World Trail Championship är sprunget. Ska inte skriva någon avhandling men det var en fantastisk resa fullproppad med intryck.
Banan
Vi tar väl det viktigaste först. Själva banan, Maxi-Race, varvet runt Annecysjön. Det var galet vackert och riktigt grisigt, precis som förutspått. Maxi-Race går varje år, de var bara VM-värdar just i år. Kan varmt rekommendera alla att springa det loppet, helt fantastiskt. Det är liksom ingen mening med att hålla på och försöka förklara hur fint och grisigt det är, ni får helt enkelt bara tro på mig och kika på bilderna…
Loppet
Starten gick 03:30 och de första 17,5 km var en stigning upp till första toppen. Det var banans minst tekniska del och det var bara att springa på. Har tidigare haft problem med nattlöpning men det funkade bra. Efter första check-pointen började det branta. Och det slutade bara en km från mål. Gick ut ganska lugnt och höll mig på en 5:e plats den första delen av loppet. Tanken var att spara på krafterna till slutet. Kunde inte hålla i det som jag ville bara, efter 40 km började de bli riktigt tungt utför och jag tappade fart i varje nerförsbacke. Sprang växelvis genom sista delen av loppet med Maud Gaubert. Hon sprang om mig i varje nerförsbacke och jag hann ikapp henne och gick förbi uppför. Men den sista utförslöpan mot mål var den brantaste och brötigaste och jag hade ingen chans att hänga med. Tappade mycket tid, folk flöt förbi… Hade hoppats slippa det där onödiga tidssnaskandet på grund av stela ben utför, men nej! Skönt i alla fall att kunna sätta fingret på en så tydlig svaghet. Jag vet vad det beror på också, för lite utförslöpning. Sprang in som 8:e dam till slut och det var ok för att loppet var så grymt kul! Fritiof sprang finfint och tog en 23:e plats i herrklassen.
Energin och glädjen fanns där hela tiden under tävlingen. Sådana här galna lopp ger massor av energi, det är naturen och medtävlarna som gör det. Publiken också. För även om jag och Maud tävlade mot varandra snackade vi lite och hon gav mig några tips längs banan. Det är ultrasjälen, det där att den största motståndaren ändå är ens egen kropp, ingen annan.
Allt runt om
Fransoserna tog hem det mesta, herr, dam, lag. Vinnartiderna på både dam och herrsidan putsades rejält från förra årets Maxi-Race.
Det var en inkluderande atmosfär på tävlingen och jag tyckte det var bättre gemenskap mellan löparna än på andra lopp, man pratade mer med varandra. Det berodde nog på att det var folk från hela världen som samlats. I och med att det var ett VM så hade många duktiga löpare som kanske inte har sponsorer eller ekonomiska möjligheter att resa på tävlingar långt bort fått chansen att komma. Har mycket bättre koll på ultratrailscenen i olika delar av världen efter den här helgen. Nepal hade några sherpor som sprang, vilket kändes stort med tanke på hur det är för dem hemma nu.
Vår lilla svenska grupp bestod av mig, Fritiof och coach Peter. Vi hängde också en del med norrmännen. De har riktigt duktiga ultratraillöpare och hade skickat 6 killar. Tyvärr hade de otur, näringsbris, stukade fötter och uppskurna händer. Didrik Hermansen gjorde dock ett grymt lopp och sprang in som 10:a.
Vad mer, jo, det gick bra för flera av löparna från finland. Tror det kommer börja dyka upp mer finska namn högt upp i resultatlistorna framöver…
Bland det bästa med ett ultralopp, tycker jag i alla fall, är att stå vid mållinjen efteråt och heja på löpare. Det hann vi göra litegrann på lördagskvällen.
Stort tack till Peter som var vår klippa, körde bil, styrde upp. Vad hade vi gjort utan dig! Och Cathy och Laurent från Team ASICS Trail som hjälpte mig under loppet, bästa tänkbara!
Nu lämnar jag över stafettpinnen till nästa bloggare, vi ses i skogen!
/Mimmi
