Två pannbenslöpare springer på varandra

Aktuellt  

 Andreas Falk springer långt, riktigt långt. Frida Södermark, själv ultralöpare, mötte Andreas i ett personligt samtal på träningslägret i Portugal.

I söndags var jag ute på ett långpass. 23 kilometer längs Portugisiska landsvägar och genom byn Castro Marim där vi stannade för en fika. I vår grupp hade vi med oss 20 löpare, bland annat Andreas som jobbar i Runners Stores lilla shop här på plats i Monte Gordo. Jag frågade honom ifall han springer mycket hemma och fick svaret att det blir en del träning. Jag förflyttade mig i gruppen, småpratade, kollade att alla mådde bra och att vi höll ett passande tempo. Efter en halvtimme får jag reda på att den Andreas vi hade med oss är Andreas Falk. Ultralöparen Andreas Falk. En kille jag såklart känner till men aldrig hade träffat. Att alla foton jag sett på honom varit med löparglasögon och tagna på långt håll är ju inte mitt fel. Nu har jag umgåtts med honom en vecka och lärt känna denna oerhört sociala kille som springer väldigt, väldigt långt. Och ja, han tränar en del även hemma i Sverige. Andreas har sprungit de 4500 kilometrarna från Bari i södra Italien till Nordkap. Bland annat.
I morse var jag och Andreas ute på ett distanspass innan frukost. Vi sprang längs kusten, ut på piren och rundade byn Villa Real innan vi vände hem genom pinjeskogen. När man springer med Andreas går tiden väldigt fort. Han pratar oavbrutet. Hela tiden. Under våra 90 minuters löpning var han dessutom väldigt hungrig. Han kallade det gnäll, men hade hamnat med en jämlike. Ju närmare slutet vi kom, ju mer hade vårt samtal övergått i en matorgie rörande hur och kombinerat med vad man kunde inta allehanda livsmedel. Vi räddades av hotellets frukost och bestämde att ses för en intervju vid hotellpoolen senare på dagen.

Vad gör du i Portugal?
– Jag sköter Runners butik och när jag inte gör det är jag löpledare. Övrig tid tränar jag. Alla i stockholmsbutiken ska hit någon gång och det passade mig bra att åka just nu med tanke på att två tunga träningsveckor var planerade innan Täby Extrem Challenge. Det är ett ultralopp i terräng som jag springer den 12 april. Här vid stranden i Portugal finns ingen liknande terräng at träna i men att leva på ett sätt som gör att man kan träna mycket är fantastiskt. Man behöver inte städa, laga mat utan det är bara att kliva ut och springa. Sedan är det kul att jag för en gångs skull har andra människor att träna ihop med. Denna vecka har jag fått ihop över 20 mil.

Vad väntar dig i Täby?
– Där hoppas jag och tror att det kommer bli ett hårt och snabbt lopp tillsammans med täten. Vi blir två till fyra löpare som kommer få kriga ganska hårt där framme. Jag har inte vunnit det tidigare men kommit på en andra plats. Johan Steene är min största konkurrent på papperet, men man vet aldrig hur formen är förrän man står på startlinjen. Allt handlar om dagsform. Men utanför loppen är vi kompisar och tränar lite ihop när vi får till det.

Vilken typ av löpare identifierar du dig med?
– Långa tidslopp är min grej, så jag skulle kalla mig en pannbenslöpare. Jag lockas av att springa extremt långa tävlingar där det i slutändan bara handlar om att ta sig framåt, om det så ska innebära att krypa över mållinjen. Eller om nöden kräver och inget annat fungerar, som jag ibland uttrycker det, slicka sig fram.

Har du alltid varit en löpare?
– Nej, absolut inte. Jag har egentligen ingen idrottsbakgrund som barn heller. Jag var till och med ganska överviktig. I samband med lumpen var det dags att träna upp sig för att jag ville till ett jägarförband. Det gick bra och jag fick den placering jag ville. Efter lumpen jobbade jag ett år på regementet i Kiruna och tränade i stort sett ingenting och blev överviktig igen. En dag visade vågen 97,5 kilo och då tänkte jag att antingen går jag upp till hundra för att någon gång i livet ha vägt tresiffrigt eller så skiter jag i det och går ner i vikt. Jag sket i att väga 100 kg och började istället springa regelbundet men hade ingen aning om ifall jag var bra på det. Jag bara sprang.
Varje regemente i Sverige har ett antal platser tillofficershögskolan. Om man blir antagen går man först en grundutbildning innan man börjar själva utbildningen till officer. Vi tränade så in i helsike och någon noterade att jag var ganska snabb så jag blev medbjuden att representera mitt regemente på en del tävlingar. Distanserna var 10 km eller halvmaraton och jag noterade rätt skapliga tider som 36 minuter på milen och något som matchade det resultatet på halvmaran. Sedan fortsatte jag löpträna mest för att vara uthållig och klara den fysik som jobbet krävde. När vi började den 2-åriga skolan vardet mycket löpartävlingar som var obligatoriska och det blev prestige att vinna. Första gången i mitt liv började jag nu vinna tävlingar. Under andra året på officershögskolan sprang jag Ursvik Ultra där man mitt i natten springer 7,5 mil ute i vansinnigt kuperad terräng. Jag har inget svar på hur jag gick från milen till ultralopp. Det bara kändes supernaturligt. Jag hade heller inte sprungit maraton däremellan. Det blev på riktigt som en uppenbarelse den natten i Ursvik. Jag minns att under sista varvet i sa jag till mig själv att detta ska jag hålla på med.

IMG 1961

Skön löpning i Monte Gordo.

Vad hände sen när du insett fakta?
– Då hade jag en period på ca 5 år då jag körde både ultralöpning och multisport. Sedan kom jag till en gräns där jag behövde välja sport och valet blev ultralöpningen. Då var jag 25 år och i år fyller jag 37. I samband med detta fick jag veta att min ansökan om FM-elit blev godkänd. Det innebar att jag fick träna och tävla på betald halvtid genom försvarsmakten. Då bestämde jag mig för att verkligen elitsatsa och ta det en nivå till. Jag fick fantastatiska förutsättningar genom detta upplägg. Tillgång till sjukgymnaster, massörer och möjligheten att tävla utomlands.

Vad ledde detta till?
– Det första stora som hände var att jag genomförde Trans europefootrace och när jag kom hem därifrån började de riktiga meriterna kunna rada upp sig. Jag tog ett svenskt rekord på sexdagarslöpning som numera visserligen är slaget och även ett på 72 timmars löpning. Om det senare fortfarande gäller vet jag inte. Sedan finns det ett anta distanser där jag är mellan topp 2 till 5 genom tiderna. Det är inom 24 timmars löpning, 100 miles och liknande distanser. PÅ 24 h har jag sprungit 234 kilometer. Juvelen i kronan är fjärdeplatsen i Spartathlon som är ett 246 kilometer långt lopp mellan Aten och Sparta. Det är ultraloppens ultralopp och min absolut bästa prestation. Förutom att banan är jäkligt tuff är det riktigt bra konkurrens i startledet.
Andreas har en tatuering på sin underarm. Det står just Trans europefootrace 2009. Det etapplopp som tog honom 4500 kilometer genom hela Europa. Under de femton aktiva åren har det blivit många tävlingar, både i Sverige och utomlands. Så många att han funderar på att tatuera en sleeve med logotyperna från tävlingar han deltagit i. En tatuering som kommer täcka hela armen. Många tävlingar och de flesta av dem ofattbart långa, i en värld där de flesta inte kan relatera till ett lopp längre än ett maraton.

Det här med att springa i 72 timmar och till och med 6 dagar, hur är det fysiskt möjligt?
– Den stora skillnaden är att på tävlingar upp till 48 timmar sover jag inte. I de som är längre sover man, fast så lite som möjligt. Under mitt sexdagarslopp sov jag inget första dygnet och sedan ungefär tre timmar per natt. Det gäller att stanna så lite som möjligt men jag sitter ned och äter två måltider per dag. I övrigt försöker jag vara i rörelse och inta all energi i farten. Den riktiga maten brukar ofta bestå av frystorkade middagar och mycket korv. Under så långa tävlingar blir det inga gel eller bars utan bara vanlig mat samt sport och proteindryck.

Hur känns det att komma igång när du har sovit den fjärde dagen?
– Det är få saker i livet som är så obehagliga. Det kan ta flera kilometer att övergå från gång till löpning. En nivå av stelhet som på något sätt är komisk. Jag har fullföljt två sexdagarslopp och efteråt kändes det ganska bra ändå. I och med att man springer så långsamt blir man mest stel utan det är sömnen som är det största problemet. När jag sprang mitt bästa av de två loppen kollapsade jag en timme innan målgång, men de slet upp mig så jag kunde promenera in. Den sista kilometern tog 29 minuter vilket är mitt personsämsta på den distansen.

Om det var ditt sämsta på en kilometer, vilket är ditt snabbaste på kortare distanser? Kan du springa snabbt?
– Mitt personbästa på 10 km är några sekunder över 35 minuter. Idag skulle jag nog springa fortare men har inte ambitionen att visa det på tävling. På maran har jag gjort 2:57 h men det vet jag också att jag skulle slå om jag sprang distansen idag.

IMG 1954

Ställer du aldrig upp i några ”vanliga” lopp?
– Suget att fokusera på ett maratonlopp börjar komma smygande. Det vore kul att se vad jag kan göra på distansen. Det är bara så jobbigt med vetskapen att det måste gå så ruskigt fort under hela sträckan.

Tror du att alla kan springa långt?
– Nej, jag tror det krävs en speciell typ av människa för att både klara av det och även kunna känna tjusningen i sammanhanget. Alla människor har inte den förmågan.

Man kan anta att det krävs mycket tid för att bedriva denna typ av träning. Hur får du ihop livspusslet?
– Det är klart att med två jobb, tre barn och en elitsatsning räcker inte tiden till något mer. På en vecka tränar jag cirka 16-20 mil. Jag springer tidigt på morgonen, på nätterna och sedan prioriterar jag och min fru varandras träning.

Kör du någon snabbhetsträning?
– Ett pass i veckan, och då är det nästan alltid ett längre tempopass på 20-25 km. Antingen blir det en stege där jag ökar farten varje kilometer under hela passet för att till slut vara nere på en hastighet av 3:15min/km. De passen brukar börja i 6:30min/km. Annars springer jag varannan kilometer så fort jag kan och varannan kilometer i normal distansfart som för mig innebär 4:30/km. Det som gör mig stark är att dessa pass är så långa.

Om du någon gång får lite egentid, var hittar man dig då?
– Då skulle jag antagligen fixa något på vårt nyinköpta radhus som ligger i Åkersberga. Tid för andra fritidsintressen finns inte.

Hur tänker du kring mat?
– Jag är extremt noga med timingen, vad jag äter och när jag äter. Både för att jag ska må så bra som möjligt och också prestera så bra som möjligt. Detta är något jag framförallt tillämpar i tävlingssituationerna. Jag försöker i allmänhet undvika bröd på grund av att det ger mig magont. Jag äter heller inte så stora mängder mat per måltid för jag tror inte man blir mättare på två portioner. Hungern kommer ändå tillbaka efter en halvtimme. Jag äter för att fylla mina behov. Så mycket som jag vet är tillräckligt för att tillgodogöra mig träningen.

Vilken är din bästa löparupplevelse?
– Upploppet på Spartathlon år 2012. Det är helt oslagbart. Jag hade genomfört det bästa loppet någonsin i min karriär där allt fungerade precis som det skulle. Jag var aldrig svag, hade inte ont någonstans och magen krånglade inte. Att svänga in på upploppet och veta att jag skulle bli fyra var stort. Det är inte många lopp i världen där man är nöjd över att bli fyra. Men här, där de absolut bästa är med, räcker det.

images

Vad har du för mål i år?
– Häromdagen ställde det till sig när jag fick reda på att VM i 24h löpning först blev inställt men sedan flyttat. Nytt datum är någon gång i december i Taipei i Taiwan. Dessutom har det blivit inställt tidigare, så helt säker på att det verkligen blir av är man inte heller. Huvudplanen just nu är minst ett, förmodligen två, försök att slå det svenska rekordet i 48h löpning. Jag genomför det på Bornholm 23 maj och i augusti i Skövde. Svenska rekordet är på 373 kilometer. När det gäller VM vill jag klara 240 km men det blir mer en personlig vinst då det gissningsvis räcker till en placering bland de tio bästa herrarna i tävlingen.

Vem tränar du helst med?
– Min fru men det händer sällan.

Vi skiljs åt för att springa ett pass innan kvällens avslutningsmiddag på en restaurang nere vid havet, med efterföljande disco. Andreas ska köra ett distanspass på 20 kilometer och jag ska springa intervaller.
På kvällen träffas vi igen i baren på discot. Vi kommer båda fram till att vi hellre befinner oss där än på dansgolvet. I synnerhet Andreas. Dansar det gör han inte får jag veta och det var 15 år sedan han festade till ordentligt. Efter att ha minglat runt och pratat med andra en stund går jag tillbaka till baren men hittar honom inte. Till min förvåning befinner han sig på dansgolvet. Klockan halv två har i princip alla gått hem, men inte jag och Andreas. Han vill inte sluta dansa. Jag lämnar honom och går till hotellet. Kanske dansar han än. Kanske kommer han att dansa 72 timmar. Jag vet inte.
När ni läser detta är jag i Israel för Jerusalem Marathon. Andreas blir kvar i Portugal en vecka till innan han ska hem och jobba och formtoppa inför Täbys terräng. Om han inte kör en sexdagars på dansgolvet.
Nästa gång jag garanterat träffar Andreas blir i Grekland. 2015 ska både han och jag springa Spartathlon. Efter det säger han att vi ska dansa på borden. Det ser jag fram emot. Men jag hoppas vi ses igen innan dess.

 Dela på Facebook