När ett mål väl har satts upp kan det lätt bil så att man hamnar i ett ekorrehjul vad gäller träningen. Självklart är det bra att ha och en grundplan inför ett lopp men fällan kan vara att hamna i ett träningsupplägg där samma distanser, samma rundor, samma frekvens på träningen blir en rutin som återupprepas vecka efter vecka. Risken då kan vara att motivation brister eller kroppen blir van vid en viss typ av träning och utvecklingen bromsas. Jag kan själv känna ibland att jag måste stanna upp och påminna mig själv om att variera min träning, och inte minst att ha roligt. Jag tror på att det är viktigt att våga pröva nya träningsrutiner och därmed; gå utanför den komfortabla zonen än vad både ditt psyke och fysiska kapacitet är van vid. Frågan är nu dock vad jag gör för att inte bara springa?
Mitt mål just nu är som ni kanske vid det här laget har förstått; min första ultra om 75 kilometer om ca 7 veckor. Jag har en plan för hur jag ska nå dit, våga variera och undvik ekorrehjulet. Därmed involverar planen inte bara löpning, även om majoriteten består av detta. Det var nu två veckor sedan jag sprang Stockholm Maraton. I mitten maj visste jag av erfarenhet att kroppen kommer att vara sliten veckan/veckorna därefter. Dock visste jag även att jag inte hade ”råd” att hålla uppe träningen alltför mycket. Jag bestämde mig då helt enkelt för att anmäla mig till Uppsala Triathlon som skulle gå av stapeln 14 Juni.
Jag har tidigare deltagit i ett triathlon i sprintdistans (750 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning). Den här gången ville jag, även om jag inte tränat för det rent teknikmässig (främst simningen), utmana just både mitt psyke och min fysiska kapacitet. Jag anmälde mig därmed till den olympiska distansen (dubbelt upp av ovan nämnt). Utan att riktigt veta vad jag gav mig in på stod jag vid startlinjen 9:00 i morse. 15 grader i vattnet och lätt duggregn. Gårdagens ångest fanns där upp till öronen då jag är en realist som vet att simma är något jag aldrig riktigt lärt mig och därmed visste jag att jag skulle tappa alla förutsättningar för att utmana dagens deltagare redan under första disciplinen. Sagt och gjort. Jag fick kramp redan efter 750 meter och därmed blev resterande simäventyr en mindre kamp om att ta mig fram hela distansen. Jag simmade så bäst jag orkade och fram kom jag….. till slut. Sprang upp ur vattnet med iskalla ben där vristerna kändes orörliga och med en vad som ville krampa vid mina första steg in mot växlingsområdet. Det som dock kändes bra och som var min trygghet var att jag visste att kroppen var stark, att jag har tränat för att utstå belastning under längre tid och att för varje disciplin kom jag lite närmare det jag är tycker är allra roligast; först cykling 40 km och sedan följt av löpning 10 km.
Jag ska inte gå in mer på detaljnivå hur cyklingen gick, men benen kändes starka och pulsen stack inte i höjden. Det var bara roligt att cykla och känna farten och adrenalinet i hela kroppen. Efter ca 1:30h på cykeln var det dags för dagens favorit; 10 km löpning. Jag hoppade av cykeln med att par fötter som var stela och kalla. Första 2 km kände jag knappt mina fötter och banan som vi skulle springa var inte helt flack utan både backig och krokig. Jag var redan bakom täten på grund av simningen och hade ingen chans att ta igen det. Men, mina ben kändes relativt pigga efter nästan 3 timmars aktivt jobb och därmed tänkte jag att jag kan likväl trycka på. Jag hittade snabbt ett behagligt tempo runt 4:45 min /km som jag höll stadigt milen igenom. Det kändes som en seger inombords att jag sprang om deltagare efter deltagare just den milen (även om jag inte slog dessa totalt) utan större smärta eller trötthet. Det var mitt kvitto på att jag har en kropp som håller, men inte minst byggt upp ett självförtroende för löpningen. Sista milen var min seger idag. Totalt blev jag 16/19 i tävlingen, med en 7:e plats inom löpningen. Jag har fått mersmak.
