Hur man botar runners blues

Ove Haugen  

I dag tänker jag på begreppet ”runners blues”. Haruki Murkakami beskrev det i boken Vad jag talar om när jag talar om löpning. Tillståndet uppstår när man har fullföljt ett viktigt lopp som man tränat hårt och länge inför. Känslan blir den samma som den stora stygga vargen skulle ha haft om han lyckats fånga de tre små grisarna. Den stora tomheten. Vad ska jag nu ägna mig åt? Vad är meningen?
Som inbiten löpare fortsätter man förstås att springa, trots tomhetskänslan, men den riktiga entusiasmen saknas. Visst finns det nya lopp att se fram emot, men, som det står i Predikaren i Gamla testamentet: ”Ingenting nytt under solen. Allt är tomhet, ett jagande efter vind.”

Mitt problem var dock att jag fickt en släng av ”runners blues” UTAN att ha fullföljt ett lopp. Det var snarare antiklimaxen när Berlin Marathon gick om intet på grund av en halsfluss som spökade. Finalloppet i november blev en liten kompensation, men det räckte inte, och att knyta på sig löparskorna kändes plötsligt lika rutinmässigt som daglig tandborstning och Kalle Anka på julafton.
Och visst! Det var ju dit man ville när man pustade och stånkade och led på sina första löprundor. Man längtade efter at löpningen skulle bli en självklar rutin.
Men ett och annat glädjeskutt vore ändå inte fel – ett litet tjolahopp i löparspåret som för en stund skingrade novembermörkret och gav ny energi.

Så vad gör man? Murakami började simma och cykla och satsade på triathlon. Några av mina löparvänner spänner på sig rullskidor och satsar på Vasaloppet. Några köper nya skor och kompressionskläder för ett par-tre månadslöner. Osv.

De här alternativen kändes dock inte självklara för mig. De är antigen för dyra eller för tidskrävande, eller både och. I stället höll jag enträget uppe min ambition om att springa på nya ställen, göra nya små avstickare, se nya saker. Man behöver inte alltid åka till Kuala Lumpur och springa maraton. Det kan räcka med att svänga in på en sidogata där man inte har varit.
Därför har också mobilkameran blivit flitigt använd under mina långpass. Jag är en usel fotograf, men det känns kul när man ibland lyckas fånga små vardagliga detaljer. Ett klotter om att ”Jesus är fet”, en poetisk frisör eller en skylt som hjälper den velige löparen att välja riktning.
Det här är MIN medicin mot ”runners blues”. Den får duga till dess att mörkret skingras och träningen för Göteborgsvarvet intensifieras.
Vad är din medicin?

 vegval
Blev lite velig under helgens löprunda, men höll mig till den långsiktiga planen och sprang åt vänster.

jesus
Glimmade mot mig på asfalten under långpasset. Troligen inget kränkande syfte utan ett exempel på språkutveckling.
Ny bibelöversättning snarast?

poesi
Är absolut poesiintresserad, men känner mig aningen tveksam till att boka en tid. Hur kommer jag att se ut efteråt?
Kanske som Björn Ranelid? Han har definitivt en poetisk frisyr.

 Dela på Facebook