Tävlingsrapport Köpenhamn marathon

Vi är alltid glada för våra läsare hör av sig med rapporter från olika lopp, det inspirerar andra – fortsätt med det. Johan sprang maran i Köpenhamn, här kommer hans rapport:

Prolog

Träningen hade fungerat klockrent från nyår med lugn var fjärde vecka.Som tur var så inföll den lugna veckan när vi skulle åka skidor i Italien och då skulle löpningen vara obefintlig. Vid uthyrningen av skidor skulle jag ha expertskidor. Ett par stenhårda laggar som man verkligen fick jobba med. Det här är ingen semester utan ett träningsläger brukar alltid Tant G beklaga sig över och en eftermiddagsfika i backen hon vill ha är bortkastad tid som kan användas till skidåkning.  Och naturligtvis bara i svarta och röda pister. Tredje dagen skulle Mr. Odödlig kasta sig ut i en av de riktigt tuffaste backarna och i första branten stöp jag så det stod härliga till. Det blev en rejäl smäll i höger axel som gjorde armen i det närmaste obrukbar resten av veckan. Någon panodil höll den värsta smärtan borta men skidor skulle jag åka och akuten uppsökte jag först när jag kom hem. Det blev mest rött och blått i pisterna resten av veckan. Inget brutet konstaterades och jag blev ordinerad att hålla armen i rörelse så mycket jag kunde. Att springa var OK, sa läkaren och det köpte jag direkt.

De första löppassen var väldigt knepiga eftersom hela axeln var stel och löpningen blev väldigt obalanserad. Jag fick mycket “tycka synd om-sympati” från övriga i klubben.

För första gången på 8 år skulle vi göra en gemensam satsning på ett maraton och för några var det väldigt länge sedan de varit uppe på den här distansen. Hasse hade lagt upp Anders Szalkais träningsprogram för de sista 10 veckorna och nu fick var och en ansvaret för att de körde träningen tillsammans eller på egen hand. Själv fyllde jag på med ganska mycket egna pass. Det längsta passet var en 38 km runda via Hjälmshult, Kattarp och Fleninge den 23 april i ett sådant bedrövligt väder att det tog en halvtimme att tina upp i badkaret efteråt.

Och nu var det dags för nedtrappning för att samla krafter och bygga upp löpglädjen.

Trots ett härligt löpargäng så försvann all löparglädje och ju närmare loppet kom. Söndagen innan sprang jag på egen hand en runda i Småland med mina tänkta tävlingsskor och nyförvärvad nacksmärta. En halvt fungerande högerarm tyckte jag kunde räcka som handikapp. Till råga på allt så gick högerskon sönder i sulan och springa med dem var ju helt otänkbart. Det blev ju till att söka upp Jens på Löplabbet med en gång när jag kom hem. Med Express lyckades han få ner ett par Puma Deviate Nitro Elite 2 från Uppsala och kunde hämta ut dem på onsdagen. Träningen på torsdagen  Pålsjö t/r fick räcka som inspringning av de dojorna.

När man är ute med Tant G i världen för att springa maraton så får man jämka lite och acceptera att det blir lite slitigt turistande dagen innan och stegräknaren hinner landa på minst 15 000 steg innan man går och lägger sig. Den här gången hade jag fria händer att ta det lugnt och bara ladda. Och vad gör jag då? Anmäler mig till en sightseeing promenad i Oscar Trapps fotspår som varar i två timmar. Vansinne i kvadrat men det är inte färdigt med tokigheterna. Efter att ha ätit en rejäl risottomiddag med Tant G nersköljt med de sista dropparna av en tre liters box rödbetsjuice så var det dags att åka ner till Malmö för att se Steve Hackett på Slagthuset. Sittplats tack och lov. En fantastiskt bra konsert men valde att skippa sista låten för att inte komma hem efter midnatt. Konstaterar att stegräknaren för lördagen stannade på 15 156

Tävlingsdagen

Vi var 8 stycken HLK-are som skulle springa. Tyvärr fick Michael Ober kasta in handduken då han haft problem med ett ben de sista veckorna. Vi övriga som skulle springa var Caroline, Karolina, Hasse, Anders, Calle, Leif och Johan J.  Någon gemensam resa till Köpenhamn blev det inte för hälften valde att åka färjan kl 6. Vi övriga tog sovmorgon och åkte 6.30. När den pladdrande rorgängaren väl fått ner gångbryggan hade vi tre minuter på oss att ta oss till tåget 300 meter bort. En onödig energislukarrush men vi hann med en minuts marginal.

När vi väl kom fram till startområdet hämtade vi startlapparna och gick sedan ut på det stora gräsfältet för att invänta insläppet. En timme kvar tid till start och nu skulle inte mer vätska intas utan nu skall den balanseras ut. Antingen väljer man att ställa sig i de långa stillastående bajamajaköerna eller så söker man sig in bland de många buskagen. Till det sistnämnda gick det inte att låsa men vem brydde sig så valet var lätt för oss.

Gick ut med Caroline till starten och valde att gå in mellan farthållarna 3.10 och 3.20. Jag sa till Caroline att “gå du längre fram”. När starten gick 9.30 var det fortfarande lite molnigt och acceptabel temperatur men det skulle bli varmare. Lite trångt i starten och efter 600 meter fick jag sakta in lite grann. 4.33 på km, men inte ens jag själv trodde att jag skulle kunna fortsätta i den takten. Ändå gjorde jag det. Under första milen gick tankarna, “vad håller jag på med” och “det här kommer aldrig funka”. Inte direkt peppande men första milen gick på dryga 45 minuter. Hade tryckt i mig första gelen redan efter 8 km men hade ingen tydlig plan hur jag skulle fortsätta. Men jag lyckades behålla tempot upp till halvan som nåddes på höga 1.36. Himlen började nu spricka upp och så även mitt tidsschema. Nu var det 4.40-4.45-tempo som visades på GPS´n. Men det var bara fortsätta även om km-skyltarna kom lite mer sällan om man säger så. Själva banan var ett enda stort virrvarr. Leif gjorde samma reflektion som jag; hade det inte varit för att man kände igen Tivoli så kunde det här loppet ha varit i vilken stad som helst. Allt såg likadant ut hela tiden med hus, träd, gator och på dessa sprang en massa människor i värmen som bara blev tröttare och tröttare. Det var bara att följa med strömmen. Jag hade trott att jag skulle bli omsprungen av 3.20- gruppen redan vid 25 km. Nu höll jag dem bakom mig även vid 30 km som passerades på 2.20. Huvudet försökte sig på att räkna på en tänkt sluttid och det är rätt fantastiskt att man inte fixar enkel huvudräkning när man har sprungit så här långt. Trodde ju att jag skulle få svårt att klara skamgränsen 3.30. Vid 35 km svepte dock 3.20-ballongerna förbi och jag hade ingen energi eller lust att försöka hänga på. Värmen var synnerligen påfrestande även om det var duschar på flera ställen i anslutning till vätskestationerna. Vid 38 km slog det mig: hur fasiken skall jag fixa 90 km Sälen-Mora om tre månader när jag är så här sliten nu? Kommer nog inte öppna i 4,30-tempo då men i alla fall. När jag kom in på den näst sista rakan vid 41 km såg jag ryggen av en trött Götalöpare. Det gav mig lite energi och efter lite funderande så beslöt jag mig för att springa förbi och göra ett ryck sista kilometern. Det brände i benen och upploppet var långt. Kom i mål på 3.22,36. Helt OK med tanke på värmen och faktiskt min bästa Köpenhamnsmara av de 7 som avverkats. Och blev dessutom 9:a av 257 M60-gubbar.

Att Caroline skulle bli bästa HLK´are var helt väntat men att få ringa i klockan med nytt PB var en bedrift idag. Alla HLK´are kom i mål innan 4-timmarsbilan föll även om Leif fick lägga på ett kol upploppet för att klara det. När alla duschat blev det välförtjänt burgare och öl på restaurang Dag H, en seg kilometers promenad från duschen. Här fortsatte dissektionen av allas loppupplevelse innan vi stapplade vidare mot Østerport för hemfärd.

Alla var nöjda med dagen men de yttre förutsättningarna gjorde att många kände revanschlust på en ny mara. Om två veckor är det Bryggerimaran men den får ta den tiden det tar. Här dricks ölen i samband med loppet. Och efter.