Jag var nyligen och hälsade på nära och kära i Lund. En veckas säsongsvila hade gjort sitt och framåt lördagskvällen kliade det i långpasstarmen. Ett snabbt sms till en lokal förmåga, vi behöver inte nämna några namn men vi kan kalla honom Johan, och jag hoppades på att få sällskap. Johan är nämligen känd för sin träningsiver och mycket riktigt skulle han springa också kommande dag. Efter koncis korrespondens stod det snabbt klart att samkörning var omöjlig. Det på grund av något så banalt som min dekadenta dygnsrytm, som inte tillät träning så tidigt på morgonen. Svagt!
Det blev i stället ett kortare pass, med endast vemodet och tankarna som sällskap. Är jag för bekväm? Måste man vara hård? Hur sent på förmiddagen kan man köra ett pass och ändå räkna det som träning? Frågorna ekade.
På det beryktade 1980-talet sägs det att löparna var av ett annat virke. Ett hårdare sådant. Vad det berodde på är svårt att säga (freoner?), men resultatlistor från Lidingölopp och maraton styrker bilden. (Som exempel hade Kjell-Erik Ståhl då han 1986 vann Stockholm Maraton på 2.12.33 sällskap av cirka 130 landsmän under 2.40. I år klarade 29 svenskar den tiden.) Mängden förvärvsarbetande familjefäder/-mödrar som sprang mer än 20 mil i veckan, utan att anse sig hålla på med annat än frisksport, ska enligt ryktet ha varit överväldigande. Av någon anledning fanns ett behov av att träna mycket och hårt utan att nödvändigtvis vara i någon Sverigetopp.
Tar man upp ämnet med någon som var med på den tiden så får de alltid något fuktigt och drömmande i blicken, samtidigt som de med emfas hävdar att dagens motionärer är för bekväma. Nuförtiden ska tvunget värden som välmående och kul tas in i bilden. Vad hände med att springa för att prestera och när började vuxna människor springa hinderbana?, frågar de sig.
Jag kan i mina svaga stunder ställa mig frågan om man nödvändigtvis måste lägga en värdering i det skifte av inställning som har skett. Om det är många som tränar och tävlar i olika former av löpning och mår bra av det så kan man kanske vara nöjd där. Fast det är ändå trist att landets toppbredd på långdistans blivit lidande. Mycket trist.
Staffan Ek
Ålder: 23 år
Bor: Linköping
Klubb: Huddinge AIS
Meriter: Brons på 1 500 m i Universiaden, etta i Finnkampen 5 000 m, tvåa på 1 500 m, SM-guld på 3 000 m inomhus.
Personliga rekord: 1 500 m: 3.39 (2015); 3 000 m 8.02 (2012); 5 000 m 14.24 (2014); 10 km: 30.31 (2015).
Mål: I regel kortsiktiga
En som tänker i egna banor och vet vad som kännetecknar en hård löpare är Springs egna stjärnbloggare Petra Månström. För henne spelar resultat och prestationer mindre roll, däremot är löparglädje något högst relevant. Trogna läsare vet att hon publicerade en rapport i ämnet för en tid sedan. Med magkänslans hjälp lyckades hon lägga fram sina rön som besvarade den stora frågan – vem av Bolt och ultralöparen Jonas Buud som är hårdast. Det frågade Petra sakligt sin mage.
Buken lyckades känna in att löparglädjen hos Morasonen var större och svarade därför, efter viss betänketid, ”Buuud”. För den oinvigde kan det kanske tyckas konstigt att ”Lightning Bolt” i hårdhet ligger i lä mot ultragubben Jonas, men då glömmer man den så stora vikten av glädjen i att springa. Det ska man aldrig göra.
Så nästa gång du skjuter på ett långpass, gör det med ett leende på läpparna. Och samla dina kilometer nöjsamt. Då är du hård.
