Det är kanske inte så att den här bloggen har blivit ett monster direkt, men lite av en maktfaktor inom svensk löpning skulle jag nog vilja påstå att den är. Jag har mer eller mindre på egen hand åtgärdat saker som att tidtagningen inte ska stanna i tv-rutan när segraren går i mål, fått upp längden på löpares strumpor med över en decimeter och det kanske hade varit klädsamt med ett tredje exempel men jag kan för mitt liv inte komma på nåt nu i skrivande stund; känslan är ändå att listan skulle kunna göras lång. Ja, det hade sett snyggare ut om berömmet kom från någon annan men nu nödgas jag tuta i mitt eget horn här.
Och arbetet går oförtrutet vidare, ingen rast och ingen ro. Jag fortsätter att dela ut ris och ros och kan ta några lopp jag nyligen sprungit som exempel. När jag anmälde mig till Stockholm halvmaraton som gick av stapeln förra helgen så kunde jag välja att skänka pengar till ungdomsidrott istället för att få medalj och t-shirt. Mycket bra! Sluta att oombett kasta sån skit på alla löpare som springer lopp, det har jag stört mig på länge. (Däremot: ett miniris: (med reservation för att det är jag som inte fattar hur man gör) Det går alltså inte att få se en resultatlista med alla löpare? Man måste välja ”män” ”kvinnor” eller ”annat”? Värdelöst i så fall, fixa!)
Dessförinnan sprang jag Sommarspelen och nu måste jag tyvärr ta fram riset igen. Jag har varit på Stockholms stadion tre gånger i sommar på olika lopp. Första tillfället i maj när Almgren sprang så fint på 5000 meter minns jag tydligt. Jag skulle inte springa själv utan var bara där för att kolla. Jag föreslog att en vän som bor i närheten skulle titta förbi så att vi kunde surra lite. Han kom, satte sig på läktaren i tre minuter sen drog han, stod inte ut med den höga volymen på musiken. Tror jag, det var svårt att höra vad han sa. Jag förstår honom och det här är alltså mitt gnäll. Den infernaliskt höga volymen på (vissa) löparevents.
Ja, jag hör hur jag låter, men det är oundvikligt när man blir äldre. Det är en biologisk naturlag att man tappar muskelmassa, har speedos på stranden och stör sig på hög musik. Jag minns inte hur det var på Långlöparnas kväll i juni, förmodligen lika illa, men på Sommarspelen var det återigen dags att misslyckas med all form av konversation på arenan. Att önska någon lycka till, fråga om dagsform eller på förhand snacka ner sig själv och sina krämpor fick ske genom att skrika det ner i folks trumhinnor eller med teckenspråk (skaka på huvudet, grimasera lätt och peka på kantstött kroppsdel). Visserligen var det lite bättre på ena kortsidan där det inte var lika hysteriskt nära till högtalarna men överallt annars var det outhärdligt.
Det fanns korta andrum när musiken tystnade och man kunde höra ljudet av svensk idrott när den är som allra mysigast. Man kunde höra flåsandet från löparna, peppandet från sidan och varvtiderna som ropades ut. Man kunde höra hejarop från dom närmast sörjande och man kunde höra ljudet av otillåtna skomodeller mot tartan. Det var underbart! Sen brakade musiken igång igen och jag hade verkligen en fast och klar ambition att till varje pris undvika att använda ordet ”dunkadunka” men vad spelar det för roll, skadan är redan skedd nu och låt mig få kalla en spade för en spade.
Jag fick flashbacks till bussresor i Sydamerika i min ungdom när man kunde ha oturen att hamna på en buss med en bra stereoanläggning. Detta var nånting fint och lyxigt som användes som kvalitetsstämpel på bussens höga standard och därför utnyttjades oavbrutet på maxvolym, oavsett tid på dygnet och kunde göra en redan obekväm nattresa helt mardrömslik. Alla på bussen försöker sova – spelar ingen roll, vi har investerat i nya högtalare och dessutom är det ju bra att chauffören inte får en chans att nicka till. Jag gillar ju Roxette just as much as the next guy men helst inte halv tre på natten på en gropig bergsväg i Anderna.
Det är som på fotboll eller ishockey på vissa arenor. När det blir mål har nån bestämt att det ska dåna ut vidrig musik på högsta volym som överröstar publikjublet. Vill vi ens ha publik på arenorna? Sluta i så fall genast med det här oskicket och låt idrott låta som idrott! Tack på förhand.
Nu är jag ganska ny i löparsvängen och har därför inte hunnit springa jättemånga lopp, men på majoriteten av de jag har deltagit blir man ju som löpare också nästan halvt döv bitvis. Älskar Midnattsloppet (sprang både förra året och i år), men volymen var så hög i år att jag fick hålla för öronen på vissa ställen. Överväger nästan att springa med öronproppar om jag deltar nästa år.
Förbjud folk att springa lopp med mobiltelefon. Ett jävla ofog att se människor filma sina röda ansikten flåsandes i ett Instagramflöde nära dig.