel. Även tidiga prognoser sa att det skulle vara 15 grader i Sollentuna medan tidigare prognoser för Uster visade på över 22 grader. Precis som många andra svenskar så springer jag inte bra om det är föööör varmt. Även om jag tidigare bott 6 år i North Carolina, så lärde jag mig aldrig att springa bra i högluftfuktighet och värme.
Allt jag ville ha var en ärlig chans att springa mitt max på 10 000 m. Efter värmeböljan i Skopje där jag trots allt åkte hem med ett nytt pers och en mer positivt inställning till 10 000m, men jag kände även att jag borde kunna springa mycket fortare. I nästintill perfekta förhållanden så trodde både Brandon och jag att jag skulle kunna fixa 33:30. Jag ville verkligen inte råka ut för en till tävling i rena rama värmebölja. När vi i måndags fick reda på att det var klart att det skulle finnas 2 harar som skulle köra 80-81 sek/varv i Sollentuna och att väderprognosen fortfarande visade 15 grader och i princip vindstilla medan vädret för Uster visade 23 grader, ja då blev beslutet lite lättare. Vi kör i Sollentuna.
Förhållanden i torsdags var nästintill perfekta. Jag gick tidigare från jobbet för att hinna med en tuplur, det kändes viktigt eftersom starten gick kl 21:20. Min inställning var positiv och vädret var verkligen underbart för löpning. Innan loppet blev det ganska tydligt att ingen av de andra löparna hade tänkt hänga på hararna och mig. Planen var att min klubbkompis Agnes skulle hålla farten första 3 km, sedan skulle en utländsktjej ta över och köra samma fart in i mål. Starten gick, hararna la sig på rad med mig i släpptåg. Första varvet gick något sakta, 83 sek, men det hämtade vi upp och Agnes gjorde ett perfekt jobb och klockade 10 min på första 3 km innan hon klev av och hare nr 2 tog över. När Agnes kliver av märker jag att hare nr 2 ökar tempot. Först tror jag att hon bara råkade öka tempot och jag hör spikern säga ”är det Hanna som tappar tempot eller är det haren som ökar”. Spikern var ju tvungen att vänta några hundra meter för att kunna veta vilken fart vi sprang men hade de frågat mig så hade jag kunnat svara direkt att haren av någon anledning ökat farten. Vid 300m står Brandon och skriker åt haren, slow down, wait for her, do your job as a rabbit, slow down, men inget händer och Brandon ger upp sitt skrikade efter 2-3 varv när haren bara fortsätter i sitt nya tempo på ca 78 sek/varv. Själv känner jag bara vad är det som händer, varför sticker haren ifrån mig, jag skulle ha åkt till Uster och struntat i att köra på hemmaplan, varför varför varför. Ungefär där börjat mina negativa tankar ta över. Jag passerar halvvägs på 16:47, perfekt men jag vet att jag tappar fart. Vid ett tillfälle säger jag till Brandon jag kliver av. Men jag fortsätter. Nästan varje varv fram till 8 varv kvar tänker jag, nej nu kliver jag av, sedan tänker jag på alla som står där och hejar på mig, mina föräldrar som kommit, kompisarna Susanne och Johan, folk jag inte känner igen som skriker mitt namn, Brandon som prioriterat min träning framför andra mer roliga saker under de senaste åren, min klubb som alltid ställer upp för mig osv. Jag försöker verkligen peppa mig själv men de negativa tankarna tar verkligen över. När jag tänker tillbaka varför jag känner mig missnöjd med tävlingen så är det inte för att haren ballade ur, eller för att jag missade kvalgränsen till EM, jag är otroligt glad över mitt nya pers, men nej det är för att jag mentalt inte var stark utan jag lät de negativa tankarna ta över.
Jag hör speekern säg att jag kör 82, 83 sekunders varv. Jag försöker öka, men tappar farten lika fort. Varför ska det vara så svårt att hålla fart själv. Jag funderar vid flera tillfällen är jag verkligen trött? nej kommer jag framtill, men jäkligt uttråkad. Det är inte kul att springa 25 varv, kommer jag någonsin älska detta? Med kanske 8 varv kvar kommer norska Runa ikapp mig, jag försöker hänga på, ger mig lite mer pepp att köra vidare även om jag inte klarar att hänga på henne någon längre sträcka. Sista km går på något sätt på 3:15. När jag går i mål lägger jag mig på marken och säger för mig själv aldrig mer aldrig mer, jag orkar inte, jag orkar inte. Samtidigt är det en sådan skön känsla att det är över.
Senare vänder sig min mage ut och in, kroppen har ont precis som om jag hade feber och det känns som om jag ska spy vilken sekund som helst. Jag som normalt slänger i mig mat efter träning, får verkligen kämpa med middagen efteråt, det tar mig en timme att äta upp middagen, samtidigt som jag kör skyttetrafik till badrummet. Jag mår verkligen inte bra. När jag vaknar på morgonen känns kroppen mycket bättre. Det är verkligen helt otroligt hur snabbt kroppen återhämtar sig. Tankarna som jag hade efter loppet att jag aldrig mer ska springa 10 000m känns avlägsna istället går tankarna hur ska jag bli ännu bättre? Jag vet att jag kan springa under 33:30, vad krävs för att jag ska ta mig dit?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här