Roligt en gubbe kan ha

Ove Haugen  

Här om dagen, under ett av alla vardagspass i Änggårdsbergen, kom jag till ett ställe där två stigar möts i en såkallad T-korsning. Från motsatta hållet kom två killar som verkade vara någonstans mellan tjugo och tjugofem år gamla. De såg ut att vara vältränade, spänstiga typer. De hade den rätta utrustningen och den rätta looken – kompressionskläder och små datorer fastspände runt vristerna där klockan skulle ha suttit – och samtidigt som de sprang i ett relativt högt tempo verkade de samtala på ett obesvärat sätt.

De hade, som jag, för avsikt att springa in på avtagsvägen. De hamnade ett fyrtiotal meter framför mig och naturligtvis blev gubben tvungen att försöka ta rygg på dem. Följaktligen ökade jag tempot till dess att avståndet var cirka sju-åtta meter.

Jösses, så stressade de blev! Här kom en gubbe från ingenstans, lade sig bakom dem och såg till råga på allt ut att vilja passera. Stigen vi befann oss på var rätt så bred men de såg nu till att springa bredvid varandra på ett sätt som inte ens skulle göra det möjligt för en Giacomettistaty att tränga sig emellan. ”Släpp för allt i världen inte gubbjäveln förbi!”

 gacometti
Giacometti

Det gjorde mig inget. Det var roligare att springa bakom dem och se hur de hela tiden vände på sina huvuden för att se efter om jag var kvar. Hastigheten höjdes ytterligare, jag tittade på klockan och nu låg vi på för mig otroliga fyra minuter per kilometer!  ”Var f…n kom han ifrån?”, tänkte jag att de tänkte. ”Har han rymt från ett Carema-boende?”

Jag började dock få det tufft. Det skulle knappast vara möjligt att hålla jämna steg särskilt mycket längre, men jag visste att stigen åter delade sig efter drygt femhundra meter. Alltså höll jag ut. Framme vid korsningen svängde de åt höger medan undertecknad gjorde en elegant vänstersväng och försvann in mellan träden. När jag var säker på att de inte såg mig bromsade jag ner och fortsatte i mitt vanliga, makliga 5.30-tempo.

Jag var nära att svimma av utmattning, men småskrattade ändå för mig själv. Eftersom jag lever enligt mottot ”Det viktiga är inte att springa fort utan att se ut som om man gör det”, kändes det inte ett dugg ledsamt att jag inte hade kunnat följa dem ”to the bitter end”. Spring vidare ni, tänkte jag. Jag är nöjd!

Eller, som Clintan skulle ha sagt det: ”Go ahead, punks, you made my day.”



 Dela på Facebook