Det börjar dra ihop sig till den andra årgången av Wings For Life World Run. Spring är på plats i Kalmar nu på söndag den 3 maj och deltar med sitt lag Team SPRING. Spring har träffat fjolårsvinnaren som berättar om sin upplevelse av den svenska upplagan av loppet.
Maria Lundgren, 42 år, var landslagslöpare på 1990-talet och har gjort bra ifrån på distanser från 3 000 meter till ultramaraton. Hennes pers på halvmaran är excellenta 1.14.25. Men precis som övriga deltagare bröt hon ny mark när hon sprang Wings For Life i fjol.
Spring bad IFK Växjö-löparen att berätta om sin triumffärd, från start till mål:
”Ganska tidigt förra året frågade en kompis om jag skulle springa med Mustafa ’Musse’ Mohamed på Öland. Då hade jag ingen aning om vad Wings For Life var för något. Men jag fick det förklarat för mig och tyckte det verkade vara en jättehäftig grej för ett gott syfte. Man är så lyckligt lottad som kan springa. Därför kändes det bra att ställa upp och stötta forskning om ryggmärgsskador.
Jag var annars dåligt förberedd för ett långt lopp vid den tidpunkten. Jag hade inte ägnat mig åt någon maratonträning alls, utan främst sprungit intervaller för att klara milen på under 36 minuter. Det lyckades jag med i Växjöloppet (35.44) bara ett par dagar innan Wings For Life skulle avgöras.
Vi var ett gäng långlöpare och triathleter som bestämde oss för att dra till Öland på träningsläger och ta Wings For Life som ett långpass – en lustfylld, kul grej. Samtidigt är jag en utpräglad tävlingsmänniska och när jag får på mig en nummerlapp springer jag inte bara för att det är skoj. Jag visste också att jag var i jättebra form, om än lite sliten efter intensivt tävlande.
Min plan var att springa snabbt och avslappnat över Ölandsbron och sedan se hur det kändes. Först hade jag tänkt sikta mot 25 kilometer, men det målet förlängde när jag stod på startlinjen.
Det kändes lätt i början, jag sprang
i 4.10-tempo. Jag hade dålig koll på konkurrenterna och hade inte en tanke på att jag skulle vara första kvinna i loppet.”
Ska du springa Wings for Life World Run? Gå med i Team SPRING
Slutade vara social
”När vi passerat bron kom en följe- cyklist som sa att hon skulle cykla med ledaren i damklassen, och att det var jag. I samma sprang en tjej upp jämsi- des med mig. ’Nä, nu får det vara slut med det sociala’, sa jag till en klubb- kompis som jag hade sällskap med och brände av en kilometer på 3.40. Då släppte hon.
Tempoökningen gav mig ett adrenalinpåslag och jag bestämde mig för att köra. Jag kom i kapp duktiga killar och blev mer och mer taggad. Jag sprang och snackade med följecyklisten och uppmanade henne att be mig sänka farten om jag visade tecken på att inte orka prata. Eftersom jag var tränad för kortare distanser hade jag ingen tempokänsla.”
Att springa längre än 35 kilometer gör vanligtvis förbaskat ont, men inte den här gången. Jag blev visserligen lite stel i steget, men kunde mala på.
Efter maran, som jag passerade på 3.02, kände jag att bilen gärna fick komma i kapp mig. Men vi hade medvind och det gick ändå förhållandevis lätt.
Efter ytterligare någon kilometer ville jag emellertid verkligen veta var mållinjebilen befann sig. Jag tyckte att det var jobbigt att inte veta när jag kunde sluta springa, det är man ju van vid.”
En bra dag
Efter 45 kilometer vände jag mig om och såg bilen. Då började jag småjogga och göra hoppsasteg. Det såg säkert ganska märkligt ut, men jag blev orolig för att jag förstört min grymma form och ville skaka loss benen och vara nerjoggad när bilen kom.
I stället för att bli omkörd vände jag mig om mot bilen och sträckte upp armarna. De såg nästan lite besvikna ut.
Överlag hade jag en ganska bekväm resa. Bortsett från 3.40-kilometern sprang jag kontrollerat, och jag hade en bra dag.
Alla i mitt träningsgäng gillade loppet så mycket att de ska springa i Kalmar i år också. Själv kommer jag att springa i Kapstaden, Sydafrika.
Både jag och segaren i herrklassen fick en resa för två till vilket Wings For Life-lopp i världen som helst. Det visste jag inte på förhand, utan jag blev smått chockad när jag fick höra det.
Jag funderade först på att åka till Stavanger, men min sambo bad mig tänka ett varv till. Jag har alltid velat åka till Kapstaden, även om jag kanske inte skulle kosta på mig en sådan resa själv. Så priset passade perfekt.
Löpmässigt är jag inte lika stark i år. Jag har haft mycket besvär med sjukdomar och varit nere på botten. Men nu går det åt rätt håll”, säger Maria Lundgren.
Omarbetad artikel från Spring #3 2015. Text: Magnus Ransheim Foto: Wings for life
