Sprang in i väggen

0
51

Den här veckan sprang jag bokstavligen in i väggen. Måndag kväll järnet på fyra kilometer på hemmaplan för att se hur formen var. Tisdag kväll Grabbhalvan i Norrköping. Öppnade snabbare än någonsin på 3.20 första kilometern, landade på 18.39 efter de fem kilometerna. Nice!

Grip 12
Något sliten efter Grabbhalvan…..det skulle bli värre.

Onsdag på dagen i 30-gradig värme 5×1 000 meter på bana så fort det gick.

Torsdag kväll, Blodomloppet i Linköping. Bara bilfärden var onormalt svettig i en bil utan fungerande AC.

Valde länge mellan 5 och 10 km. Fick bli 10 eftersom både Super-Frida och The Machine skulle köra den längre sträckan. Ångrade mig nästan direkt efter start. Det kändes segt. Den tropiska värmen gjorde inte saken bättre. I ett lopp brukar jag oftast känna att det flyter på och att jag får lite gratis. Den känslan infann sig inte under en sekund.

Banan var heller ingen lek. Efter den tyngsta stigningen så var jag supernära att kasta in handduken och göra en smutsig DNF. Men jag fortsatte av någon outgrundlig anledning. Väl inne i centrum så blev det något lättare, med mer publik och feststämning.

Fick lite korn på The Machine och närmade mig, men fick vika ned mig de sista 200 meterna och noterade 40.08. Hyggligt slut i kroppen.

DSC_2744
En löpare med superkrafter och en motionär som vek ned sig

Både Super-Frida och The Machine persade så det gick tydligen bra att springa snabbt.

Själv var jag inte direkt nöjd. Desto bättre gick det att promota Atea Norrköpings Stadslopp. Riktigt roligt att röra sig bland tälten och filtarna på Stångebrofältet.

Med facit i hand så hade jag inte återhämtat mig ordentligt innan starten i Linköping. Något jag fortfarande känner av. Därför blev det idag noll meter löpning. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra att våga avstå träning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här