Skoexperimentet avslutat

Ove Haugen  

Ok, nu har jag drivit skoexperimentet så långt som jag tror det är möjligt. Det började i oktober 2011, då jag, i den här bloggen, berättade att jag ännu inte hade anskaffat så kallade Fivefingers. Så här skrev jag:

”…i viss mening har jag ändå kommit närmare barfotalöpningen. Mina tjocksulade dojor som i nyskick hade bästa möjliga dämpning blir nämligen allt mer slitna. Jag köpte dem någon månad innan Göteborgsvarvet 2010, och nu har de varit med om två Göteborgsvarv och två Lidingölopp. Detta efter att tidigare – sedan dess att jag började springa – ha köpt ett nytt par varje år.

Så vad har hänt? Har jag plötsligt blivit oerhört snål eller sparsam? Nej, författaren Christopher McDougall är boven i dramat. I boken Born To Run visar han till omstridda forskningsresultat som fastslår att skaderisken minskar i takt med att skorna slits ner (!). De säkraste skorna är helt enkelt de mest nötta, och därmed har vi alltså blivit grundlurade av skoindustrin. Mina svindyra dojor med luftkuddar, vingar och allt vad det heter, dämpar inte nedslaget mot marken utan pajar bara fotens förmåga att känna sig fram. Det är som att lägga en grytvante över ett ägg innan man slår det med en hammare. På en tunn sula, eller utan skor alls, går foten däremot i självförsvar och landar på ett skonsamt sätt, och i förlängningen ger det en löpstil som minskar skaderisken.

Som alla aktiva motionslöpare vet är påståendet kontroversiellt, och jag tänker inte gå i klinch med motståndarna. I stället genomför jag ett experiment med mig själv: Inga nya dojor i år, och kanske inte heller nästa år. Samtidigt som tempot och träningsmängden ökar får de gamla skorna duga.

Än så länge tycker jag att löpsteget har blivit bättre och ben och fötter har hittills mått oförskämt bra (ta i trä!). Under 2011 har jag hittills tillbakalagt 1200 kilometer – tusenkilometersgränsen nåddes i augusti – och ungefär 90% av distansen har sprungits i 2010-modellen. Övriga 10% i ett par skor från 2009.”

Det här skrevs som sagt i oktober 2011. I dag, den 29 maj 2013, har jag fortfarande inte köpt nya skor, och trots en snittdistans på 4-5 mil i veckan har jag varit skadefri (om man bortser från ett par blånaglar och smärre blessyrer som gått över efter några dagar).

I går, när jag knöt på mig skorna från 2010 och stod kvar en stund i hallen, kändes det dock som om jag hade blivit hjulbent. Jag kollade sulorna och konstaterade att hälpartierna på skornas insida var så nerslitna att skorna nästan kantrade. Jag tar alltid mark med framfötterna numera, men detta har tydligen inte förhindrat att hälsulan tagit stryk. (Framfotalöpningen är ju för övrigt en del av skoexperimentet. En del av tanken att tunnare sulor ger ett naturligare löpsteg.)

I och med detta verkar det med andra ord vara dags att avsluta skoexperimentet, och jag fastslår att McDougall har rätt i sina teorier. Slitna skor funkar utmärkt (åtminstone till en viss gräns)

På  skorna från 2009 har sulorna (konstigt nog) hållit ännu bättre, så de får duga ett tag till, men jag tänker inte längre tjata om det här utan tillåter mig själv att införskaffa ett ytterligare par. Lätta, ska de förstås vara. Utan luftkuddar som får mig att studsa iväg likt en vättvilling för att sedan tvingas införskaffa klippkort hos naprapat och sjukgymnast.

Sedan är det förstås med ett visst vemod jag gör mig av med 2010-modellerna. De har burit mig flera tusentals kilometer genom regn och snö, kyla och hetta, i skog och på asfalt. Genom Lidingölopp, Göteborgsvarv, Midnattslopp med mera.
Kära gamla, illaluktande trotjänare, ni har varit ovärderliga, men nu är det hög tid för er att pensioneras. Tack och farväl.

slitnasulor

 Dela på Facebook