Sub2h

Daniel  

Det finns två sorters människor i världen. Eller nej, riktigt så mycket bör jag nog inte generalisera. Det finns så klart oändligt många sorters människor men det finns spektrum, som man kan ställa olika människotyper i ändarna av. Ett av dessa spektrum handlar om tävlingsskallar och icke-tävlingsskallar.

I ena änden finns de som hatar att tävla. De som får ångest av allt som går att mäta och jämföra och som, om de är löpare, tyngs av att befinna sig i en miljö med mängder av andra löpare och någon peppig speaker som gapar om att svettas tillsammans. Helst vill de springa i frasande lövskog i sin ensamhet i det tempo som kroppen bestämmer där och då, flera mil från närmaste löparklocka.

I den andra änden finns följaktligen motsatsen. De som motiveras av mätandet och jämförandet och som mer än gärna förtöjer blicken i framförvarande nacke och tänker ”ikapp och förbi, söndra och härska”. Enligt devisen att om ett träd faller i skogen och ingen hör det falla så har inte fallet gett ifrån sig något ljud så räknas inte en prestation om ingen sett det. Eller åtminstone sett datan från passet på Strava.

Min fru står väl förankrad nära den förstnämnda änden av detta spektrum. Nu är hon visserligen ingen löpare överhuvudtaget men vad gäller tävlingsskalle generellt. Enligt min svärfar var hon fysiskt sett en ordentlig talang på längdskidor i yngre år men ointresset för att vinna och därmed också oförstående till varför hon skulle ta ut sig tvingade svärfar att släppa drömmarna om en framstående åkare i familjen. Hennes obryddhet i huruvida hon vinner eller förlorar i olika sällskapsspel brukade (för nu spelar vi aldrig längre) driva mig till mer vansinne än om jag aldrig själv fått vinna. För själv ”lutar” jag nämligen mer åt den andra änden. Och tur är väl det för annars hade jag nog aldrig hittat löpningen.

Från ca 13 till 20 års ålder tränade jag och spelade matcher uppskattningsvis 6-12 timmar i veckan, i ett relativt seriöst (och naivt?) försök att bli fotbollsproffs. Jag kommer nog alltid minnas känslan efter ett läger i femtonårsåldern där jag fått för mig att jag nog var strået vassare än Kim Källström. Det var så klart bara något jag inbillat mig och sakta men säkert tvingades jag inse att det där med talang inte gällde för evigt. Men jag fortsatte spela fotboll och påbörjade samtidigt en yrkesbana som brandman där man kunde träna på arbetstid och min fysiska status var kort sagt god ända upp till att jag fyllde 27 år. Sen hände min fru.

Störtförälskad i en kvinna från en annan stad sa jag upp mig från mitt fysiskt krävande arbete med träning på arbetstid och flyttade ifrån mitt fotbollslag och gick istället direkt in 100% i en sympatigraviditet. Jag gick upp ca 22% i vikt på ett par år och tappade väl motsvarande procent i lungkapacitet innan jag plötsligt, måhända påverkad av en liiiten 30-årskris, sa ja till att springa ett halvmarathon tillsammans med några kollegor.

Problemet med att jag bytt till ett stillasittande arbete och slutat spelat fotboll var att jag inte hade den blekaste hur jag skulle sköta min egen träning. Det alla lagidrotter, skolidrotten och fysträningen på brandkåren hade gemensamt var tider och aktiviteter som någon bestämt. Men när det bara var upp till mig själv fick jag inte till någon träning överhuvudtaget. Att gå på gym har alltid varit något jag fruktat (till stor del pga okunskap men även för att det är roligare att räkna antalet strån i gräsmattan förtielva varv) och att springa var inget jag gjort utan lagmedlemmar och en gastande fystränare eller möjligtvis själv med någon slags försäsongsprogram som, återigen, någon annan bestämt. I takt med att mitt avtryck i soffan blev djupare hade tankar på en löparbarnvagn väckts men de hann aldrig realiseras innan jag alltså plötsligt var anmäld till min livs första löptävling, och den var bara någon månad bort.

21,1 km lät långt så jag tänkte att jag gjorde bäst att i att försöka springa några gånger innan. På med löparskorna och ut. Jag kom tre lyktstolpar. Sen gå en och sen springa ett par till. Så höll jag på i fem kilometer och efteråt kunde jag konstatera att jodå; 21,1 km var långt.

På fotbollsplanen hade jag alltid varit snabb och tydligen hade benen något slags minne av det och ville trumma iväg i ett mycket högre tempo än vad lungorna orkade med. Men jag fick i alla fall ett riktmärke, något att mäta. Tre lyktstolpar. Några dagar senare gav jag mig ut igen och lyckades springa sex-sju lyktstolpar i stöten och så höll det på i ett par veckor innan jag tog mig hela rundan utan att gå. Jag hade tagit en första seger över mig själv. Och ungefär samtidigt tipsade någon mig om Runkeeper och vips var dörren till mätning och jämförelse, pass mot pass, kilometer mot kilometer, öppnad på vid gavel. Jag hade hittat min ingång till löpningen.

Ytterligare ett par veckor senare var det dags för tävlingen. Start i Brunflo och målgång i Badhusparken i centrala Östersund, längs stranden av Storsjön. Efter en handfull pass på min femkilometersslinga hade jag satt det relativt ambitiösa målet på att springa sub2h, dvs under två timmar. För en som bara några veckor innan tog sig tre lyktstolpar var det kanske dumdristigt men jag trodde kanske att jag kunde leva på gamla meriter. Det visade sig dock att jag kunde leva på andra saker.

Dels var det mätandet. Någon kilometer i 5:30-tempo, nästa i 5:25, upp igen till 5:31 osv. Men framför allt var det skallen. Jag upptäckte att jag kunde använda den till att lura kroppen. När motvinden plågade mig kunde jag intala mig att jag skulle få vinden i ryggen efter att vi svängt längre fram och även om jag visste att det inte var sant, det handlade snarare om sidvind, så märkte jag att stegen kändes lättare och tempot ökade när jag peppade mig själv. Målet var inom räckhåll!

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att jag är tacksam för den där tävlingsskallen. Att den tagit mig till löpningen och möjligheten att hitta nya mål och nya saker att mäta och jämföra. Nya anledningar att ta sig ut. Men också att jag sneglar avundsamt på den andra änden av spektrumet. Jag känner nämligen att de där som springer bara för springandets skull och skippar allt vad mätande och jämförande heter på något sätt är mer äkta. Renare löpare. Fast kanske beror det bara på det klassiska grönare gräset på sidan man själv inte står.

Om det finns någon poäng i det här kanske det är att det finns löpare längs hela spektrumet och de som kanske flyttar sig mellan de olika sidorna beroende på dag och humör. Jag tror i alla fall att alla löpare, eller alla som vill bli löpare, gör sig själva en tjänst i att fundera på vilken sort man själv är och vad det är som gör att man kan ta sig ut. För ut ska man!

PS: Jag klarade målet den där sommardagen 2012. Att klara sitt mål, att passera mållinjen och stolt få småprata med alla andra deltagare blev som en drog för mig.

 Dela på Facebook