”Vad ska du göra när du blir vuxen?” – en inte alltför uppskattad fråga från min kära mor. Vad hon menar med detta är egentligen ”Vad ska du göra när du slutar satsa på idrotten?”, dvs. vad ska jag jobba med när jag slutat med min ”hobby”!
Det tog mig ett tag att själv acceptera/förlika mig med att det faktiskt är OK att göra prioriteringar och avkall i ”det normala livet”, för att istället satsa på att utöva en idrott/hobby som jag inte kan försörja mig på. Genom att leva sparsamt ekonomiskt, MEN för den delen inte mindre rikt upplevelsemässigt, är jag nu som 33-åring fortfarande kvar i att prioritera idrotten framför ett jobb 8-17. Det är ju faktiskt NU som jag tror att jag kan nå dit jag vill – inte när jag är 57 och börjar tröttna på att jobba all den tid som jag skulle kunnat använt till annat. Sen kanske jag ångrar mig, vem vet?!?, men i nuläget gör jag det aktiva valet att vara till största delen idrottare. I mina ögon är det iaf ett aktivt val att jag tar mig tiden att åka på olika resor och träna i olika miljöer, att jag kan sitta och äta lunch efter att bara ha ägnat mig åt ett pass klassisk skidåkning en gnistrande fin vinterdag. Det är faktiskt inget som bara ”dyker på mig”, alla kan välja att göra dessa prioriteringar!
Nåja, det var en lång inledning på min egentliga tråd – det här med att jag vill komma fram till att jag som idrottare faktiskt inte ÄR en ”vanlig” medborgare i alla sammanhang och att det inte bara är min mamma som inte tar mig på allvar alla gånger:
1) Under alla mina år med astmatiska problem är det inte många läkare som ansett att det är viktigt att kunna andas bra även under ansträngning. Tvärtom så har jag avråtts från att hålla på med uthållighetsidrott och jag kan till viss del förstå det, eftersom mina senaste mätningar talade om att jag är ca 54 år gammal (kapacitet i vila) och det låter ju inte som en uthållighetsidrottare av hög klass! Tror det kan vara därför som maraton och liknande ”bekvämlighetslöpning” (icke VO2max-begränsade) är något för mig! Tack och lov för idrottsintresserade läkare som Björn Ställberg och jag åker gladeligen till Gagnef och sköter om min astma.
2) Optikern Anna Wiborg i Falun imponerade starkt på mig vid första besöket, genom att verka ärligt intresserad av hur och när jag upplevde problem med min syn. (Inte bara en snabb koll i en maskin och sedan låta mig läsa bokstäver för att komma fram till en sifferstyrka och tack-och-hej-nästa-kund!). Istället diskuterade vi ganska länge hur jag som elitorienterare behöver kunna ta in information snabbt, på såväl nära som långt håll, och det kan ibland vara svårt att hitta lösningar för synfel kring detta utan att behöva kompromissa.
Jag är ju inte direkt jättegammal men progressiva linser har i mina öron låtit som något som jag skulle använda långt efter min elitkarriär….men genom att jag här blev mycket väl bemött och fick förståelse för de små, små skillnaderna, som för mig kan betyda STORA förbättringspotentialer i min kartläsning och orientering, kändes det verkligen värt att prova något nytt, vilket blev progressiva linser från Cooper Vision.
Den allra största skillnaden, förutom att jag ser bättre, är att jag inte längre får huvudvärk för att jag anstränger ögonen. Jag hade själv inte riktigt förstått att det kunde vara kopplat till mitt synfel utan trodde att det enbart var stressrelaterat. Det är grymt skönt att slippa dessa ”dåliga dagar” med huvudvärk nu.
Dessutom har jag nu nya fina glasögon, som hjälper mig att avlasta ögonen mer när jag arbetar vid datorn eller läser mycket. För mig är det här med glasögonen också ett sätt att markera mer skillnad mellan min del av idrottandet och det som är min övriga ”vardag”. Även om jag är i satsning dygnet runt, 365 dagar om året, så är det faktiskt skönt att då och då göra mer tydlig markering mellan Lena – elitidrottaren och Lena som person. Det är balansen i vardagen som ger den stora utvecklingspotentialen och för mig handlar det mer om att öka återhämtningen och lugnet vid sidan om träning och tävlande.
Nu kan jag göra det med stil =)
Härligt att du är tillbaka på banan fullt ut efter dina tidigare problem. Själv är jag snart 57 så numera får glädjen att kunna träna vara det centrala. För din del finns säkert mer att hämta som löpare på elitnivå, upp till 40 år brukar det mest vara motivationen som begränsar.
Jag har hittills inte haft långa perioder med begränsande motivation…snarare svårt att begränsa mig och lyssna till förnuftet och kroppens signaler i tid. Stark vilja och envishet är bra men det gäller att tygla den =). Om du har glädjen att träna så har du kommit långt, jag ser det som att jag har den allra största utmaningen framför mig – att träna kontinuerligt livet ut. Låter som du är på god väg!