Skorna på hyllan

0
6

Det står klart att jag inte kan springa utan att få ont. Jag har inte kunnat ta ett löpsteg sedan grabbhalvan. Jag får ont i foten av att bara gå på jobbet i åtta timmar. Så jag har bestämt mig för att hoppa helgens 5000 meters lopp i Sollentuna. Jag har även bestämt mig för att inte springa Stockholm marathon som är nästa helg. Det var väl inget svårt beslut och ta. Jag vill ju inte åka till Stockholm och jogga igenom en mara bara för nöjes skull. Jag vill ju slå till med en bra tid, annars kan det va. Visst, det är tråkigt att årets stora mål nu är borta. Men det jag är mest oroad och samtidigt överraskad över är min totala likgiltighet inför mitt eget beslut. Jag känner inget. Eller rättare sagt, jag känner mig färdig med löpningen på något sätt.

Alla är naturligtvis på mig om att jag måste kolla upp min fot. Visst, det är ju självklart den naturliga vägen att gå till väga. Jag känner bara att jag inte orkar bry mig. Jag är trött. Jag är så riktigt jäkla trött! Löpning må vara den motionsform som jag uppskattar mest. Vilken jag mår allra bäst utav. Men jag är så trött på alla skavanker man drabbas av. Alltid är det nåt. Bristningar, stressfrakturer, gubbvader och vanliga överansträngda muskler. 

sko

Nej, det är dags att gå vidare. Träningsabstinensen blev för stor så nu har jag införskaffat mig ett årskort på ett av stadens gym. Oj vad skönt det var att dra/ lyfta vikter hit och dit igen. Så på gymet kommer jag nu låta kroppen få sitt. Där kommer jag konservera min form tills jag kommer på vad jag vill börja tävla i sen. För tävla, det tror jag är meningen med livet. Att få mäta sig med andra och att förbättra sig själv. Det är ju så sjukt tillfredställande. Även om det bara är på minigolfbanan.

Cykla har jag gjort och är klar med. Och om jag nu inte ska springa mer. Vad ska jag då tävla i då? Något fysiskt ansträngande måste det ju vara.

Simning? Jag är så jäkla dålig på att simma så det skulle faktiskt vara en kul utmaning. Jaja, jag är ju numera en fri man. Så jag kan ju testa runt lite för att hitta min nya grej. Jag är inte längre cyklisten Micke. Eller löparn Micke. Nu är jag bara Micke. Spännande och skrämmande på samma gång.

Så jag antar att detta är mitt sista bidrag här på ”Löpning för alla”. Denna fantastiska sida för oss löpnördar. Hehe, jag kom just på det att dessa löparbloggar ska ju inspirera till att springa…. inte tvärtom.

Vi ses.

(antagligen ganska snart…) 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här