Snuttefilt

Blogginlägg  

Stötvågsbehandling är inte skönt. För dem av er som inte upplevt det, kan jag berätta att det känns ungefär som att få tandstensborttagning på slagborrläge, fast på t ex baklår och säte. Om man samtidigt får elström genom akupunkturnålar i det andra benets vad känns det lite mindre i baklåret. Hjärnan förmår liksom inte hålla smärtfokus på hur många platser som helst. Ändå ser jag fram emot det. Helst skulle jag vilja ha det oftare än varannan vecka. På något sätt känns det som att det är just då jag blir lite bättre, att jag får äta den beska medicin som kanske, kanske till slut ska göra att jag kan ägna mig åt löpning igen. Så jag har blivit en stötvågskramare och stötvågsapparaten min helt oväntade snuttefilt.

För att hitta tillbaka till ett läge där min numera löpningsallergiska kropp åter medger denna aktivitet utan att ge baksmälla i häcken, har jag steg för steg införlivat nya rehabiliterande, rörlighetsökande och löpningsmöjliggörande moment. Tagit bort intervallerna, backträningen, fartökningen – ja, all löpande kvalitetsträning. Länge behöll jag ett joggpass i veckan av sentimentala skäl och för att kroppen inte skulle ”glömma bort hur man gör”, men nu har jag skippat löpningen helt. Det blev bara nähä-upplevelser av det. Jag har istället diversifierat min aeroba träning till crosstrainer (som jag hatat nästan lika mycket som russin i matbröd) och spinning, både på egen hand och på sistone ledarledd. Letat upp de mest optimalt funktionella styrkeövningarna för bål, ben och allmänstyrka och kört dem med minutiös samvetsgrannhet. Fullföljt mina dagliga ordinerade Asklingsövningar för hamstring med närmast militärisk disciplin och precision. Det har inte blivit bra ändå, även om det blivit aningen bättre.

Det gick så långt att jag slutade logga mina pass. Tyckte helt enkelt inte att jag ”tränade” längre, inte så som jag vant mig vid att träningen är för mig: en aktivitet där jag känner mig stark, där jag utmanar mig själv, min styrka och uthållighet, där jag utvecklas. Kvar blev rehaben och övningarna, men med successivt allt mindre måluppfyllelse. Jag gjorde det jag måste för att alternativet var sämre, som tandstensborttagning ungefär.

Spinning ger ändå en viss glädje. Med hjälp av Friskis & Svettis spinningledare har jag börjat hitta tillbaka till stimulansen av ett pass där pulsen stiger mot 17-18 på Borgskalan, svetten samlas i pölar på golvet och laktatet ackumuleras i musklerna. Jag har saknat det.

Styrketräningsintresset delar jag med min fru och ibland lyckas vi synka våra gympass så att vi kan peppa och passa varandra med stänger, hantlar och maskiner. Man blir bättre på det man gör och jag blir i alla fall lite starkare vartefter och även en lite mer kapabel spinningcyklist.

Och imorgon är det dags för stötvågsbehandling igen. Hurra!

 Dela på Facebook