Syftet med att springa 5000m var för att se om jag är redo för att springa lidingöloppet 15km 26 sep.
Jag har inte sprungit med klocka och press på mycket länge och haft ett helt annat syfte med rörelse. Jag behöver mer rörelse än dom flesta och har istället för att träna och prestera valt att röra mig mer, men helt kravlöst och på olika sätt… Arborist, SUP, gång/löpning i bökig terräng, OCR, crossfit och allt annat nytt o spännande. Vila när den vill utan att straffas och aldrig tvinga kroppen till nått.
Jag anmälde mig till 5000m KM i linköping som ett test inför lidingöloppet. Vilket var både naivt och dumt. Jag har inte helt kommit ur min 2a utbrändhet och precis börjat jobba som chef med många uppgifter och ansvar. Jag har inte hunnit träna eller ens tänkt träna för att prestera.
Jag hade tidigare fått en inbjudan till lidingöloppet vilket mitt tävlingshuvud gick igång på, inbjudan lockade,. många bra ska springa och jag vill vara med dom. Men vad är viktigast… hävda sig eller må bra.
så har det nog varit, att jag ska hävda mig för att tävla och visa mig bättre än dom andra, att drivkraften blir fokuserad på något man egentligen inte kan påverka.
Alla tränar hårt så du måste träna hårdare…? trots färre förutsättningar till återhämtning eller stöd om du inte lyckas. Cirkeln blir till skador och sedan ännu högra krav för att inte vara den som misslyckats.
Att som krav på sig att man måste vinna till varje pris, och varje gång man slutat två, trots super bra prestation så finns man inte.
Det är BARA ettan som räknas.
Efter 2 st utbrändheter som kommit pga alldeles för lite tid till återhämtning mellan jobb och träning.
För inget kan jag göra lagom, Alltid 200% oavsett vad jag bestämmer mig för, vad finns det annars för mening med saker om man inte maxar det?!
Den tanken har jag fått virda och vända på. Den tanken är som genetiskt inklistrad och reflexmässigt slås på i min hjärna och är perfekt att ta fram när man ska fokuser och prestera.
Kan man inte slå av den reflexen att alltid behöva prestera så blir man många gånger besviken och nedstämd när det inte blir som man förväntat sig, vilket det sällan blir.
Jag misslyckas mer än jag lyckas så när jag lyckats så finns det samtidigt så mycket misslyckanden på vägen fram som gör mig helt matt efter vinsterna.
Man måste gräva djupt för att nå toppen, så djupt att många gånger tror man inte att man kommer klara sig tillbaka.
För mig har corona varit skönt. Jag har kunnat vila huvudet från press och tjat om att tävla i alla möjliga tävlingar. Slippa känna tävlingsnerverna vibrera och bara kunna vara fri i allt. (Jag älskar att tävla men jag måste lära sig att spänna-av om jag ska klara det).
Jag har lärt mig slappna av, leva och bry mig om mina vänner och för första gången på länge har jag känt mig glad och lugn och kunnat ge av min energi till andra, det är en skön känsla och jag känner igen mig själv som den glada, positiva, snälla Yoie. Jag har behövt det här året av att vara mig själv och inte en maskin.
Så när det nu börjar trilla in tävlings förfrågningar så får jag slå mig själv på käften o försöka påminna mig om att stå emot det här året.
Jag ska lära mig att tävla med folk inte mot folk.
Jag ska lära mig slå på tävlings fokus i rätt situation.
Om jag springer och råkar vinna så vinner jag inte över någon, jag vinner med folk som stöttar och lyfter varandra till snabba tider och en svettig kamp på banan.
Keep it up pepps!
Hur d Gick på loppet
Jag sprang på 16:55 helt kravlöst efter en 12h arbetsdag 💪💫
Rastarunner 😌⭐
