Uppjogg: Fingal Olssons löpartips

Ove Haugen  

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, han är död.
– Det är han inte, han rör ju på sig.

Vem i min ålder minns inte salige Martin Ljungs monolog om Fingal Olsson (skriven av Hasse och Tage)? I ett svagt ögonblick var det min avsikt att döpa den här bloggen till Fingal Olssons löpartips. Jag betraktade nämligen Fingal som mitt alter ego i den mening att han föreföll vara död men sedan, förvånande nog, började röra på sig.

Jag brukade skryta om detta. Inför min första halvmara skroderade jag om att aldrig ha utsatt min kropp för fysiska påfrestningar förrän vid fyrtiosju års ålder: ”Titta vilken enastående förvandling jag har gått igenom. I fyrtiosju år har jag legat på en soffa och låtit mig matas av ett hunsat tjänstehjon, och nu, efter bara några månaders träning, kan jag springa mer än två mil!”

Det var dock en sanning med modifikationer, och därför lämnar jag Fingal till fördel för den osminkade sanningen som inte framställer mina prestationer i bättre dager än vad de förtjänar. (Med ”prestationer” menas förstås inte tävlingsresultat på elitnivå, utan de successiva förbättringar, fysiska och psykiska, som löpningen kan leda till för en man som kommit i den åldern då man börjar få grå tinningar, distingerad charm och förstorad prostata.)

För jag hade ju givetvis rört på mig tidigare. Jag kommer ju för Guds skull från Norge, och där skulle alla regelbundet springa, åka skidor, promenera, kort sagt befinna sig ”på tur”

”Känns livet ledsamt? Gå på tur.”
”Har din flickvän stuckit med en tio år yngre sprinter som avverkar milen på en hallvtimme? Gå på tur!”
”Har du brutit benen? GÅ PÅ TUR!”

2009_0614vr-frsommar20090075
Grå tinningar, distingerad charm och förstorad prostata?

Låt mig förtydliga: Min syster berättade hur hon vid ett tillfälle lyckades ta sig till den högsta fjälltoppen i våra hemtrakter. Sedvanan var att skriva sitt namn i en gästbok som fanns där uppe, och hennes stolthet bleknade en smula när hon öppnade boken och såg att byns busar hade varit där innan henne. Med snirkliga bokstäver stod det: ”Geir-Ove, Kjell-Inge og Per-Arne var her.”

Geir-Ove, Kjell-Inge och Per-Arne (som egentligen heter något annat) var ökända för att i berusningssyfte stoppa i sig alla möjliga och omöjliga narkotiska preparat som de på outgrundliga vägar lyckades införskaffa. Till och med knarkarna går på tur!

Det är klart att man präglas av sådant! Man kan bli en Petter Northug eller en Arne Kvalhem. Eller så får man en överdos av fysiska aktiviteter och flyr till ett grannland där en typisk idrottsutövare, sedd med norska ögon, kan vara laidback som en ganjarökande rastafarian. Jag flydde.

rastaman
Laidback idrottsutövare?

Till råga på allt blev jag en kultursnobb. Jag började skriva poesi, dricka rödvin och röka Gauloise utan filter, och sällade mig därmed till det förakt för idrott som många kulturmänniskor står för. Föraktet har djupa rötter och grundlades framför allt i den västerländska separationen mellan kropp och intellekt. Sveriges främsta idrottsförfattare P. O. Enquist nämner i sin bok ”Ett annat liv” att Ivar-Lo Johansson skrev en normgivande text på trettiotalet. Den heter ”Jag tvivlar på idrotten” och slutar med att ”idrottsdåren dör, rättvist, av infekterat skoskav uppkommet genom onödig löpträning”(!).

Hurra för Ivar-Lo, tänkte jag, men sedan hände det något. En process, som nu är på väg att förvandla en medelålders soffliggare till maratonman, tog sin början.
Hur processen ser ut, parallellt med mer allmänna funderingar från mina rundor på väg mot de magiska 42195 metrarna, är tänkt att bli ämnet för den här bloggen.
Sammantaget blir det en löparblogg som en ursäkt för att få skriva om livet (eller om ditt och datt, för att säga det mindre pretentiöst).

Men experttips gör du nog bäst i att söka någon annanstans, både när det gäller löpningen och livet.

Hoppas du följer med på mina pass.

skoskav
”Idrottsdåren dör, rättvist, av infekterat skoskav uppkommet genom onödig löpträning.”


 Dela på Facebook