Vad fasen har rubriken med bilden på en banprofil på ett maraton att göra? Jag har en tanke med det. Läs så hoppas jag att det klarnar!
En klok man jag mött i ett jobbsammanhang och numera lärt känna mer och mer, en s k coach (men jag tycker att han är så mycket mer än vad som inryms i det futtiga och vaga ordet) skriver det här i en av sina böcker:
”Och det tar minst tre veckor, sägs det, att ändra en vana till ett nytt dagligt beteende.”
Om du nu vill förändra/förbättra något. Att det handlar om att sätta upp mål, men att det viktiga är att bryta ner vägen dit. Ett litet steg i taget. Att sätta upp målet att lyckas med något eller nå något (X) på jobbet kan ibland nämligen verka för stort. Ouppnåeligt. För mig i alla fall. Men så gör man det till små steg på vägen som går att ändra direkt i arbetsvardagen. Ett litet ändrat förhållningssätt till någon/något/hur du är själv får en starteffekt. Och så håller du i den förändringen under tre veckor. Den blir en del av din nya arbetsvardag. Sedan leder det till att du gör en till förändring. Och så håller du i den i tre veckor. Osv. Ett litet steg i taget, som sagt. Och så ett år senare kanske du faktiskt lyckats att nå X. Förenklat.
Så – det är bara att agera lika kring träning, tänker jag. Och det här är ju utifrån mitt perspektiv – ”en vanlig amatör och hobbylöpare”.
Jag gjorde exakt så i januari, nämligen. Jag ville förändra. Jag ville springa mer och längre, för att jag älskar att springa. Den här bloggen heter ju Löparglädje av en anledning. Jag satte upp mitt mål, mitt X. Och för mig var X ett bergsmaraton i september, fast jag alltid hade haft ont i knäna när jag sprang längre än 10 km och aldrig hade sprungit så långt. Ett stort mål och det verkade ouppnåeligt. Sedan bröt jag ned det med att ändra mina träningsvanor.
Jag började från grunden med att bygga kroppen – inte med att öka löpmängden. Själva löpningen kopplade jag inte in ordentligt förrän kroppen var redo för det. Det blev i mars. Tycker jag hör alldeles för många i min kategori ”vanlig amatör och hobbylöpare” som anmäler sig till lopp och tävlingar och så ”kör” de, och bara ökar och ökar träningen utan plan. Och att smärtan är ”pannben” och något nästan häftigt som bekräftar satsningen. Återhämtning finns liksom inte med; och om den finns med beskrivs den ofta i ursäktande ordalag som att det inte är OK att ha en vilodag. Eller gud förbjude, två. Är du proffs och vet vad du håller på med är det här annorlunda; jag syftar på oss som inte är professionella eller elit. Vi som bara gillar att springa och träna men ändå har någon tävlingsdjävul eller vad det nu är (?) på axeln som gör att vi också gillar att ha nummerlapp och anmäler oss till massa lopp.
Jag själv behövde hjälp av proffs för att veta hur jag skulle ändra mina vanor. Och det är återigen från det perspektivet jag skriver det här. Men om du själv sitter på verktygen om hur du ska ändra är det såklart en både enklare och billigare variant; jag valde dock att prioritera det här i min ekonomi och försaka annat, för att jag själv inte kunde.
Långt från löpspåren höll jag på. Löpstyrka och petande med löpteknik. Ingen direkt Löparglädje i skog och berg…
Men poängen är att nu sitter jag här i september, och ni som följt mig vet att det bergsmaraton jag anmälde mig till i september blev inställt men att jag hittat ett nytt motsvarande i november, och jag tycker inte att målet X verkar ouppnåeligt längre. För att jag ändrat mina vanor, ett steg i taget, successivt. Beviset för mig själv fick jag för exakt en vecka sedan genom Stockholm Halvmarathon. En halvmara asfalt; det hade jag skrattat åt för ett år sedan. ”Det kommer jag ALDRIG kunna göra!” Och nu gjorde jag det i lördags och det bästa av allt – kroppen, inklusive både knäna, mådde bra både under och efter. Fortfarande. Och även om jag i elitsammanhang sprang långsamt (2.02.39) så är min tid inte dålig för mig utifrån mina förutsättningar.
Och vet ni! Nu kan jag börja göra jobbet! Ordentligt!
Efter en veckas återhämtning som jag ägnat mig åt nu efter loppet – med akupunktur-behandling för att hålla i den positiva utvecklingen i min fot, med LPG-sportmassage för hela kroppen och löpstyrke-träning och massa vila – är det så dags att börja planera min satsning mot den 19 november. Och det är här den kära banprofilen kommer in; den som är mitt X!
Och det ska bli så kul! Jag ska svettas i intervaller, jag ska pressa i backträning, jag ska fila på tekniken och jag ska öka längd och mängd! Och jag ska fortsätta i gymmet – långt från löpspåren – och jag ska ha mina vilodagar och min LPG-sportmassage. Och allt det här ska bli så kul tack vare att jag, när jag satt där på ruta ett i januari, inte bara ”satte igång med att springa” (det var ju så jag gjort tidigare i livet och blivit skadad och fått mina kortisonsprutor i knäna) utan ändrade lite, lite i taget med en riktig bottenplatta att stå på.
Mina egna reflektioner 1 – 6 som jag gärna delar med mig av:
1. Sätt upp mål X för dig -realistiskt, men våga ändå ta i! Jag tog i som fasen med mitt X!
2. Bryt ner i små delar, ändra en sak i taget och håll i/ha tålamod – tänk att en ny vana/tre veckors period. Jag är otåligt lagd och vill gärna att allt ska hända snabbt, men att förändra lite och hålla i steg för steg visade sig göra mina förändringar beständiga och nu är de alla en del av min vardag.
3. Skriv ner/fota/dokumentera på det sättet som passar dig vägen framåt mot X; då bygger du in en kontroll och en motivation på samma gång. Jag skriver träningsdagbok och har bilder på Instagram under #ihaveaseptemberdream #ihaveanovemberdream #motmittseptembermål #motmittnovembermål
4. Bygg in delmål så att du kan kontrollera om du är på väg åt rätt håll; typ en halvmara i halvtid inför en helmara. Jag sprang en halvmara trail i juni och en halvmara asfalt i september.
5. Var realistisk på vägen; om du nu tog i för mycket med X. Ha ingen prestige i målet i sig, utan se att du ändå kommit längre än vad du gjort utan X. Och du kanske bara behöver ett halvår eller år till? Jag fick mig en jäkla tankeställare med min fot och hade den inte visat sig vara OK i magnetkameran hade jag absolut övervägt om det här med X verkligen var något för mig och min kropp.
6. Ha kul! Och spring och träna med andra. Bygg in träningsdejter, så hinner du med både det sociala och din träning. Delad glädje – dubbel glädje. Jag springer nästan alltid med min hund, och hon får symbolisera detta med bilderna nedan, men ofta med både vänner och mina s k ”löparvänner” sedan flera år tillbaka, som jag bara springer med, och då blir träningen mot X extra rolig.
Jag ska börja att göra mitt riktiga jobb mot X nu i veckan. Och det råkar bli så att det kommer att ske i bergen i solen – igen. Har jag klippkort dit? Jag väljer att svara ingen kommentar på den. Det är nu jag skulle kunna sätta dit en sådan där apa som skäms lite. Men OK, jag står för att jag åker dit igen. Till Playitas, mitt andra hem. Det ska bli härligt – även gång elva…
Lycka till med att hitta ditt X, så länge, så hörs vi!
//Marie
