En inställd flygtur (är också en flygtur)

Ove Haugen  

I lördags kväll gick jag till sängs i någorlunda rimlig tid för att vara ”fit for fight” inför helgens långpass. Jag drack inte en droppe alkohol och skulle börja söndagen med att sväva som en superhjälte över Änggårdsbergens backar på en bädd av barr och bruna fjolårslöv. Träningen inför årets Göteborgsvarv var på väg in i sitt mest intensiva skede.

Men det blir sällan så som man tänkt sig. Jag väcktes brutalt klockan sju av att vår tioåriga dotter kom springande in i sovrummet:
– Pappa! Pappa! Kom fort! Hon har kräkts på din tidning!

Jag staplar upp, tar på mig morgonrocken, registrerar en blixtrande huvudvärk (som inte kan vara alkoholrelaterad och som därmed är oförtjänt) och går ut i vardagsrummet.

Mycket riktigt – där ligger tidningen: Sexåringen har kräkts på mitt nya, till största delen olästa nummer av Runner´s World! (Senare skulle det visa sig att det måste ha varit en så kallad sur uppstötning, men det var en GIGANTISK sur uppstötning – en blaffa som täckte hela framsidan från kant till kant.)

Och låt mig med en gång göra det klart: Jag tror inte på tecken från ovan. Eller åtminstone inte på en gud som under Libyenkrig och jordbävningskatastrofer lutar sig tillbaka, stryker sig över skägget och tänker: Jaha, nu är det dags att engagera sig i Ove Haugens löpträning.

Men ändå… Varför just Runner´s World? Kunde hon inte ha kräkts på sambons Elle Interiör? Eller Kamratposten? Jag kunde inte låta bli att se det som en påminnelse om att inget någonsin går helt enligt planen. Man kan surfa på en framgångsvåg där allt känns perfekt, men alltid – till dess att liemannen knackar på – kommer någon att stå där och sprida verklighetens kräkfläckar på det glättade fyrfärgstrycket. Vad som gäller är att lära sig hantera detta faktum.

Själv lyckades jag sådär. Jag lyfte tidningen, försiktigt, med båda händerna, som vore det en skål av kinesiskt porslin, för att på det sättet undvika att spilla kräkset på mattan. Sedan lämnade jag sexåringen i vardagsrummet, gick in till toaletten och försökte rädda Runner´s World genom att skölja den under rinnande vatten.

Jag medger utan omsvep att det var feltänkt och egoistiskt, ungefär som att först rädda löparskorna och sedan barnet när huset står i lågor.

Men det här var inte det värsta. Det värsta var vad som hände när jag slutligen sansade mig och blev den ömsinte, empatiska fadern. Jag återkom till vardagsrummet med en drypande blöt Runner´s World i ena handen, strök sexåringen över håret med den kräksluktande andra och sa:
– Stackars dig, lilla gullet. Hur mår du?

Då lät hon sin stora, blå blick vandra mellan tidningen och mig, för att sedan dra upp smilbanden i ett stort leende och svara:
– JAG MÅR BRA!

Jag menar, att först tömma maginnehållet på pappas tidning och sedan ge uttryck för ett sådant reservationslöst välmående…!
Jag knöt skorna, spände på mig pulsbandet och genomförde långpasset, men det där med att sväva över Änggårdsbergens backar, det kan ni glömma. Den blixtrande huvudvärken band mig till det jordiska. 


superhjalte
Som en superhjälte över Änggårdsbergens backar…


 Dela på Facebook