S. Märta

Maria Larsson  

Det är någonting alldeles speciellt med Lidingöloppet. Jag får lite samma känsla som under Göteborgsvarvet-veckan. Nu är jag ju djupt förälskad i Bästkusten och min härliga hemstad, därför är Varvet stråt vassare än Lidingöloppet. Men efter förra helgens tur till Stockholm får jag nog erkänna att Lidingö klättrat några pinnar och minskat avståndet till världens största halvmara.

Vi tränar hårt och tisdagens intervallpass bestod av 5*1600m + 6*30s-30s gräsintervaller i Azaleadalen, allt för att få lite Eskilstunakänsla. Torsdagen bestod av en tröskelintervall och 2-minutare runt lilla och stora dammen i Slottsskogen. Trots hård grundträning vill jag fortsätta med tävlandet, dels för att jag missade många tävlingar under skadeperioden och dels för att man tar ut sig på ett helt annat sätt än under träning. Ni som läst mina andra inlägg vet att jag varit inne och nosat lite på det här med självförtroende efter en skada. Att tävla blir ett grymt sätt för mig att hitta tillbaka till modiga Maria, hon som inte är rädd för lite smärta. Att det är kul att dra på sig Sveriges snyggaste tävlingslinne blir ju bara en bonus! Hur som helst, jag har tunga ben men vem kan säga nej till 10 brutala kilometer runt Lidingö?!

Precis som Lady hör ihop med Lufsen hör Bosön ihop med Lidingöloppet. Kvällen innan är stämningen sådär härligt laddad, som om alla löpare delar någon mystisk hemlighet. Jag borstade tänderna med långa, magra bengetter i kalsonger. Jag kan konstatera att det är svårt att diskutera banan med tandkrämslödder i munnen. Vi sa godnatt till varandra och önskade varandra en god natts sömn som om vi aldrig gjort annat, precis som en stor familj. Vi gick upp och hämtade frukostpåsar ihop. Vi var förväntansfulla ihop. Och vi sprang till Baja Majorna ihop 7 min och 34 sekunder innan start. Det är vad jag kallar löpargemenskap!

Har man lite trötta ben går det alltid att bita ihop den sista biten och tänka: Jag kan springa, jag är inte rädd! Då snackar vi sista kilometrarna, sista backen eller sista raksträckan. När den tanken slår in efter 830m och man har 9170m kvar, vad ska man då tänka när de där sista backarna kommer? Då har man ju liksom redan “använt” och utnyttjat den där tankekraften. Effekten tar slut efter ett tag och man letar febrilt efter något nytt mantra. Ungefär så kändes lördagens Lidingölopp 10km. Min andra taktik var att upprepa vilken otroligt fin träning jag får av det här loppet, vilken krigare jag har blivit och Maria Maria försök att bli VÄN med SMÄRTAN! Om smärtan var min kompis så skulle den vara en sådan där kompis som man inte har så mycket gemensamt med, som går på bussen tidigt en måndagsmorgon, och väljer stolen bredvid mig (finns inte så mycket att välja på när hela bussen är tom och det är svårt att gömma sig). Kallpratet räcker till Skintebo, sedan lägger sig tystnaden som en kompakt dimma den resterande halvtimmen. Man vill inte umgås med den kompisen. Man vill helst att den ska gå av. Man vill helst lyssna på musik eller läsa Metro. Men kompisen sitter envist kvar och man är fast, intryckt mot bussfönstret och med värmefläkten på högsta effekt. Det är brutalt, hela veckan verkar förstörd och resan är oändlig!

Lidingöloppet 2014

Jag tror att inställning är a och o. På ett litet gym med dålig luftkonditionering i Flagstaff, på en halvtaskig crossmaskin som gnisslade och med 87 min kvar, bestämde jag mig för att ta hem K 22-klassen i Lidingöloppet 2014. Jag trodde att det skulle bli min första start efter skadetrasslet, sedan visade det sig att det ju lyckligtvis blev en kort bansäsong också. Men i Flagstaff blundade jag och tänkte på den där kransen man får om halsen när man vinner sin klass. På att jag skulle få springa med en livs levande kranskulla med folkdräkt och veta att nu, nu är jag bannemig tillbaka på banan. I lördags var jag så trött där på upploppet så jag kommer ju inte ihåg någon kranskulla med folkdräkt! Jag kommer inte ihåg när den gröna kransen hamnade runt min hals! Helt plötsligt är jag i mål och jag har missat chansen att njuta av Lidingös upplopp och vinsten i K 22! Får man springa sista 200m en gång till?

Loppet brutalt, ja. Maria krigare, ja. Personligt rekord med 2.5 min på Lidingös 10km, ja. Vinst i K22, ja. Grön lagerkrans, ja.

Jag hoppas att många Spring-läsare sprang i helgen och jag hoppas att ni fick umgås med den där härliga kompisen vars namn är S. Märta. Jag hoppas att några borstade tänderna med andra löparfantaster och jag hoppas att ni kände den där mystiska löpargemenskapen. Om inte? Varmt välkomna till Sveriges andra huvudstad i maj 2015. Jag vill också passa på att gratulera chefredaktör BG Nilensjö till vinsten i M50! Vidare vill jag tipsa om Marcus Åbergs podcast Möt Löparen. Marcus är otroligt trevlig och ruskigt duktig, både i löparspåret och som podcast-intervjuare. Vi pratade 1.5 h häromdagen och 40min av dessa går att lyssna på i hans senaste avsnitt. Sedan vill jag passa på, till alla som brinner av spänning, att berätta att jag har tagit KÖRKORT. Älgkött (se tiggare inlägg) i all ära men nu kan jag åka till vilken mataffär jag vill. Slutligen vill jag till Rio de Janeiro 2016. Kan man köra dit?

 Dela på Facebook