För mig var det just för att jag var sjukskriven som jag behövde göra det. Stockholm Marathon alltså. Så, jag gjorde det, mitt första och kanske enda asfaltsmaraton på 4.38.33, för exakt en vecka sedan. Lördagen den 3 juni 2017, som just sjukskriven.
Men i all glädje som loppet förde med sig, jag ska återkomma till det, fanns det även en känsla av att jag gjorde något förbjudet. ”Får man genomföra ett maraton när man är sjukskriven?”
Jag hade läkarens ord i huvudet om att göra allt det som gör att den värk i handlederna – som är anledningen till sjukskrivningen – försvinner/blir mindre. Att göra allt det jag mår bra av. Och som den vana löpare jag är upptäckte jag en av mina sjukskrivningsdagar att om jag joggade lite lätt försvann värken. Och den höll sig sedan borta flera timmar efteråt. Och jag rensade huvudet samtidigt, som jag också alltid gör när jag springer i vanliga fall. Med andra ord – att röra kroppen i sakta löpning hjälpte mig både fysiskt och psykiskt. Men att ta mig ut och jogga på detta sätt var en jättestor sak för mig och det dröjde också en hel vecka in i min sjukskrivning innan jag, så att säga, ”tillät ”mig att göra det. Det var som om det var skuldbelagt. ”Får man jogga när man är sjukskriven?” ”Får man göra något alls annat än att ta värktabletter, vila och göra rehab-träning?” Får man kort sagt ha kul och känna glädje när man är sjukskriven? Så gick tankarna och jag tänkte också mycket på hur det skulle kunna uppfattas om någon kollega mötte mig; ”Jaha, där är hon ute och joggar i solen – är inte hon sjukskriven?” även om jag själv visste varför och även hade stämt av detta med experterna. Min läkare och handterapeut backade upp mig i att göra allt det som förbättrade läkningsprocessen. ”Om det hjälper. Ut och spring med dig, Marie! Så mycket som det känns bra!” Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare och när jag hörde läkaren säga de orden den 9 maj fick jag nästan en chock. Allt jag skulle göra på jobbet, allt som jag planerat, som andra planerat med mig. Men det jag sökte för, molande och ibland mer ettrig värk i båda handleder som eskalerade när jag skrev, gjorde läkarens beslut ganska enkelt tror jag. Och jag fattade någonstans att det var helt nödvändigt. Jag är jurist. Jag skriver i mitt arbete. Det är så jag förmedlar och dokumenterar allt jag gör. Då måste skrivarmusklerna få vila om de är överansträngda, så att de kan komma igen och hålla arbetslivet ut. Som med all överansträngning måste en läkeprocess få en chans. Och jag har nu lärt mig hur jag ska ändra min arbetsställning när jag skriver vid datorn, även om det blev en dyr lärdom. Men jag ser ju nu hur fel jag suttit och arbetat.
Och till protokollet, så får jag hjälp att skriva detta. Jag är inte alls där ännu.
Från det till att anmäla mig spontant till Stockholm Marathon då? Ja, en knapp månad med ständig värk och utan min arbetsvardag, utan mitt vanliga sociala liv, utan mina älskade hundpromenader, utan mitt skrivande, utan min vanliga träning, utan att ens kunna öppna ett mjölkpaket utan värk. Det satte sina spår. Från 180 till 0. Och att vara helt beroende av andras hjälp. Inte min idé eller beskrivning av hur jag vill eller brukar leva. Men bara att acceptera och lyssna på experterna i läkaren och handterapeuten. Det var en rejäl överansträngning jag orsakat mig själv och en sådan går inte över på en vecka, eftersom jag trots den ordinerade vilan av musklerna där ändå inte vilar dem. Det är i princip omöjligt att vila handlederna. I ett accepterande av denna för mig helt frånvända och för det mesta meningslösa vardag sökte jag mig till positiva tankar, så gott det gick. Det var allt från att inspireras av de träningsinlägg jag fick till mig av mina klubbkamrater i Norra Stockholm Endurance till att glädjas åt alla riktiga vänner som fanns där för mig med samtal, meddelanden, blombud och presenter. Det var detta som gjorde att jag, trots att det värkte som fan, rent ut sagt, efter ett antal dagar i soffan tog på mig mina löparkläder för att bege mig ut i mitt kära Stockholm, längs Karlbergskanalen och till spåren i Karlbergs Slottspark. Under minuterna i sakta jogging med mina stabila handledsskydd som trygghet upptäckte jag att värken försvann; samtidigt som jag fick tillbaka känslan av ”Marie”. Marie som är en glad och aktiv person som finns i verkliga livet. Som är mycket utomhus. Och som inte har ont. Så unnade jag mig lite sakta löpning varje dag och märkte att jag blev bättre. Ingen terräng, inga backar, inte alls i tempo, inte alls den löpning jag brukar göra. Men jag var ute i spåren och längs mjuka grusvägar och det var mina oaser utan värk. När jag var i vecka tre av sjukskrivningen och tack vare löpningen började känna mig starkare och gladare behövde en nära anhörig läggas in akut på sjukhus. Jag blev vansinnigt stressad och orolig av det. Jag blev sämre i händerna. Det var torsdagen den 1 juni, två dagar före Stockholm Marathon.
På fredagen den 2 juni vaknade jag efter en orolig natts sömn och hade mer värk än på länge. Tankarna var ledsna och styrdes såklart mot personen på sjukhuset. Det var då jag bestämde mig. Jag behövde fokusera på något kul. Jag tog på mig mina skönaste kläder och bästa Asics-skor och promenerade i solen mot Östermalms IP och anmälde mig.
Jag lämnade området och blickade mot anslaget vid Stockholms Stadion. Ingen visste och ingen skulle få veta. Det här var min grej, för mig. Jo, pappa skulle få veta precis innan start – om det hände något, men i övrigt skulle jag bara unna mig själv flera timmar på Stockholms gator utan värk och med applåder, leenden och hejarop. En lång ego-tripp. Det var så jag visualiserade det hela när jag sakta gick hemåt med min nummerlapp och med en positiv känsla, trots att verkligheten inte alls var så positiv just då.
Stockholm Marathon. Det jag förresten aldrig skulle göra. ”Aldrig ett asfaltsmaraton! Aldrig! Aldrig med mina knän! Jag springer bara långt i mina mjuka vulkanberg!” Så lät jag. Att göra ett asfaltsmaraton fanns nämligen inte alls på min ”att göra-lista”. Inte med min historik av knäont. Det fanns inget lockande alls i det. Jag gillar ju verkligen inte och undviker alltid asfalt. Innan jag blev sjukskriven hade jag också haft en allmänt dåligt tränings-vår. Det är därför jag varit så tyst här på bloggen också. Och på Facebook och Instagram. Inga träningsresor, inget Playitas och det blev inte heller Tunnelloppet Citybanan eller Berlins Halvmara som jag verkligen sett fram emot. Men ibland blir livet så. Och sedan mitten av februari har jag inte kommit igång med något regelbundet, men jag har tänkt att min PT och terrängspåren och alla lopp finns kvar. Några milrundor i terräng i sakta tempo – med och utan hund – det har varit det ungefär. Någon ”maratonuppladdning” har det med andra ord inte varit tal om.
Men så har jag nu medaljen här framför mig. Jag blev en Finisher. Mot väldigt många odds gjorde jag det. På glädje. Löparglädje. Namnet på min blogg här känns helt plötsligt mer rätt än någonsin.
Och bakom ett träd på Östermalms IP efteråt. Då har jag berättat för pappa. Och han i sin tur har berättat att läkare skrivit ut personen från sjukhuset och att det under mitt maraton skett positiva framsteg. Lycka på många sätt!
Så stolt och glad och fylld av lugn. Och med en kropp utan värk och som också varit glad alla timmar och minuter.
Hur kunde det vara så kul då?
Det blev nämligen exakt så fantastiskt som jag hade visualiserat det dagen innan. Leenden, applåder, hejarop, high five med barn. Och med vuxna. Eller, nä – det blev ännu bättre än vad jag visualiserat. Jag hade så roligt. Och jag var så rörd över all publik, alla arrangörer och alla volontärer. Alla löpare. Att alla – trots all skit i världen just nu vågade finnas där ute i folkmassorna under alla de här timmarna. Jag sprang/joggade i mjukt och lugnt tempo, snittade på 6,37-fart och aldrig har asfalt känts så härligt. Jag stannade till vid varje vätskekontroll, jag kollade av knäna vid varje mil, jag gick på toaletten vid Centralen, jag väntade in besked under tre minuter från en sjukvårdare om det möjligen fanns ett par Alvedon att få med mig, om jag nu plötsligt skulle behöva. Jag tog det med andra ord lugnt; jättelugnt. Och då går det att göra ett maraton utan bättre förberedelser än mina. Och med mina knän, som jag aldrig trodde skulle klara det här. Bevisligen. Och det härliga och viktiga var min känsla att jag under hela loppet fick vara mig själv, Marie som springer, Marie som mår bra och som inte har ont. Jag var inte ”stackaren med värk” – för värken var ju inte där.
Västerbron var mitt bästa. Båda varven. Med den Asics Runway som byggts upp. ”Don’t run. Fly.” Det var de enda två gångerna, förutom på upploppet, som jag inte höll tillbaka mitt tempoökande och lät kroppen få gå upp i 5.00-tempo. Med den utsikten också. En unik upplevelse och känsla. Och att i detta naturliga flow samtidigt slippa värken i händerna. Jag snodde åt mig leenden från publiken och var långt från känslan senaste månaden som”Marie sjukskriven”. Andra delar av banan utan all publik och utan kupering blev mer av monoton löpning i ”konstruerad flow” för mig. Strandvägen, till exempel. Då valde jag att springa på den vita linjen som var mitt i vägen – för att få lite mental variation. Och på Norr Mälarstrand fanns ett skönt privat publikgäng med hög musik; då fick de bli moroten varv två. Hela Djurgårdssvängen som jag hört lite innan om ska vara så seg blev å andra sidan perfekt för mig – då körde jag vänster- eller högerkant och snodde lite grus och gräs som underlag. Precis halvvägs ute på Djurgården, Greve von Essens väg/Lindarängsvägen, mådde jag nog helhetsmässigt bäst i lugn och harmoni. Jag fick variera löpsteget med det mjukare underlaget, jag fick springa med fågelkvitter, djur och natur runt mig – som jag brukar – och de glada hästarna i hagen piggade upp mig. Och att livebandet vid halvmara-passeringen även levererade Bon Jovis klassiker Livin’ on a prayer med textraden ”Oh, we’re half way there. Oh, livin’ on a prayer.” det kan ju verkligen kännas klyschigt i en sådan här efterreflektion, men då var det fasen fantastiskt. Halva klar, halva kvar. Inga problem! Att de spelade Dancing Queen med ABBA varv två efter lilla klättringen vid Slussen var också att minnas. ”…having the time of your life. See that girl, watch that scene, diggin’ the Dancing Queen.” Skitsamma att publiken inte såg mig som en Dancing Queen; jag kände mig som en. Och så mitt i publikhavet vid svängen vid Kungsträdgården – ett bekant ansikte. Hurra och jag sprang fram och kramades. ”Heja Marie, vad grym du är – jag hejar på dig nästa varv!” Haha..hon hade bevisligen mer koll, eftersom jag inte hunnit studera exakt hur banan gick eller vilka delar som vi skulle springa två gånger. Men det var väldigt bra mentalt att veta – och om hon höll sitt löfte? Med bästa betyg; jag flög fram längs halva Kungsan tack vare hennes stöd varv två.
Det finns ju en poäng i att berätta att du ska springa ett maraton. Den hjälp du får av hejaropen går inte att förstå. Det tar jag med mig som en lärdom om jag mot förmodan får ett nytt infall att göra om det här.
Stadionlöpningen på slutet var bättre än jag kunnat drömma om. Med lätta ben, glada knän och med en fantastisk känsla i kroppen bara flöt jag fram. Tittade upp mot läktarna, log brett och tänkte att någon kanske var där som jag kände ändå. Fast jag visste att det inte var det. Musiken under min Stadionspurt? Jajamen med Rolandz. Och bara av den anledningen kan man ju skratta..haha. ”Jajamen, titta vad jag hitta på scenen. Jajamen, en trosa i spetsmodell…” Inte mycket mer att tillägga om den texten.
Och jag ska inte tillägga så mycket mer nu heller. En annorlunda race report. Ett annorlunda sätt att göra en löparrunda på. En bedrift som jag är oerhört stolt över. Som löpare. Som Marie. Som sjukskriven.
Att återse Norr Mälarstrand tre dagar efter, med Finisher-tröjan och medaljen. Att ta in det jag gjort. Att inte känna skuld i det, utan en stolthet. Och en smarthet. Hela resten av lördagen var jag nämligen utan värk. Och på söndagen vaknade jag för första gången på en månad helt utan värk i händerna. Och vad var det jag gjort? Jo, det min kropp och mitt huvud älskar att göra och som ingen värktablett hittills hjälpt mig med.
Tack älskade löpning! Tack Stockholm Marathon! Tack för att du läst detta! (Och tack till dig som skrivit ned det åt mig!)
Marie
(Som kommer att fortsätta att inte skriva på ett tag. Men som kommer att fortsätta med mina sakta löparrundor – mina oaser – som min sjukskrivning varken ska eller kan ta ifrån mig.)
