Ultravasan

7
19

De senaste dagarna har jag utforskat Dalarna. Det började med att jag tog tåget till Falun där jag klev av på tågstationen som mer liknade en byggarbetsplats. Där hämtade mig Ola och han körde runt med mig i bilen, visade sevärdheter och berättade anekdoter. Bland annat att det en gång fanns ett lopp som började nere vid gruvan och fortsatte upp på ett berg. Men det lades ned, kanske eftersom man inte var så sugen att springa vägen där Mattas Flink för 20 år sedan fick för sig att mörda sju personer och skada ytterligare några. Vid ungefär samma tid lades gruvan ned men i slagghögarna finns det fortfarande pigment för att tillverka rödfärg. Träningen för kvällen blev att följa med Ola och hans kompisar upp på toppen vid hoppbacken och köra orienteringsintervaller. Det gick sådär. Om onsdagens Broarna runt hade känts som en fin formcheck blev detta precis tvärt om. Hur skulle det gå på stigen mellan Sälen och Mora. Efter några hundra meter var jag lost i skogen trots att min enda uppgift var att ta rygg på de andra. Roade mig då istället med att springa på elljusspåret.

Jag kan inte rekommendera denna träning men Ola och hans kompisar bor i alla fall fint i ett kollektiv på en hembygdsgård. Men det huset och som det verkar alla andra i staden kommer hyras ut under VM i vinter. Man kanske kan hyra ut sin egen lägenhet i Norrköping till folk som då inte har någonstans att bo. Jag har i alla fall en tjock-TV hemma där man kan se tävlingarna.
Jag kan inte rekommendera denna träning men Ola och hans kompisar bor i alla fall fint i ett kollektiv på en hembygdsgård. Men det huset och som det verkar alla andra i staden kommer hyras ut under VM i vinter. Man kanske kan hyra ut sin egen lägenhet i Norrköping till folk som då inte har någonstans att bo. Jag har i alla fall en tjock-TV hemma där man kan se tävlingarna.

På fredagens morgon var planen att ta en buss så jag skulle hinna till morgonjoggen för eliten klockan nio i Mora. Problemet var att det tydligen inte gick någon buss. I alla fall inte från den busshållplatsen jag stod vid. Fick åka några hållplatser med en annan buss som släppte av mig där det kanske skulle gå en. Fast tiden började bli knappt så jag försökte lifta utan framgång. En kille stannade men han skulle till leksand. Till slut kom det en buss och den tog mig längs natursköna Siljan till Mora precis innan nio.  Där stod delar av världseliten i terränglöpning uppradade tillsammans med ett TV-team från SVT. Vi åkte i minibussar till Eldris som skulle vara den sista stora checkpointen i den stundande Ultravasan som skulle ta oss igenom det historiska målet dagen efter. Det blev en trevlig morgonjogg i sällskap med grymma löpare. Sedan åt jag en second breakfast på en parkbänk och fick sällskap av en fransk journalist.  

Dagen fortsatte med presskonferens där vi fick en dalahäst med vårt eget namn. Den fick vi ta hem. Bredvid mig satt bland annat favorittippade Holly Rush. Ja ni hör ju till och med på namnet hur snabb hon är. På kvällen fick jag även några minutes of fame på Aktuellt.
Dagen fortsatte med presskonferens där vi fick en dalahäst med vårt eget namn. Den fick vi ta hem. Bredvid mig satt bland annat favorittippade Holly Rush. Ja ni hör ju till och med på namnet hur snabb hon är. På kvällen fick jag även några minutes of fame på Aktuellt.

Efter lunch åkte jag med en tjej till Sälen. Hon beskrev vägen vi skulle springa dagen efter och i Evertsberg stannade vi även till och kollade hur det skulle funka med den dropbag man kunde lämna. Killen som visade oss hette Petter och har vunnit Vasaloppet.  Där stötte vi även på Ola som skulle vara med i stafetten. Till och med i det vinnande laget skulle det visa sig. Dessutom praktiskt eftersom jag tydligen hade glömt delar av min packning i hans vardagsrum. I Sälen träffade jag Pontus och hans barn och tillsammans åkte vi till en fotbollsplan där de skulle ställa upp i barnens springlopp. Först sprang sexåringen 500 meter och i nästa lopp på 1000 meter tog han även med sig sin treåriga lillasyster. Han tröttnade snart på att hålla hand med henne och sprang vidare medan hon stannade och plockade lingon. Pontus och hans familj hade varit på lägenhetsvisning som innebar att de fick bo gratis över helgen i Lindvallen. Jag fick eget rum och förband mig inte heller att bli lägenhetsägare. Vi pastaladdade och gick tidigt till sängs.

Klockan ringde kvart i fyra men då hade jag redan sovit som ett barn i sju timmar och var pigg och laddad för dagens utmaning. Eftersom familjen har tre barn åkte jag i bagageluckan till starten i Berga by. Det var fortfarande mörkt och marschaller lyste upp vägen på ett stämningsfullt sätt. 1000 personer skulle starta i denna den första upplagan av Ultravasan där vi skulle springa de 90 kilometrarna till Mora. En historisk morgon där stämningen var på topp. Efter radiointervju och en GPS fastsatt på armen var det dags att ta av sig överdragskläderna och ställa sig på startlinjen. Musik förhöjde stämningen ytterligare och klockan 05:00 gick startskottet.

De första kilometrarna bestod av en backe men var på plant underlag och jag låg kring en femteplats vilket jag från och till skulle göra under hela dagen. Det tog inte många kilometer innan stigen och spängerna började. De stigar och spänger vi skulle få bekanta oss med ordentligt under dagen. Men faktum var att det inte gick så dåligt på stigen ändå. Timmarna i skogen och på mossen hemma hade gett resultat. Jag sprang tillsammans med Sophia vilket var väldigt roligt och tillsammans gjorde vi planer för VM i Qatar i november samt bestämde att vi inte skulle släppa någon tjej framför  oss under det pågående loppet. Precis, VM, jag har blivit uttagen till VM på 100 km. Grymt roligt och samtidigt något som gjorde detta lopp mer avslappnat eftersom jag redan hade kvalificerat mig. Jag och Sophia sprang fram över stock och sten den kyliga morgonen som även bjöd på en del regn. Detta var dock inget som bekymrade oss och plötsligt hade vi halva sträckan bakom oss i ett tempo strax under femminutersfart. Vi gjorde high five och var nöjda över vår insats. Tävlingen fortsatte genom en mosse och plötsligt sprang vi om den favorittippade italienskan. Men med 25 km kvar fick jag en energidipp och var tvungen att släppa iväg Sofia. På dessa distanser ska man heller inte underskatta kapaciteten hos äldre damer för plötsligt blev jag även omsprungen av en norska. Hon och Sophia försvann i fjärran och jag jobbade mig ur min svacka med hjälp av några gel. Tråkigt nog fick jag då ett annat problem. Mitt vänstra knä. Detta kändes trist eftersom de sista 15 kilometrarna var väldigt lättlöpta. Jag gissar på att den ovana stiglöpningen i ett för mig högt tempo var orsaken till något som kände som ett löparknä. Det var tur att stigen tagit slut för jag kunde inte lyfta benet mer än några centimeter. Men jag kämpade på och efter 7 timmar och 45 minuter sprang jag genom målet i Mora som sjätte dam i detta historiska lopp. Jag var nöjd både med min tid och min placering. En grym känsla.

Efter chill, mat och skön dusch var det en kvart till systemet skulle stänga. Jag och Johan gick dit och köpte en flaska champagne. Då champagne är godare kyld gick vil till Lidl och hittade en snäll kille som hjälpte oss. Medan den låg i deras frys gick vi till målområdet och pratade med massa folk vi kände. Sedan hade vi picknick på en parkbänk tillsammans med den ädla drycken, jordgubbar, chips och två trisslotter. Några av de yngre förmågorna inom ultravärlden satt i restaurangtältet och drack öl. Vi anslöt oss och hade några roliga timmar tillsammans med dem och andra löparkompisar. Problemet var att prisutdelningen var alldeles för många timmar efter målgång. På den tiden hann vi dricka rätt många öl. Efter att vi hejat in den sista mannen i mål var det dags och vi gick glada upp på scenen för att hämta våra pris. Sedan var det dags att lämna Mora och detta topparrangemang för att åka mot Stockholm genom natten. Jag och Johan åkte med Sonny och för att hålla oss vakna sjöng vi visor, åt godis och gjorde ett stopp på Max. Jag fick sova hemma hos Johan i en av hans söners rum. Jag ville sova men kroppen var fortfarande ute och sprang. Det hade varit ett väldigt kul lopp och ett otroligt bra arrangemang där jag hade haft roligt hela tiden och även hunnit träffa väldigt många springkompisar från hela Sverige. Jag är dessutom väldigt glad att jag slipper göra sträckan på skidor.

Här vet inte Jonas och jag att vi båda ska överträffa oss själva innan vi springer i mål. Jonas som den allra första löparen någonsin och jag en stund efter.
Här vet inte Jonas och jag att vi båda ska överträffa oss själva innan vi springer i mål. Jonas som den allra första löparen någonsin och jag en stund efter.
Föregående artikelMaria Lundgren kör så det ryker i sin nya blogg
Nästa artikelFinnkamp!
Löparäventyret Namn: Frida Södermark. Född: 1978. Bor: Norrköping. Klubb: Tjalve IF Norrköping. Tränare: BG Nilensjö. Meriter: SM-guld 2012, 2014, 2016, 2017 och 2018 på 100 km, SM-silver 2013 och 2015. 1:a Leipzig Marathon 2011. 8:a i Comrades 2014. 4:a i Ultravasan 2017.  Personliga rekord:  5000m: 18:40. 10000m: 37:46. Halvmaraton: 1.20:52. Maraton: 2.51,32. 100 km: 07:51:22. 12 timmar: 125,6 km. 24 timmar: 214,2 km. Favoritsträcka: Marathon. Roligaste löparminne: När jag blev bjuden på mat och fyra snaps på en kyrkogård i Armenien under ett långpass. Vill med löpningen: Se hur snabb jag kan bli och hur långt jag kan springa och ha kul under tiden.

7 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här