Vi fortsätter jakten på de allra bästa här på sajten, om en vecka kommer topp 10 i magasinet. Idag är det plats 38 till 41, vi besöker Kungshamn, Sundsvall, Forshaga och Jönköping. Tidigare spår hittar ni i här
41. Kungshamn, Sotenäs, Poäng: 32,673
Mer än bara sill och kaviar
Det är något speciellt med västkusten. Stora Dyrön utanför Tjörn bjöd oss på en naturupplevelse i absolut världsklass, men bara några mil norrut hittar vi en annan uppsättning motionsspår i en miljö som på flera sätt liknar Dyröns. Kungshamnsspåren har dessutom den mer eller mindre betydelsefulla fördelen att de faktiskt är motionsspår, inte svårlöpta leder. Visst finns det knöliga partier även i Kungshamn, men här är de del av en medveten satsning på varierande spår, tror vi. I värsta fall har folket uppe på kommunen åtminstone klurat ut ett smart sätt att motivera sin sparsamhet. Oavsett om det var planerat eller inte har kommunen i alla fall lyckats med sin uttalade ambition, och inte bara beträffande underlaget. Även omgivningen visar sig vara sällsynt omväxlande. Medan det flacka elljusspåret drar sig för att lämna områdets exotiska dalgångar med djungelliknande trädtunnlar och gyllene fiskar i små dammar rör sig de tuffare spåren upp och ner för traktens säregna granithällar. Kontrasten mot de frodiga dalgångarna kunde inte varit större. Med undantag för kortväxta lövträd och små sjok av envis ljung som krampaktigt håller sig fast i bergsskrevorna är hällarna steniga och alldeles karga. I dalarna begränsas synfältet av tvärbranta stup och täta buskage, men uppe bland hällarna är det bara horisonten som sätter gränserna. Vyn över Kungshamns alla tak med Skagerrak i bakgrunden är enastående. Självklart har även Kungshamnsspåren sina brister: Spårtavlan har sett bättre dagar, utegymmet erbjuder inte alltför stora utmaningar och idrottshallen där parkering, omklädning och dusch finns tillgängliga ligger en bit iväg. Men allting finns, och det räcker långt. Det märks att vi börjar närma oss toppen.
40. Södra Stadsberget, Sundsvall, Poäng: 32,760
Hela vägen, året runt
Upplevelsen börjar redan på vägen upp. Från centrala Sundsvall är det närmare fyra kilometer konstant stigning till spårcentralen på toppen av Södra Stadsberget. Det är brant, bitvis så brant att vägen dragits i serpentiner upp för berget. Fin uppvärmning, om man insisterar på att inte ta bilen eller skidliften upp. Aptitretande vyer flimrar förbi mellan trädtopparna på dalsidan innan det fulla spektaklet breder ut sig på toppen. Från utsiktspunkter runt om hotell Södra Berget blickar vi ut över hela Sundsvall. Vi ser staden breda ut sig i norr, Östersjöns i öst och hur Selångersån som den felande länken slingrar sig fram genom bebyggelsen innan den passerar under Sundsvallsbron och mynnar ut i Östersjöskärgårdens vikar och fjärdar, allt medan Norra Stadsberget vakar på andra sidan staden. Mer imponerande stadspanorama är svårt att få, så det är väl värt en liten avstickare från motionsspåren. Motionsspåren å sin sida bjuder inte på så många spektakulära vyer men tar desto bättre vara på bergets mysiga barrskogssluttningar. Lägg märke till ordet ’sluttningar’—det är inga platta spår vi snackar om. De längre spåren når långt ner på sluttningarna och får smaka på saftiga stigningar som Smirnovbacken, men även de kortare spåren som kryssar runt på toppen av berget får smaka på en hel del drös utmanande småbackar. Å andra sidan håller grusunderlaget som täcker större delen av både elljusspår och längre spår (bortsett från det regelrätta trailspåret och den äventyrsbetonade Tarzanstigen) hög standard. Spåren, liksom hela anläggningen, är lika trevliga i barmark som i snö. Vallabodar och raststugor står öppna året om, skidstadion extraknäcker som en gigantisk brännbollsplan och laddstolparna för elbilar som står på parkeringen är naturligtvis lika aktuella om sommaren som om vintern.
39. Sisugården, Forshaga, Poäng: 33,193
Omsorg
Från Klarälvens utloppsdelta i Vänern ligger Forshaga bara två mil uppströms. Från Forshaga är det i sin tur inte mer än två kilometer, eller så lite som 500 meter beroende på utgångspunkt, upp till Sisu Forshaga SK:s förnämliga föreningslokal Sisugården. Vad är det som gör lokalen så förnämlig? Bara det att den står öppen, 10:00-20:30 alla dagar utom lördagar (då den ”bara” är öppen mellan 16:00 och 20:30), har stort inflytande på vår bedömning. Öppna omklädningsrum och tillgång till dusch har väl ingen direkt påverkan på löpupplevelsen, men när vi snackar totalupplevelse är det guld värt att kunna rulla in på parkeringen, ställa av sig sina grejer i omklädningsrummet, springa ett riktigt fint pass på motionsspåret, återvända in i värmen och komma ut igen både nyduschad, klar och varm i hela kroppen. Känner ni igen känslan?
Sisugården har förresten mer än så. Vindskyddet är alldeles utmärkt att övernatta i och hinderbanan som börjar i skogen strax bakom stugan är härligt genomarbetad. Den verkar ha konstruerats med samma omsorg som tillägnas underhållet av de välskötta, utmärkt skyltade motionsspåren. Elljusspåren upp till 2,5 kilometer löper över oklanderligt stenmjöl och gräset som sticker upp mellan de längre spårens grusstråk är lika vältrimmade som gräsmattorna utanför föreningslokalen. Detsamma kan inte sägas om reflexbanorna men det är väl knappast meningen. Där ska varenda steg vara en tuff kamp mot stenar, grenar och skogens brantaste backar, är det inte så? Perfekt för hårda grundträningsperioder i vintermörkret. Men även om reflexbanorna vid Sisugården bjuder på naturnärhet deluxe är de inte det enda sättet att njuta av den djupa värmländska barrskogen – är det härlig natur du vill åt fungerar ett varv på femman alldeles utmärkt!
38. IKHP-stugan, Jönköping, Poäng: 33,193
Master of the mountain
Är det någon spårcentral som kan konkurrera med Södra Stadsbergets citypanorama över Sundsvall, 40:e plats, så är det väl IKHP-stugan. Idrottsklubben Hakarpspojkarna (som gjort betydligt större framsteg med jämställdheten än namnet låter antyda) har nämligen placerat sin samlingslokal på en riktig gräddhylla. När vi kämpat oss upp på låga växlar till toppen av den mer än hundra meter höga sluttning som reser sig nästan vertikalt från Vättern nedan möts vi föga överraskande av en imponerande vy över Jönköping och Vätterns sydspets. Här för övrigt två olika stugor, dels föreningslokalen/serveringsstugan som går att hyra för konferenser och liknande, dels den så kallade ”sportstugan” med omklädningsrum och dusch som står öppen större delen av dygnet, varje dag i veckan. Det är med andra ord inget fel på anläggningen. Bakom klubb– och sportstugorna väntar motionsspåren, och det är inget större fel på dessa heller. Med högt satta förväntningar på så kallad ”Bauerskog” – djup, mörk, urgammal granskog med tjocka lager mossa och lavar över sten och bark, uppkallad efter konstnären John Bauer som föddes just här i Jönköping och gärna porträtterade den sortens skog – närmar vi oss målet på gröna milen med viss besvikelse. Ingen Bauerskog, inte ens några mäktiga utsiktspunkter längs vägen! Istället, vilket egentligen inte är så dumt alls, omges spåren av en härligt omväxlande blandskog med mysiga små ängar och betesmark utspridda både här och var. Ett par hindrande grindar och stängsel förekommer, åtminstone längs löpspåren, men i gengäld är den stigarna grusade och lättlöpta hela vägen runt. Milspåret medför en hel del tuffa stigningar, men alla ordinarie motionsspår har åtminstone hyfs nog att undvika ättestupan ner till Vättern. Däremot har vi nåtts av rykten om en viss utmaning under kodnamnet ”Master of the mountain”… Lever den ännu tro?
