Det är tydligen ”trendigt” att springa med hund. Enligt en skribent i ett s k livsstilsmagasin. När jag och Chilli avverkat ännu en morgonmil – för att det är så vi vaknar bäst – är vi tydligen också trendiga. Vad nu det är värt? Vi gäspar lite för den. Men samtidigt är det kul att det jag gör, för att jag älskar det, uppmärksammas. Har du dessutom en border collie, den ras som min Chilli är, eller en annan s k working dog, är det också exakt vad de behöver. Aktivering, men med fokus på en uppgift och med uthållighet i centrum. Det vet vi som har sådana hundar. Och glädjen i ögonen på henne när hon, efter att ha kämpat på i många minuters löpning, vänder sig upp mot mig. Ovärderligt! Och hon blir fasen aldrig trött! Vår morgonmil är inget. Våra 30 km-pass vill hon avsluta med agility-träning (hinderhoppning för hundar). Jag bara tittar på henne och lite känner att du heter Chilli. Vi kan väl ”chilla”? Vad är det? svarar hon med sina ögon och gör en gladsnurr! Lite provocerande. Faktiskt.
Till saken hör också att hon är 11 år. Hon fyller 12 år i augusti. Och hon har ett litet blåsljud på hjärtat. Vi går regelbundet till bästa veterinär-hjärtspecialisten i Sverige och kollar det sedan vi upptäckte det för tre år sedan. Hennes bedömning är tydlig: ”Fortsätt som ni gör! Fortsätt att träna ihop till maraton och ultror. Hjärtat är en muskel och Chillis behöver det här!” Så med det i ryggen fortsätter vi. Och det finns ingen som peppar mig som hon. Nu den ljusa perioden i Sverige blir det ibland väl tidigt bara. Det har hänt att vi setts springa längs Karlbergskanalen i Stockholm vid 04.00. För att hon också älskar det och för att hon inte kan hålla sig ”ända till 05.30”; som det verkar. Men det där är mitt fel – att hon får respons. Så nu ignorerar jag hennes höga pip vid 03.45 och låter henne fatta att det faktiskt inte är OK för mig, även om jag älskar att springa, att göra det 04.00.
Och så finns ju ni där ute som springer mer proffsigt med hund också – med utrustning för det. Särskilda koppel och sådant. Jag är ju lite lat, vill att det ska vara enkelt och orkar inte med någon fästanordning runt midjan. Känslan av frihet är viktigare för mig. Så vi springer med vanliga selen och vanliga kopplet. När vi är ute riktigt tidigt i Stockholm och på landet är hon även helt lös. Och ja, eftersom hon är en smart border collie känns det också som att hon vet att ”ju tidigare vi kommer ut i Stockholm, desto större chans att jag får vara lös!”, därav kanske de här 03.45-attackerna?
Vi har tävlat en gång också (såklart, med mig som matte..haha) – och om jag inte haft fullt upp med att parera tre franska bulldoggs som var ”i vägen” och därmed sprungit fel en bit hade vi placerat oss. Och framför allt hade vi då också spöat loppets arrangör – den kände Arthur och hans multisportande husse Mikael Lindnord. Vi var nämligen med i Arthur & Friends Charity Run, ett utmanande trail-lopp vid Gålö Havsbad, söder om Stockholm. Vi poserade sedan glatt efteråt och gav lite marknadsföring åt arrangören. Älskar Chillis nonchalanta beteende mot den kontaktsökande Arthur. Hon kunde liksom inte bry sig mindre om hans”kändisskap”.
Den enda gången hon inte stöttar och peppar – det är när jag kör backträning. ”Upp och ner och upp och ner och jag kommer ingen vart.” Så verkar hon bedöma mig då hon tittar på mig med sina kloka, bruna ögon. Som att det där är hon för smart för. Så lägger hon sig istället med en pinne bredvid och sen när jag är klar med mitt upp och ner-spring är hon på i löpningen igen. Den löpningen som tar oss framåt.
Och har du ingen egen hund? Eller, du är på semester och utan din egen? Jag brukar alltid se till att ordna det. Hemma i Sverige är det säkert någon grann-hund som skulle älska det här. Bara den får vänja sig successivt och att ni inte glömmer att stretcha efteråt. Ja, det här med att vänja successivt och stretch gäller ju såklart din egen hund också! Utomlands är det alltid hundarna på stället som jag får koll på först. Det har varit så sedan jag var liten. Det är så nu med. I mitt andra hem, på Fuerteventura, gick det till och med så långt att de dagliga löparrundorna med den här skönheten – Chico – resulterade i att han skulle bli min. Men sedan ändrade sig husse och det här är numera bara fina minnen. Smärtsamma, men fina.
Fast Chico är ung, hans husse är inte det. Kanske kommer han inse att han inte kommer orka ge Chico det han behöver? Jag ger inte upp hoppet om fina saker och jag ser fortfarande Chico framför mig i härlig löpning med mig och Chilli här i Sverige. Den som lever får se. Till dess är det ofta såhär mina löppass ser ut. Och som sagt, det är svårt att inte bli motiverad. Att inte orka lite till, lite till när du får det här. Rakt i ansiktet. Älskar det!
Och så tre snabba på slutet.
- Stockholm Marathon blev personbästa i värmen. Därmed fixade jag mitt tredje asfaltsmaraton, mot alla knä-odds, och är ”klar” där.
- ”Klar” med asfaltsmaraton i mitt liv, alltså. Varför? När jag sprang mitt första maraton under extrema förhållanden i tuff trail i vulkanbergen på Lanzarote, höll på i sex timmar och 36 minuter och hade slut på vätska på slutet (pressade kroppen och min mentala förmåga hårt med andra ord) fick jag inga förändringar i kroppen. Men – efter ”bara” fyra timmar och 24 minuter – på hårda och plana asfalten i Stockholm upptäcker min kiropraktor att mitt vänsterben är 1 cm kortare på grund av en vridning i bäckenet. Hon fixade till och jag hade inte ont och känner inget efter heller. Men det säger allt för mig. Fler bergsmaraton. Fler terränglopp. En dag ska jag göra en bergs-ultra. Men aldrig mer ett asfaltsmaraton.
- Nästa mål – ultraloppet Vikbovändan den 11 augusti. Bloggkollegan och SM-mästarinnan för femte gången på 100 km (SÅ imponerad!) Frida Södermarks lopp. Vi ses väl där? Jag är i alla fall satt i hårdträning av min löpcoach på fyra ben. Ni vet vem!
Vov och hej och glad sommar från oss!
Marie och Chilli,
som faktiskt också ”chillar” en hel del ihop.
