Så när svenskt rekord!

Utlovade igår en race-rapport efter dagens lopp. Så här kommer den:

Vaknade efter en god natts sömn, drog ut på en kort jogg följt av lite stegringar. Som vanligt lite överdrivet nervös. Har en tendens att gräva ner mig lite mentalt dagarna innan ett lopp. Kollade lite på Nordenkampen för att distrahera mig själv. Funkade rätt så bra, men nervositeten smög fortfarande lite i bakhuvudet. Jag har svårt att säga ifall det är smärtan av att pressa kroppen fullt ut över en engelsk mil eller prestationsångest som skrämmer mig, men vad det än är kan man inte göra annat än att slå tillbaka demonerna. Eller som Alberto Salazar lär ha sagt: ”I had as many doubts as anyone else. Standing on the starting line, we’re all cowards.”

Väl nere vid vår arena blev det lite behandling på ljumskarna för att få de ordentligt varma innan loppet. Stack ut ensam på en 3 km uppvärming 50 minuter innan. Lite rörlighetsövningar och löpskolningar senare testade jag ett par stegringslopp. Benen kändes bra. Flöt lätt idag.

Vi var 10 löpare i loppet, en bra storlek om man inte vill knuffas så mycket. Dave och Todd drog iväg i ganska hög fart första 400m och jag låg längst bak i en utsträckt tätklunga. Kom runt på ca 61 sekunder. Fram mot 800 hade jag rört lite på mig. Låg i en klunga med Jake, Graham (en av mina lagkompisar och rumskompis), en Kenyan från Central Arizona, och en kille från en lokal löpklubb. Vi jagade bakom Todd och Dave som harade. 2.02/2.03 på 800m passeringen. Fram mot 1200 m började det bli lite ängsligt i den klungan. Jag låg i andraspår när vi kom upp med två varv kvar efter en 62-runda. Jake fanns längst fram när Todd klev av som sista hare. Jag pressade mig framför Kenyanen och kom upp på Jakes axel. Med 300m kvar gick jag också om Jake. Med 200m kvar hade jag ensam ledning och jag såg att klockan slog om till 3:36. Behövde ett starkt sista varv för att fixa en kvaltid. Kickade hårt på bortre lång och drev hela vägen till mållinjen. 4:03,25 stannade klockan på när jag till slut var i mål. Stor lättnad! 3:57,96 med NCAA:s höghöjdskonvertering utannonserade speakern.

I absoluta termer är den konverterade tiden förstås ointressant, men den räknas för kval till de mycket prestigefulla NCAA-mästerskapen som går av stapeln om 4 veckor, och det ger om möjligt en indikation om vad man skulle kunna springa på lågland utan höghöjdens tunna luft. Just nu bör jag ranka som 10:a i NCAA. Topp-16 får åka. Om ni vill skapa er en uppfattning om hur hård konkurrensen är i USA så tänk bara att hittils i år har 28 (!) collegelöpare gjort under 4 minuter på en engelsk mile inomhus! Hur många svenskar har gjort det inomhus i historien? Svaret är noll, zero, nada. Den tiden motsvarar ca 3:42/3:43 på 1500 m. Kvaltiden till EM? 3:44.

Jo, angående svenska mile-tider. Jag får förstås inte tillgodoräkna mig den konverterade miletiden i svenk statistik, men utan konverteringen så var jag mindre än 1 sekund från Ulf Högbergs svenska rekord på 4.02,3m som sprangs år 1968. Om jag får springa NCAA-mästerskapen om 4 veckor så går de på lågland, då ska det mycket till om det rekordet inte ska ryka. 4:03 på 1600m höjd indikerar nog att sub-4 finns där.

1 Elmar Engholm New Mexico 4:03.25

32.234 (32.234) 1:02.095 (29.862) 1:32.683 (30.588) 2:03.861 (31.178) 2:35.168 (31.307) 3:06.017 (30.850) 3:35.677 (29.660)

Samtliga splits från loppet. Sista 600 m gick på 1.28,1 sista 400 m på 57,3 och sista 200 m på 27,6.

För den intresserade kan loppet studeras nedanför så att ni inte tror att jag har hittat på!

Don Kirby Elite Mile (video)

På återseende!