Rymans hatkärlek till smärtan i Stockholm Marathon

0
32

Christer Ryman efter målgången på Stockholms Stadion. Även om man får jobba hårt i 4,2 mil för att ta sig i mål i ett maratonlopp så sker återhämtningen relativt snabbt för de vältränade. Arkivbild: Johan Bertil Swärdh.

– När till och med de små förhöjningarna med vit färg på övergångsställena känns oövervinnliga då vet jag vad timmen är slagen, säger Christer och skrattar.

Han jämnhet är aktningsvärd. På 16 Stockholm Marathon från 1992 till 2010 (tre år har han inte varit med) har 45-åringen från Småland som bäst gjort 2.28,35 och som sämst 2.44,10. Snittiden på de 16 loppen är 2.36,58 och snittplaceringen 34.

Christer dominerar i spannet efter de allra bästa svenskarna, år efter år.

– Det är väl okej, men jag hade hellre legat mellan 2.25 och 2.40. Det är som det är, lite svårt att ändra på nu.

Varför sprang du Stockholm Marathon första gången?

– Jag var faktiskt lite emot Stockholm Marathon, men till slut kände jag suget. Jag ringde tävlingskansliet på onsdagen tre dagar innan loppet och frågade om det fanns någon chans att få vara med. På lördagen stod jag på startlinjen.

Resten är om inte historia, så i varje fall väldigt starkt gjort.

– Jag älskar att springa, men minuterna innan start så är det alltid samma tankar som dyker upp. Vad gör jag här?

Ryman_2

Christer tar oss igenom några viktiga hållpunkter i Stockholm Marathon:

5 km: Flyt! Löpningen bara rinner på.

10 km: Oftast lite för snabbt.

21,1 km: Ser fram mot Djurgården.

30 km: Ett morgonpass före frukost. Ångesten börjar komma.

35 km: Då vet man ungefär hur det kommer att sluta.

40 km: Väldigt olika. En hel del smärta är inte ovanligt.

42,2 km: Jävligt trött! På olika sätt.

Ryman_3

Christer tampas numera med barnen till de han fightades med för 20 år sedan.

Några kilometer innan målgång händer det att Christers 1.90 meter och 80 kilo tunga kropp vill packa ihop och åka hem.

– Eftersom jag är så pass tung så tar låren mycket stryk. Efter en mara i Florens för 1,5 år sedan kom jag inte upp på bussen efter loppet. Låren var helt trasiga.

Tillbaks till Stockholm Marathon, ett år fick Christer span på Jonas Buud, med en kilometer kvar. Han taggade till och jagade ikapp och förbi ultramästaren. I mål var Ryman 15 sekunder efter Buud.

– Ha, ha. Ja, de sista 500 meterna var grymma. Jag tog helt slut.

De flesta gånger har Christer Ryman tagit sig in på Stockholms Stadion i anständig stil. Men, det har funnits undantag.

– En gång kom jag in på upploppet med 100 meter kvar på bana ett och stapplade i mål på bana åtta. Då var jag rejält körd. Att försöka spurtslå en kompis kanske inte heller är det smartaste man kan göra i ett maratonlopp.

Ryman_5

Där satt den! Christer tar ett glädjeskutt vid målgången vid ett något mindre lopp än Stockholm Marathon.

Beskriv känslan när kroppen tar slut?

– Det blir tvärnit. Krafterna är borta och du orkar ingenting.

Hur gör du för att övervinna dig själv och ta dig i mål?

– Det finns ingenting annat än att jag ska i mål. Jag tycker nog att det är rätt kul att plåga mig och plocka ut det sista ur kroppen. Hjärnan är helt bortkopplad, i det här stadiet är jag precis knäpp.

Vad känner du efter målgång?

Det är så olika. Att ligga på gräsmattan helt utmattad och knappt inte veta var man är, känns sådär. Förra året var jag ändå ganska fräsch. Ibland brukar jag fundera på om jag inte ska ta det fem minuter lugnare och må bättre på slutet, men det vill jag inte. Jag vill ta ut det där lilla extra och verkligen köra slut på mig själv. Den klassiska tanken om att man aldrig mer ska springa en mara dyker förstås alltid upp, men redan då vet jag att jag lurar mig själv

Har du någonsin sprungit något ultralopp?

– Nej, maraton räcker mer än väl.

Har du använt samma taktik under alla maror i Stockholm?

– Ja, jag försöker göra två jämna halvor. De sista åren när jag inte har varit i så bra form har det blivit lite svårare. Förr sprang jag stenhårt efter klockan, numera tar jag det inte lika hårt.

Ryman_4

Ibland är det svårt att glädjas med vinnaren. Christer verkar inte helt nöjd med upplägget.

Till största delen tränar Christer tillsammans med sambon Annika Eriksson i närheten av bostaden i Vaggeryd, tre mil söder om Jönköping. 14 år yngre Annika tillhör de bättre maratontjejerna i Sverige och debuterade i Stockholm Marathon förra året med 2.57,13. En tid som gav en total 15:e plats och en sjundeplats av svenskorna.

– Annika är ännu bättre i år, det ska bli kul att se vad hon kan göra. Hon blir bättre och bättre och jag sämre och sämre. Jag gör allt för att våra kurvor inte ska mötas.

Det måste vara roligt att ha löpningen som ett gemensamt intresse?

– Ja, vi tränar säkert 90 procent av all träning tillsammans.

Annika har nyligen bytt klubb från Trångsvikens IF till Skillingaryds FK. En klubb Christer varit trogen sedan han var tre år.

– Då gjorde jag min första tävling. Nu får jag be mina motståndare att hälsa till sina farsor som jag mötte för länge sedan. Det känns lite konstigt.

När han satsade som mest så tränade han från 13-14 mil i veckan upp till 23 mil.

Ryman_6

Löparparet Christer Ryman och Annika Eriksson.

– Nu blir det betydligt mindre. Cirka sex pass i veckan och en totalmängd på mellan 6 och 14 mil. Jag vågar också vila på ett mer sansat sätt än när jag var 23-24 år.

Hur är formen nu?

– Hyfsad. Jag har haft en del allergiproblem i vår och gjorde 1.17 på Växjö Halvmarathon. Banan var lite längre i år, men det skulle tydligen jämna ut sig för den hade varit kortare förut.

Tidsmål i Stockholm?

– Skamgränsen ändras med åren. Förut var det 2.30, sedan blev det 2.40. Nu är jag nöjd med en tid under 2.42. Men helst så vill jag under 2.40 redan nu så jag slipper att anmäla mig så tidigt till nästa års Stockholm Marathon (de manliga löparna som har gjort under 2.40 de senaste två åren behöver som SM-löpare inte anmäla sig förrän tätt in på tävlingsdagen). I och för sig kan jag springa en snabb mara utomlands på hösten och ändå slippa att anmäla mig tidigt.

Ryktet säger att du aldrig varit skadad?

– Nej, i stort sett inte. 1986 hade jag lite problem med en fot, annars ingenting. Jag har sagt att jag ska lägga av med löpning när jag får min första allvarliga skada. Kanske har jag tränat för dåligt, kanske jag borde öka träningen så jag blir skadad och kan sluta.

Löpning För Alla hoppas verkligen inte att så blir fallet. Löpar-Sverige behöver Christer Ryman flera år till.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här