Svårt att leva som man lär

Blogginlägg  

Det har blivit allt svårare att slå rekord nuförtiden. Och aldrig blir man riktigt nöjd. Nöjdheten över framgång tenderar att vara lika flyktig som smärtan och tröttheten under ett lopp. Att tävla och träna på gränsen av sin förmåga är till stor del ett känslomässigt, fysiskt och ointellektuellt arbete. Detta inte alls sagt i nedvärderande mening, utan som en iakttagelse. Däremot är själva iakttagelsen en del av den nödvändiga eftertanken och analysen av vad ansträngningen har inneburit och hur jag ska förhålla mig till den. Vissa aktiviteter är helt enkelt mycket mer kroppsliga och emotionella och på det sättet svårare att kontrollera. Det speglar oss som nutidsmänniskor. Vi planerar, kartlägger och räknar ut hur (vi tror att) allt ska bli. Men sedan kommer livet och tränger sig på. Verkligheten och våra upplevelser av omgivningen påverkar oss. Som de tänkande varelser vi också är, behöver vi få tid att reflektera över det vi har varit med om och sätta det i perspektiv.
Det är det jag har gjort nu – reflekterat. Och kommit fram till att det är svårt att leva som man lär. När jag ger andra återkoppling brukar jag alltid försöka sätta utvärderingen i rätt perspektiv, inte minst när det gäller upplevda s k ”misslyckanden”. Det finns ofta många positiva aspekter att ta med sig och faktorer att väga in mot det som eventuellt inte gått som man tänkt. Men det är svårare att ge sig själv en objektiv bedömning.
Jag har under den senaste månaden sprungit ett antal lopp där jag upplevt att jag saknat den riktiga pricken över i:et. Förberedelserna har varit bra, de yttre omständigheterna fördelaktiga och motståndet lagom tufft. Ändå har jag ännu inte känt att jag lyckats få till det. Vad skulle då pricken över i:et ha varit? Ja, ett pers. Det är nog en ganska universell utgångspunkt för alla som tränar för att bli bättre. Det är bara att pers kan vara svårt nog. Sedan har de ju också den egenheten att för varje gång man slår dem blir de alltmer svåruppnåeliga. Det är vårt gemensamma dilemma. Ändå får man vara tacksam att man inte har det som de allra bästa höjdhopparna: dels för att deras träning och (inte minst) tävling består av ett stort antal små ”misslyckanden” (faktum är att höjdhoppstävlingen fortsätter tills man har säkerställt att alla deltagare har misslyckats!), dels för att det på deras nivå kan dröja åratal mellan personbästanoteringarna. Ta t ex en sådan som Stefan Holm. Han vann många mästerskap, bl a både OS och VM, de flesta gångerna utan att slå pers, och det svenska utomhusrekordet gäckade honom under hela hans karriär. Då krävs det ett kraftigt pannben och en förmåga att hitta positiva aspekter att ta med sig i sin vidare satsning.
Åter till de egna persen. Den senaste inomhussäsongen var ju väldigt framgångsrik för mig, med två VM-guld och två gånger sub-2 minuter på 800 meter. Formen var kalas i slutet på VVM och jag såg fram emot att få hyvla vidare på mina pers under utomhussäsongen. Men se det har inte riktigt gått. Utomhuspersen är alltjämt 1.59,93 på 800 m och 4.12,11 på 1500 m. Årets årsbästa är 2.01,06 respektive 4.13,41. Men 2.01,06 är faktiskt också numera mitt nordiska och svenska M50-rekord, som det tagit 31 år för en nordisk 50-åring att överträffa. Och 4.13,41 är bara 1,31 sek från det motsvarande på 1500 m. Och världsårsbästa i M50. Så om jag hade haft något hår hade det väl varit läge att kamma sig lite. Rekorden kommer inte alltid på beställning, inte ens för en världsstjärna som Genzebe Dibaba, som jag hade nöjet att följa på nära håll i hennes världsrekordförsök på 2000 m under gårdagskvällens funktionärsuppdrag som varvräknare och klockringare på Folksam GP på Sollentunavallen, efter att jag hade missat perset på 800 meter i E-heatet under förtävlingarna med 0,03 sekunder. Världsrekordet på 2000 meter stod sig också denna kväll, men den bestående känslan man har som åskådare på första parkett är ju inte att man har sett ett misslyckande, utan att man fått beskåda en fantastisk idrottsprestation. Och dessutom fått lite perspektiv på sitt eget navelskådande. Den senaste veckan har träningsmässigt inte varit optimal, med två inställda pass pga förkylning. Mot bakgrund av det kanske det var rätt bra med 2.01,09 igår, en tid som för en månad sedan hade varit svenskt och nordisk rekord. Kanske kan även jag en dag leva som jag lär.

 Dela på Facebook