Tillbaka till vardagen

Ove Haugen  

HALLÅ, JAG ÄR TILLBAKA! (Som om någon skulle ha saknat mig). För några år sedan började jag blogga på ”Löpning för alla” i egenskap av soffliggande, rödvinsdrickande kulturarbetare med medelålderskris och ambitioner att så småningom klara av ett maraton. Ett, bara, för att bevisa att jag fixar det. Sedan fick det vara bra med den saken. Någon elitmotionär skulle jag absolut inte bli.

Jag minns inte exakt hur länge sedan detta var. Åren grötar ihop sig i min ålder; den där stiliga tonårstjejen som kliver in genom dörren och påstår att hon är min dotter låg ju nyss på skötbordet och fick en torr blöja. Känns det som. Snart fyller hon fjorton, men i mitt korrupta minne är det inte mer än ett tiotal år sedan jag träffade flickans mor. Det går inte ihop!

Hursomhelst; det var vägen från soffliggande till maraton bloggen skulle handla om, och efter många om och men var jag i våras framme vid målet. Stockholm Marathon. Och loppet skulle inte bara genomföras; efter ett nytt PB på Göteborgsvarvet (två veckor innan) hade jag hybris och skulle utan besvär ta mig mig i mål med en sluttid under fyra timmar!

Gick det bra? Nja, de tre första milen var kul! Jag tog rygg på tre springande bananer, fick sportdryck av Glenn Hysén och fattade inte att det var två rundor eftersom jag är så vilse i Stockholm. Allt var nytt. Hela tiden. Men en bit in på fjärde milen hände det som många hade varnat mig för: kroppen ville inte längre vara med. Flåset var fortfarande ok, men benen var stumma som petrifierade trästockar. Jag var inte Musse Mustafa utan en helt vanlig medelålders motionslöpare. (Det kan ju vara bra att nämna, menar jag, eftersom folk så lätt förväxlar en blek, tanig norrman och en spänstig somalier.)

Och sluttiden då? 4.04 landade jag på, och gratulationerna från vänner och bekanta strömmade in. ”Du måste vara jättenöjd!” ”Du har genomfört ett maraton, vilket är en prestation i sig!” ”4.04 är inte alls nån skittid!”

Visst, svarade jag. Jag är nöjd. Man ska inte klaga. Men samtidigt; den där gnagande känslan. Drygt fyra minuter från det uppsatta målet. Jag borde ha klarat det!

Och parallellt med den gnagande känslan kommer också de mer eller mindre medvetet konstruerade ursäkterna och bortförklaringarna. Jag känner igen det från min tillvaro som flugfiskare. Varför fångade jag inte monsterfirren? Fel på vädret? Vattenståndet? Utrustningen? Och så vidare…

Oftast finns det inga enkla svar. Om vi bortser från benbrott och naturkatastrofer förstår vi sällan exakt hur verkligheten kan ha mage att inte hålla sig till våra uppsatta planer. Och just därför har jag nu bestämt mig för att fortsätta skriva om sådant som dyker upp i huvudet under löppassen, trots att maratonmålet är avklarat. Jag anammar kort sagt den nötta men likt förbannat sanna floskeln om att det inte är målen vi har satt oss som är det intressanta. Det är mödorna däremellan. Det är de regniga höstkvällarna då du nöter vidare i skenet av gatlyktor och tänker på smått och stort.  Alla vardagar som utgör det mesta av livet. Alla observationer och frågor utan någon exakt facit. Vad hände idag? Varför blev det så här? Hur kommer det att bli i morgon?

Låt mig förtydliga: I början var det, för min del, en utmaning bara att få på sig löparskorna och ta sig utanför dörren. Numera är löpningen en lika naturlig del av livet som att duscha, äta frukost och gå till jobbet, och slutade jag springa skulle jag garanterat sakna det lika mycket som jag skulle sakna duschen, frukosten, jobbet. Samtidigt finns det då också en risk att missa det faktum att ingen dag är den andra lik. Att inget träningspass är identiskt med ett annat. Alltså blir skrivandet, bloggandet, ett sätt att påminna sig själv om detta faktum. Som Herakleitos en gång sa: Man kan inte stiga två gånger ner i samma flod.

Häng gärna med mig under de där regniga höstrundorna. Haka på när jag tar ett kvällspass förbi Slottsskogsvallen, där femtio tusen löpare brukar samlas varje år i slutet av maj. Det är roligt med jippon som Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon, men jag säger som Norges mest kände poet, Olav H Hauge: Det går  att leva i vardagen också.

P.S. Det ena utesluter förstås inte det andra. Den tidigare planen – att endast springa ett enda maratonlopp – kan bara beskrivas som kvalificerat självbedrägeri. Jag MÅSTE ju ta mig i mål på en tid under fyra timmar!

 Dela på Facebook