Jag mådde illa. Jag kollade ner i skålen på den röda saften, det enda beviset kvar från svullandet. Jag hade precis tryckt i mig en inlagd rödbeta på grund av Facebookhets. Allt tack vare den där jävla rödbetsmannen.
Jag har under några års tid försökt att hitta det perfekta sättet att ladda och formtoppa inför tävlingar. Det har varit en salig blandning av trial and error med allt från veggomat, sprit, märkliga löparritualer och skoputs. Det tog ett tag innan jag hittade helt rätt. Det var inför den andra upplagan av Kullamannen som jag kände att jag var något på spåren. På den tiden fanns barn inte med i bilden varken för oss eller för någon annan i vårt kompisgäng. Därför blev det ibland så på fredagarna att vi träffades över god mat och dryck. Den specifika kväll dagen innan tävling dukades det fram dessert i form av två saker. Gin och tonic. Jag kände att vi var på rätt spår.
Jag kom upp till fyren och passerade halvan på 12,4km klassen av Kullamannen. Snabbt i med lite vatten och fick sedan bra fart i det flacka utförspartiet på asfalt (sällsynt på denna banan). När jag spurtade i mål som 22:a kände jag mig stark. Jag kände mig lycklig. Och helt klart aningen bakis.
Jag vill poängtera att jag inte anser att alkohol och idrott hör ihop. Däremot tycker jag att i ett uppladdnings- (och belönings-)stadie att en god öl eller ett glas champagne (Beroende på utfall på tävlingen) är bland det bästa med löpningen. Efter att ha hittat den optimala uppladdningsmängden för min del på två öl kvällen innan (experimenterade med fem-sex öl inför Lifingöloppet 2012 – ej att rekommendera…) tillsammans med Ben & Jerrys glass så känner jag att jag hittat hem. Det har blivit en fantastisk tradition som jag ser fram emot nästan lika mycket som tävlingen i sig. För att bör jag påbörjar denna uppladdning så släpper jag ner axlarna, sjunker ner i soffan med min fru och bara njuter. Spänningen inför loppet släpper, men bara lagom mycket. Jag påminns om att jag redan vunnit sen största segern, disciplinen och fokuset under träningen inför.
Nu tillbaka till rödbetan. Under förra året exploderade min löpning. Mycket tack vare att jag började springa med andra löpare på samma nivå som mig själv. Med detta kom även hetsen inför tävling. Jag tycker det är ganska roande att se hur man stressar upp varandra inför viktiga tävlingar gällande allt från tider och placeringar till utrustning och målgester. Sen dök det här med rödbetsjuice upp i bilden. Rödbetsjuice ska vara bra som prestationshöjande dricka (sök här på springlfa efter ”rödbetsjuice” så hittar ni relevanta artiklar om forskningen kring detta) och många i min löparkarriär dricker detta innan lopp. Så när många bilder från olika löpare dök upp på Facebook och Instagram dagen innan seedningsloppet till Göteborgsvarvet i Helsingborg 2014 så fick jag panik. Min tänkta rygg under loppet, Martin Erson, la upp en bild på ett stort glas rödbetsjuice och en munter text om formtoppning. Jag stirrade upp mig själv och kände att jag MÅSTE ha rödbetsjuice! Ingen rödbetsjuice hemma eller på de tre närmsta affärerna. Däremot hade vi inlagda rödbetor i kylskåpet… Nyårslöftet ”att prova nya saker” nådde oanade höjder när jag hetsåt en stor jäkla inlagd rödbeta.
I slutändan gäller det att hitta ”sin grej” i uppladdningen. Min grejbhar blivit att se målbilden framför mig. När jag springer på upploppet och köttar för att vinna de sista sekunderna. När jag blundar nu ser jag målbilden för lördagens 10km på Springtime. Vad är det för målbild jag ser? Det får ni veta på lördag.
Vi ses på startlinjen,
Han med skor
