Sydafrika del 1

Maria Larsson  

15h senare och vi är på plats i Potchefstroom i Sydafrika. Ytterligare några timmar tidigare i tiden och jag sprang terräng-NM i Finland. Däremellan hann jag hem en vända till Göteborg. Tänk framåt ca 4-5 veckor, då springer jag terräng-EM i Sofia i Bulgarien i K22 6000m. Åk framåt 5 veckor i tiden och jag är tillbaka i Sydafrika, däremot inte i Potchefstroom utan i Dullstroom. Återvänder till västkusten och Göteborg gör jag i mitten på januari. Jag är inte bitter.

Jag börjar i dåtid och slutar i framtid: terräng-NM var mitt första senior-NM. Jag är fortfarande “ung” nog att springa i K22, men den klassen finns inte på nordiska mästerskapen. Istället blev det 7.5 km med kvinnorna på min hittills troligtvis tuffaste terrängbana. 5 varv á 1.5km. Lera, gräs, sand, backar, skarpa kurvor, blåst, kyla. Förutsättningarna är lika för alla, samtidigt passar en viss typ av bana en viss typ av löpare. NM-dagen var varken en bra dag eller en passande Maria-bana. Roliga lopp är för mig ett race där det händer mycket: placeringar skiftar, någon rycker, tempoväxlingar, spurtdueller, taktikvarv. Med andra ord: man tävlar i löpning istället för att bara springa ett lopp. På NM sprang jag ett lopp. Valde att, med tanke på de trötta benen, lägga mig runt topp-6. Jag tappade inga placeringar, jag tog inga placeringar. Luckorna bakåt växte och luckorna framåt växte, hela fältet drogs bara ut. Ingen ork till att köra hårdare, tillräcklig ork för att hålla hyfsat jämna varvtider. Ja, men ni hör ju! Ett tråkigt lopp och Maria var oerhört besviken efteråt. Men där kommer vikten av duktiga coacher in i bilden. Och jag som är lite överdrivet målmedveten älskar att slutföra något och påbörja något nytt. Reflektera, lära sig, se framåt. Och redan timmarna efter NM-loppet var jag på väg mot nästa mål.

Här i Potchefstroom bor Charlotta Fougberg och jag i ett hus någon kilometer ifrån det stora sport-centrumet med de magiska gräsbanorna och grässlingorna. Nu de första dagarna är det bara lätt distans och styrka som gäller, eventuellt någon tröskel, för att vänja sig vid värmen och högre höjd. Men sedan så! Här finns en stor grupp med ruskigt duktiga löpare, de flesta 800-5000m-killar. Vi träffade dem igår och de verkade väldigt härliga, en afrikansk variant på Öisrunners. Första passet med gruppen kör jag på lördag. Fortsättning följer… Det känns i alla fall riktigt kul att vara tillbaka i Potch, sist var julen 2011-2012. Lotta stannar till början av december och jag åker direkt till Bulgarien 10 december.

I Sofia går terräng-EM 14 december. Mitt tredje terräng-EM, det första i K22-klassen. Mitt absolut bästa löparminne kommer från Belgrad terräng-EM 2013 då juniortjejerna tog silver. Vi hade pratat om det ett helt år, sedan vi halkade runt i snön i Budapest året innan. Vi SKA ha en juniormedalj! Och så blev det! Ett perfekt avslut på en välplanerad resa signerad Ulf Friberg. Jag åkte direkt till Belgrad från studierna i USA, var vaken 29h då jag har svårt för att sova på flygplan, träffade familjen för första gången på nästan ett halvår, tog en individuell 7e plats, vann ett lag-SILVER med bästa kompisarna, återvände till USA och skrev
finals, flög hem till Sverige och firade jul. Allt detta inom loppet av någon vecka. Synd att jag inte är Star Alliance-medlem, vilka flygpoäng det hade blivit! Men nu är det en ny chans på terräng-EM. Och den tänker jag verkligen ta vara på…

Om jag har räknat rätt har jag sedan runt 18h i Sverige innan det bär av till Sydafrika igen den 16e december. Den här gången får vi med oss halva Göteborg, en femtedel av Malmö och säkert en och annan del från Stockholmstrakten. Då åker vi upp till Dullstroom för att springa på ännu högre höjd och bli ännu snabbare. Så vi ses i Sverige nästa år!

Nu ska jag powernapa. I brist på fungerande spis försökte vi micra äggen. Prova inte det hemma…

 Dela på Facebook