Skoexperimentet

Ove Haugen  

Jag har tidigare nämnt mitt intresse för barfotalöpning – ett intresse som väcktes under läsningen av den omdiskuterade boken Born To Run av Christopher McDougall. Jag är dock inte bara långsam som löpare utan även när det gäller att anamma ”nya” företeelser. När jag har skaffat Fivefingers har det troligen blivit trendigt att springa i platåskor.

Men i viss mening har jag ändå kommit närmare barfotalöpningen. Mina tjocksulade dojor som i nyskick hade bästa möjliga dämpning blir nämligen allt mer slitna. De köptes någon månad innan Göteborgsvarvet 2010, och nu har de varit med om två Göteborgsvarv och två Lidingölopp. Detta efter att jag tidigare – sedan dess att jag började springa – har köpt ett nytt par varje år.

Så vad har hänt? Har jag plötsligt blivit oerhört snål eller sparsam? Nej, även här är Christopher McDougall boven i dramat. I Born To Run visar han till omstridda forskningsresultat som fastslår att skaderisken minskar i takt med att skorna slits ner (!). De säkraste skorna är helt enkelt de mest nötta, och därmed har vi alltså blivit grundlurade av skoindustrin.

Jag recenserade boken i GT i maj, och sammanfattade resonemanget så här:
Mina svindyra dojor med luftkuddar, vingar och allt vad det heter, dämpar inte nedslaget mot marken utan pajar bara fotens förmåga att känna sig fram. Det är som att lägga en grytvante över ett ägg innan man slår det med en hammare.

På en tunn sula, eller utan skor alls, går foten däremot i självförsvar och landar på ett skonsamt sätt, och i förlängningen ger det en löpstil som minskar skaderisken.”

Som alla aktiva motionslöpare vet är påståendet kontroversiellt, och jag tänker inte gå i klinch med motståndarna. I stället genomför jag ett experiment med mig själv: Inga nya dojor i år, och kanske inte heller nästa år. Samtidigt som tempot och träningsmängden ökar får de gamla skorna duga.

Än så länge tycker jag att löpsteget har blivit bättre och ben och fötter har hittills mått oförskämt bra (ta i trä!). Under 2011 har jag hittills tillbakalagt 1200 kilometer – tusenkilometersgränsen nåddes i augusti – och ungefär 90% av distansen har sprungits i 2010-modellen. Övriga 10% i ett par skor från 2009.

Tidigare år, när jag sprungit kortare distanser i nyare skor, har jag däremot haft ont i vänster knä och på fotsulorna.

Hittills verkar det med andra ord som om McDougall har rätt, men experimentet kommer kanske att straffa sig. Näste blogginlägg kommer kanske att handla om hur jag ligger och vrider mig av smärta och inte är kapabel att springa igen förrän tidigast hösten 2012.
Jag vet inte och bör kanske säga som man säger i diverse tv-program: ”Don´t try this at home”.

En sak vet jag dock med säkerhet: Den här bloggen är i nuläget inte sponsrad av Nike.

Hej så länge. Jag hör av mig (från sjukgymnastens lokaler?).

borttorun

 http://www.youtube.com/watch?v=a77yHpjdUtU
Traffic. Hole In My Shoes. Fin text. Undrar vad han rökte, han som skrev den…

 Dela på Facebook