Terrängsäsongen är här!

Cecilia Kleist  

vreta_2

Efter fiaskot som präglade min bansäsong var det ju ganska snart dags att resa sig igen och istället helt börja fokusera på den väntade terrängssäsongen. Då finns det liksom inga om längre, utan då ska jag helt enkelt vara bra.

Terränglöpning har ju både sina för och nackdelar i jämförelse med bana. Bana är liksom bana och variationen som kan inträffa är att den kan vara blå eller orange. Det mest exotiska som därefter kan inträffa är att det även kan regna och blåsa motvind.  I terräng kan man ju utsättas för i princip vad som helst. Ingen kilometer går helt att jämför med någon annan kilometer. Exaktheten man känner i banlöpningen försvinner nånstans och man får mer lita på nån känsla. Försökte en dag att istället för att springa på GPS-kilometrar, springa på kilometermarkeringarna på spåret. Det fick till följd att känslan vid skylt 4,5km var att jag rent tidsmässigt på mina 5km var på väg mot en mer eller mindre katastrofal sluttid. Efter typiskt ”korta” 500m i nedförsbacke var på direkten sluttiden förbättrad och livet kändes lite lättare igen.

I helgen gick Vretaloppet av stapeln. Detta på min så kallade ”riktiga” hemmaplan belägen 2mil utanför Linköping. Vi kan säga att det är där slätten slutar och bergen börjar. Beskrivningen att vara ett riktigt terränglopp visste jag därmed redan på förhand inte var ett skämt på något sätt. Jag var mer övertygad om att dessa 15km som väntade var helt klart den tyngsta banprofilen jag någon gång tävlat på. Banbeskrivningen sade dock att första slingan på 2,5km skulle vara ganska flack. Något man får ta lite med en nypa salt när det är en skidklubb som arrangerar. Efter 100m hade vi således tagit första backen. Nu var ju första slingan dock definitionsmässigt flackare än vad som väntade därefter. Nu fortsatte man på 5km spåret. Spåret som innefattar en rejäl backe varje kilometer och där minst hälften av backarna är så legendariska att de har fina smeknamn. Eftersom jag kände mig aningen osäker på hur kroppen skulle reagera på detta så bestämde jag mig för att försöka att mest klättra försiktigt och springa på rätt bra utför på, i alla fall första varvet. Om jag sen var oväntat pigg på det andra så hade jag ju då ytterligare 7,5km på mig att bli trött på riktigt. Ganska snart har startfältet splittras och jag har lyckas att få sällskap med några killar. Försöker dock mest att hålla mig till min plan och inte bry mig så mycket om övriga. Efter första varvet lyckas jag till slut få reda på att jag har en ganska klar ledning i damklassen, vilket känns rätt skönt det då jag vet att det väntar ett tufft varv till och är inte jättesugen på att börja någon slags forceringslöpning. Inser att jag börjar bli rätt trött och orkar inte riktigt forcera nerför lika bra och försöken att gå lite tuffare uppför resulterar i att jag stampar lite tröttlöst på toppen hela tiden. Har kanske även lite svårt att helt motivera mig att springa mig supertrött på de sista kilometrarna när jag vet att jag har en ledning på runt 5min. Vissa krafter kan kanske vara bra att spara till en annan dag. Springer i mål på en tid strax över timmen, vilket inte ger någon kilometertid att skryta med, men som sagt så tror jag detta inte går att jämföra med något annat förutom just Vretaloppet.

vreta_1

Segerpris och belöningen blev ett par nya terrängskor. Kanske innebär att det är dags att pensionera mina Inov 160ingar. De legendariska för små skorna, egentligen gjorda för barn. De har liksom nu inte bara vunnit Vretaloppet, nej nej de var med och gav blånaglar redan på NM 2011, de vann första SM-medaljen i Linköping 2012 och var såklart även med på NM på Island förra hösten. Undra om man ska söka hjälp när man sparar på skor av rent nostalgiska skäl och blir fånigt glad av att se dom…

 Dela på Facebook