Är en vecka på La Palma och försöker träna helt utan något annat att bry sig om. Det går ibland bra och ibland dåligt. Det hela började med en mellanlandning på Teneriffa, där vi beslutade att ta en heldag och bestiga Teide. Jag började den dagen med lite intervaller (12*2min) för att sedan försöka hitta något ätbart. Varken frukost eller kvällsmat kvällen innan hade det blivit mycket av utan bestod av ett par medslängda sockerfria kvarg. Efter att i alla fall ha fått tag i lite frukost begav sig jag, den lille killen och Nicke Nyfiken mot öns topp. Själva klättringen i sig kändes inte så respektingivande med dryga 1400hm och 10km. Kände rätt tidigt att det inte riktigt var min dag och upp över 3000möh började det kännas sämre för att uppåt kännas förjävligt. Vid 3600m ville jag helst av allt dö, var yr, illamående och allmänt lost. Lyckades dock stappla upp till toppen och där frysa fingrarna av mig innan vi tog oss ner igen. Försökte ta ett kort av den lille killen men misslyckades att ha kraften att trycka ner knappen som jag nog skulle trycka på. Allt var lite suddigt här. Detta med hög höjd kanske inte var min grej trots allt.
På kvällen tog vi det korta och spännande inrikesflyget mot La Palma. Första dagen hoppade Nicke Nyfiken över huvudpasset som skulle vara ”Ruta de vulcanos” som är en grymt fint löptur över lite vulkaner. Inte supertuff runda, men ändå mer höjdmeter än dagen innan. Underlaget är i princip hela stigen svart sand som gör utförslöpningen mänsklig, men uppförslöpningen lite tyngre. Kändes inte extremt bra men bättre än dagen innan i alla fall. Lade till 700hm på kvällen och dagen var gjord.
En slapp dag följde på detta med 15km ganska flackt lufsande och ett asfaltsintervallpass som kändes rätt ruttet. Efter vi då hade slappat på söndagen var det då dags att kompensera för detta och då köra veckans huvudpass. Vi rörde havet vid Tazacorte och begav oss ut på klättringen mot La Palmas högsta punkt ”Roque de los Muchachos” på dryga 2400möh. Klättringen började bra, jag kände mig fräsch. Lämnade övriga bakom mig rätt snabbt men väntade in dem vid 500hm och 1000hm. Insåg här att det skulle bli en tuff dag och körde utan väntestopp efter detta. På 2.35 stämplade jag in på toppen, rejält sliten och helt tom på vätska. Nu skulle bara nerförsbacken klaras av. Stenigt och jävligt var det, men en sekund ouppmärksamhet på ett parti med tallbarr halkade jag till och gled över en sten och vrickade till höger foten. Sicken skit, 1600hm ner och ont som satan. Ingen återvändo bara att försöka ta sig ner. Kändes ändå hyfsat, men den lille killen plockade snabbt in mig och vi sprang i sakta mak ner tillsammans. Båda lika törstiga och ledsna på skiten. Vid 500hm fanns ett café, stannade till tog 2 sprite på tio sekunder och fortsatte ner sista kilometerna. Väl där nere väntade lite lindning av fot (kändes lite sent men iaf) och mer dricka och mat i form av hela fina bläckfiskar. Grymt gott tyckte jag, småäckligt tycke Nicke Nyfiken som vid denna tidpunkt hängt ett par timmar i Tazacorte väntande. Så det går om man inte pallar lägerplaneringen.. Efter detta rätt långa pass (4.45h) gjordes inte mycket mer denna dag. Alltså tills min fru över telefon påminde om att det var 15minuter till full hand. Handdukar åkte fram och styrka fick klaras av.
Idag var det nervöst när man vaknade och skulle se hur foten kännas. Svaret var att den var lite blå bitvis och lite svullen, men att det onda verkar sitta rätt bra till och det går att springa lite försiktigt på den. Nästan mer lidande av att jag innan stukningen hoppade ner med framfoten på en vass sten som slog in i foten, men nog med gnäll. Turen över de södraste vulkanerna på ön var fin och lugn. På detta lite backintervaller i vindstilla och klarblå förhållanden. Med andra ord denna dag blev helt ok den också. Maraträningen får nog vänta tills när foten känns bättre och det finns någon flack kilometer att springa på.
Ha det gott i snön!
