Ta i med grisbena, farfar!

Exakt vad grisbena är förblir oklart. Det målas upp flera bilder i mitt huvud. Avsikten är dock fullt klar: att heja fram farfar under ännu ett veteran-SM, denna gång inomhus i Ryahallen i Borås.

Veteran-SM är alltid minnesvärda tillställningar. I år 411 deltagare i åldersklasserna 35-95 år som gjorde 963 starter. Entusiastiska, ivriga och ystra. Ett kosläpp av mogna friidrottare, som hittat glädjen och gemenskapen i idrottandet i vuxen ålder, många som hittat tillbaka och andra som aldrig släppt kärleken till tartanen, sanden, mattorna och kompisarna. På banorna och på läktaren utbyts ryggdunkar, träningstips, skavankhistorik och vardagsanekdoter i en enda röra. På arenan uträttas stordåd på löpande band. Alla deltar intensivt i kampen mot ribban, plankan, måttbandet, klockan, mjölksyran och konkurrenterna, ända in till målsnöret. Men därefter gratulerar vi alla varandra till ännu en prestation, ännu ett ögonblick av delad livsglädje och energi, ännu en dag bland själsfränder.

För egen del gjorde jag i år två starter: 400 m och 800 m. 400 m valde jag för möjligheten att sparra mot fartspecialisterna, inte minst Dag Dacke, och få upp speeden ett snäpp. Jag har inte sprungit någon max-intervall på 200 meter i år, så min plan var att försöka komma iväg ur startblocket utan någon incident och sedan ge full gas för att kunna ta rygg på Dag ut på sista varvet och eventuellt utmana där. Nu blev det istället tvärtom till min stora förvåning. På första rakan kom jag ikapp Dag och Håkan från bana två, passerade dem i andra kurvan och gick ut på andra varvet i ledning. Där försökte jag flyta på i första kurvan och på bortre lång, men hörde av hejaropen intill banan att Dag närmade sig bakifrån med stora steg. Anade Dag i ögonvrån in i kurvan och tryckte där på efter bästa förmåga, men nu började bensinen ta slut och laktatet fyllas på i musklerna. Jobbade på in på upploppet, kastade en snabb blick åt sidan för att försäkra mig om att inte bli passerad på insidan och kunde lättad fälla mig över mållinjen som stolt segrare och guldmedaljör. Scenariet blev alltså det omvända mot förväntat, med sprintern Dag jagande medeldistansaren Gunnar in mot mål!

Sista kurvan på 400 m. Känns precis som det ser ut…               Foto: Tomas Bengtsson

800 meter är ju min favoritgren och detta lopp var även genrepet inför IVEM om drygt två veckor. Anmälda årsbästan antydde väl att sannolikt ingen skulle erbjuda rygg i loppet. Hade ändå en viss förhoppning att BG eller någon skulle dra en rövare och rusa iväg på första varvet för att skapa lite oreda. Nu blev det inte så, utan jag var ganska ensam redan efter 100 meter. Hade 29,xx vid varvning 200 m, men tappade sedan successivt fokus till 61 på 400 och okänd tid vid 600. I mål blev det 2.05,01 och faktiskt säsongssämsta, även om det objektivt sett inte är en dålig tid (faktiskt näst bästa totalt för dagen). Men som genrep fyllde det kanske sin funktion ändå. Nästa lopp är nämligen försök på 800 m i M50 i IVEM i Torun den 25 mars. Det loppet lär jag sannolikt få göra på ett liknande sätt. Det är svårt att springa sådana lopp, där det ska gå ”lagom fort” för att ge avancemang till final med minsta tillräckliga ansträngning. Problemet är att man sällan känner sig så ”lagom trött” efteråt som man inbillar sig att man ska göra. Man får fokusera på känslan av att ha lite krut kvar att ge när det krävs och intala sig att de flesta av konkurrenterna förhoppningsvis har bränt sitt. Det är då det är dags att ta i med grisbena.