Tung säsongsinledning!

Cecilia Kleist  

Efter avslutad inomhussäsong var jag allt annat än nöjd. Jag la ner ganska mycket energi på att istället vara väldigt väldigt missnöjd. Allt börja så bra, träningen flöt fint, pers i Norrköping, blev uttagen till Nordenkampen, åkte till Tammerfors, sprang urkasst, kom hem blev förkyld, försökte ladda om till ISM, åkte till Göteborg, sprang urkasst…

Därefter var det ändå ett avslutat kapitel och det var bara åter försöka kravla sig upp ur den välkända källaren och börja träna med fokus på utomhussäsongen. Inomhusintervallerna byttes till längre intervaller utomhus på grus, gräs och stigar, mängden gick åter upp och lite mer styrka fick plats. Snö och is började förekomma mindre och mindre och solglasögon mer och mer. Säsongsdebuten planerades till premiärmilen. En vecka där jag kanske inte tog någon större hänsyn till att jag egentligen skulle tävla och testade taktiken att hålla i träningen hela vägen fram. En sanning med en viss modifikation. Dagen före drog jag ner mängden till en timme lite lätt träning. Detta för att kanske ändå inte starta premiärmilen med en nära dödenupplevelse. Dessvärre kanske det inte hjälpte så mycket och jag var seriöst rätt sliten i benen när jag försökte jogga igång de innan start. Typiskt lite så att det är rätt tråkigt och mest jobbigt att värma upp. Är man i bra form så är det oftast bara gött och äntligen få komma igång. Nu var det som sagt helt tvärtom och jag ville nog mest bara få det hela överstökat på något sätt. Nu kan man ju tro att är man trött i benen så ska man ändå ha förstånd nog att gå ut lite lugnt och försiktigt i loppet. Nu har vi nån princip inom familjen att den taktiken inte är oki. Det ska liksom vara jobbigt och möta en Kleist. Alltså gjorde jag en chockstart och sprang av den första kilometern på 3.12, med andra tjejerna tätt i rygg. Efter en kilometer insåg jag att jag redan var ganska nära döden och fick dra ner ganska mycket på det hela och redan här fick jag börja slita för att hålla en någorlunda fart. Jag hade fått för mig innan att banan skulle vara lätt, men möter både kvicksand och mördarbackar. Det är i en sådan jag till slut ser luckan till Hanna växa och inser att idag kommer jag iaf inte vinna. Ut på varv 2 är jag riktigt sliten och vill egentligen mest bara ramla framlänges och sen ligga kvar och vila. I sista uppförsbacken är jag sen dessvärre bara 3:a, men på något magiskt sett hittar jag några krafter som gör att jag till slut i mål ändå är 2:a. Dagens tid på 35.16 vet jag inte riktigt hur jag ska värdera, eller loppet i stort. Får väl bli lite, ”oki, inte imponerande, ingen katastrof”.

premiär

Fighten om andra platsen mellan mig och Charlotte i premiärmilen. Skönt och vinna den även om Hanna tog den riktiga segern.

premiär 2

Helgen efter väntade sedan Startmilen i Örebro. Nu var planen att jag kanske skulle försöka vara lite piggare i benen från start ändå. Inledde veckan med 3 dagar som visserligen höll sig enligt plan, men genomfördes med en rätt kass känsla. Mest var jag tacksam varje gång jag kom hem igen. Kan tänkas att min kropp först diskret försökte berätta för mig att den ville vila, men eftersom jag inte lyssna speciellt bra så gjorde den det sen rätt rejält och natten mellan onsdag och torsdag vakna jag upp i feberfrossa. Såg snabbt framför mig hur många veckor som nu skulle försvinna på grund av jag skulle däcka ihop i någon slags influensa eller dyl. Var därför rätt tacksam när jag inte vakna upp och var superpigg på torsdagen, men ändå inte direkt döende.  Blev en vilodag och istället för att träna efter jobbet så åkte jag hem, bakade scones och sov.

Fredagen började livet kännas rätt så bra igen och joggade lite lätt, gjorde några stegringar lite lätt och nästa dag åkte jag iaf till Örebro. Kände tyvärr lite samma känsla under uppvärmningen som föregående helg. Startade ändå rätt hårt, inte som förra helgen, men ändå ville springa snabbt. Var tyvärr trött redan vid 3km, mötte djävulens motvind vid 3,5km, ville dö vid 5km, började få hållkänslor vid 6km, blev omsprungen vid 7km, mötte åter djävulensmotvind vid 8km, hade ännu mer hållkänslor vid 8,5km, brydde mig inte så mycket längre om jag vann eller inte bara jag kom levande till målet vid 9km, var tacksam att det var nerför sista biten vid 9,7km, var besviken 2:a efter 35.30 vid 10km…

 Så det var det det, två jobbiga lopp, men utesäsongen är igång… Bara kämpa vidare så kommer förhoppningsvis resultaten så småningom också!

pris start

Startmilen har ett riktigt brödrostprisbord, inte lätt att göra det perfekta valet…

start 5

 

 Dela på Facebook