Vissa historier tål att berättas om och om igen. Ibland bara rent spontant, ibland på förekommen anledning. Jag talar om den beryktade skäggkuppen i Bore Cup 2010 som väckte många känslor.
Här är ett typexempel på kommentar av det mer negativa slaget:
”’Åh, vi är så radikala, festliga och roliga så vi måste blogga om det!’ Otroligt att så många som kommenterar inte förstår vad ett tävlingsreglemente är. Spring de distanser och i de klasser som arrangören erbjuder. Passar det inte så finns det massor av andra lopp som passar bättre. Det blir fånigt när löpare som springer 3 km några dagar i veckan ställer krav på seriösa tävlingar och arrangörer. Du borde visa respekt mot seriösa löpare och arrangörer.” – Surgubbe
Men vi tar det från början. Så här beskrev jag kuppen på min blogg:
Idag hade Bore Cup 2011 premiär i Bälinge. I en mejlväxling på Facebook konstaterade jag och mina löparvänner att distansen för herrar tävling är 10 km och motsvarande distans för damer tävling är 5 km. Märkligt – man borde ju ha möjligheten att springa 5 eller 10 km oavsett kön, tyckte vi och började genast smida planer som syftade till att utmana det här tävlingsupplägget. Tanken var att ställa upp i herrtävlingsklassen under lätt modifierade namn och iförda lösskägg.
Sagt och gjort. Med förtjänstfull assistans av Lennart tog vi oss tidigare i morse med bil till tävlingsplatsen och istället för att ägna oss åt uppjoggar, löpskolningar och stegringslopp som alla andra smusslade vi med våra nyinköpta lösskägg och nummerlapparna som det stod ”Män tävling” på. Ett stort tack förresten till Lennart som gjorde sig besväret att hämta ut våra nummerlappar med förklaringen att ”mina kompisar är lite försenade”.
Charles, Peter och Martin var mycket nöjda med sitt lopp. Foto: Privat.
När det bara var sekunder kvar till start drog vi upp våra lösskägg, kastade av oss överdragskläderna och satte iväg i något slags halvsnabbt tempo. Med tejpad fot, noll kvalitetspass på två månader och tre lager kläder samt broddar under fötterna var mina tidsambitioner inte särskilt höga. Jag och mina partners in crime kom överens om att springa tillsammans och försökte istället dra till oss så mycket uppmärksamhet som möjligt. När vi passerade en funktionär sänkte vi röstlägena och peppade varandra med tillrop som ”kom igen nu grabbar!”
Tävlingens roligaste stund inträffade vid varvningen, då vi hörde Görel ropa ”Bra jobbat tjejer, nu är ni snart i mål!” för att en kort stund senare konstatera ”Men, ni springer ju fel!” och efter ytterligare en stund ropa ”Men – det står ju män på deras ryggar!”. Vi joggade vidare i det fantastiska vintervädret och var snart framme vid 8-kilometersskylten där en funktionär påpekade att ”Om ni ökar lite nu så tar ni Peter där framme!”. Men nu tävlade inte Peter i samma klass som vi, så vi höll oss istället lite bakom honom och tuffade på mot mål där vi sträckte armarna i skyn och på så sätt röjde en del uppmärksamhet.
Jag vill rikta en stor eloge till arrangören för ett mycket väl anordnat lopp (det återstår tre deltävlingar i Bore Cup, missa inte dem!) och hoppas att vi på detta sätt lyckats blåsa liv i diskussionen om varför damerna i tävlingsklassen bara får springa hälften så långt som herrarna. Och omvänt: att tävlingsherrarna ”måste” springa 10 km. Roligast är väl om alla får välja? Återigen: ett stort tack till mina underbara lagkamrater i ”Bröderna Wallraff” och Lennart som möjliggjorde vårt deltagande i loppet tack vare skjutsning och undercover-insats i samband med nummerlappshämtningen.
Vår kupp fångades till och med upp av nyhetsmagasinet Fokus, fast då valde de att inte skriva var de (möjligen) hittat inspiration till artikeln. Däremot figurerade jag på en bild – som saknade bildtext och som plockats från bildbanken Scanpix. I artikeln intervjuas Anders Jansson, Östhammar IF:s cupsamordnare, om varför det inte finns någon 10-kilometersklass för damer i deras deltävling. Essensen av hans svar var ungefär att eftersom ingen kvinna har visat intresse för att springa den längre distansen så har den heller inte inrättats.
Fascinerande att vårt lilla tilltag väckte så upprörda känslor och det är intressant att fråga sig varför. Vi hängde ju aldrig ut arrangemanget som dåligt, tvärtom, men ändå ”rasades” det i flera löparforum. Det främsta argumentet var dels att man faktiskt för några år sedan hade låtit deltagarna i Bore Cup fylla i en enkät och där hade det framkommit att damerna föredrog den kortare distansen. Men vi fick också en hel del positiva kommentarer och här är några exempel:
1) Kul initiativ, fortsätt så!
2) Till alla ”vänner av ordning”: är det verkligen så provocerande att tre tjejer i lösskägg springer i herrklass i ett gärdsgårdslopp? De som är oroade över att några ”riktiga” herrar blivit snuvade på poäng kan kolla resultatlistan. De joggade ju demonstrativt in på sista platserna! Att stänga av deras alter egon från resterande Bore Cup tycker jag är ett passande icke-straff för ett icke-brott…
Intressant upplysning att även damer kan springa i herrklassen. Jag kan inte se att det står i tävlingsreglerna. Vad har ni gjort för att upplysa folk om det? Men knäckfrågan är fortfarande obesvarad: varför ska man springa halva sträckan i damklasserna? Det var länge sedan som kvinnor fick lov att springa maraton… Dags även för Bore Cup att följa med sin tid?
Ska jag vara ärlig så tror jag att debatten kring ”skäggkuppen” var enbart positiv för Bore Cups del. Fler människor fick upp ögonen för tävlingen och med all rätt: det finns väldigt många oerhört trevliga mindre lopp som förtjänar mer uppmärksamhet. Dessutom är startavgifterna lägre vilket gör att fler har råd att vara med och chanserna till en pallplats är långt större än i ett stort motionslopp.
Fotnot: ovanstående text är hämtad ur min bok Det är bara att springa (Karavan förlag 2014), som är fylld av inspiration till dig som älskar löpning.
