UTMB inspiration

1
486

Har du funderat på UTMB? En av Springs läsare har både funderat och gjort slag I saken, nämligen genomfört loppet. Christian förberedde sig delvis genom att läsa andra historier om äventyret och bjuder nu tillbaka av sitt äventyr med en lång och inspirerande tävlingsrapport..

Christian Treschow – Obligatoriskt foto med nummerlappen

MiTT CCC – Courmayeur – Champex – Chamonix – 101 km/6100 hm

Förra året när jag sprang Ultravasan90 för andra gången tjuvlyssnade jag på två killar som pratade ultralöpning. Jag var, och är fortfarande, ganska ny inom den grenen så var nyfiken. De pratade om något som hette CCC. Lät som att det var något häftigt och utmanande. Någon vecka efter loppet poppade samtalet upp i huvudet och jag kollade upp vad det var. Hamnade på en sajt som heter UTMB – Ultra Trail du Mont Blanc. Det är ursprungligen endast ett lopp runt Mont Blanc-massivet på 170 kilometer med 10 000 höjdmeter. Det har sedan med ökad popularitet utvecklat sig till en hel vecka – World Summit of Trailrunning – i månadsskiftet augusti/september varje år med fem lopp i olika distanser. Förutom kejsaren själv – UTMB (170 km, 10 000 hm) – är det TDS (120 km, 7500 hm), CCC (101 km, 6 100 hm), OCC (56 km, 3 500 hm ) och MCC (40 km, 2 300 hm ). Denna vecka är Chamonix mittpunkten för hela världens traillöpare med totalt över 10 000 deltagare från knappt 100 länder!

karta över de sju lopp som ingår i UTMB-veckan

För att få anmäla sig till något av loppen måste man ha ett visst antal UTMB-poäng. För CCC, som står för Courmayeur-Champex-Chamonix, är man tvungen att ha samlat 8 poäng på max två lopp under max två år. Ultravasan 90 ger 4 poäng så med mina två sådana på varandra följande år var jag hemma där. Det maximala antalet startande är cirka 2 000 och med mångdubbelt fler kvalificerade och sökande måste det till en lottning också. Den skedde 11 januari och dagen efter fick jag ett mejl att jag hade kommit med!

Onsdagen den 29.e augusti var det dags att åka söderut. Kom fram till Chamonix sen eftermiddag och checkade in på hotellet. Hade bokat ett så kallat alpinistrum på ett hotell som byggdes på 50-talet och i princip är orört sedan dess. Väldigt charmigt och med några supertrevliga tanter som drev det. Alpinistrum betyder handfat medan toalett och dusch är på olika våningsplan. Kostade 500 kronor/natten och låg fyra minuter från målgången så var perfekt.

kön till nummerlappsuthämtningen

När jag installerat mig kilade jag iväg till Chamonix gympahall för att hämta nummerlappen. Hade med mig löparvästen med all obligatorisk utrustning. Behövde visa upp att allt var med för att få ut nummerlappen. Det hela tog rätt lång tid så det var tid för kvällsmat när jag var färdig. Tog mig till torget där jag åt en enorm pasta. Staplade hem och la mig men vaknade av att TDS-löparna började trilla in och sista biten in mot målgång gick precis utanför hotellet. Kunde inte somna för allt jublande så drog på mig kläderna igen och gick bort till målgången och såg när trean och fyran kom i mål. Otroligt läckert verkligen, massor med folk som stod och ropade och bankade och hejade.

nummerlappsutdelning och kontroll av utrustning

Under torsdagen strosade jag omkring samt gjorde sista inköp av utrustning på det stora mässområdet. Det var en fantastisk dag med sol och cirka 22 grader. Superhärligt i Chamonix med floden som går igenom och Mont Blanc som stolt vakar över den fina stadskärnan. Åt pizza till lunch och tog sedan liften upp till Brevent där jag käkade glass och hajkade upp på berget en bit. Kollade på målgången av OCC, klämde en rejäl pasta på samma ställe som dagen innan, ordnade med utrustningen för morgondagen och gick i säng tidigt.

Klockan ringde 05.00 men då var jag i princip redan vaken. Baddade ansiktet med kallt vatten för att vakna och drog på mig kläderna. Ner till lobbyn där frukosten var serverad av nattportieren. Inte direkt någon ultrafrukost. Torra mackor, en croissant, mjukost och smör. Snackade med två trevliga israeler som bodde på samma hotell som också skulle springa. Efteråt gick vi gemensamt bort till bussen som skulle transportera oss genom Mont Blanc-tunneln till starten i Courmayeur. Dom var skojare båda två och det var skönt att snacka lite skit för att lätta lite på den stigande nervositeten.

Mont Blanc

Färden tog cirka 40 minuter och vi var i Courmayeur i god tid innan start. Gjorde sista toalettbesök, käkade en banan och tog på solkräm. När det var en halvtimme kvar tog jag av överdragströjan och la i en påse som skulle transporteras tillbaka till Chamonix.

Startfältet var uppdelat i tre grupper med första start 09.00 och de två resterande med 15 minuters mellanrum. Jag var i den första startgruppen och ställde mig någonstans i mitten. En spänd och samtidigt glad stämning rådde. Speaker-teamet peppade och byggde upp stämning samtidigt som dunkande musik ljöd ur högtalarna. Någonstans där klämdes även nationalsångerna för Italien, Schweiz och Frankrike in. Jag fick sista fem minuterna att gå genom att prata med en svensk tjej som råkade stå bredvid mig. Det var hennes första CCC men hon hade erfarenhet från liknande lopp tidigare. Plötsligt var det dags, speakern började räkna ned från tio och pang så var vi iväg!

Inramningen var fantastisk med massa jublande människor längs sidorna och Across the mountains av Vangelis på hög volym. Jag älskar starterna. Det är så mycket känslor samlat på liten yta. Månader av uppladdning såväl fysiskt som mentalt. Utvärdering och inköp av utrustning, bokning av resor och boende, studier av banan osv. Allt för att vara så väl förberedd som möjligt för detta äventyr och med någon slags förväntan om ett resultat. Allt detta når sin kokpunkt vid starten och efter signalen gått är det som en slags lättnad nästan. Nu gället det!

Spänd väntan inför startskottet

Courmayeur – Tete de la Tronche 10.3 km

Första kilometrarna går genom Courmayeurs mysiga by med människor i dubbla rader längs vägen som ropade och viftade med kobjällror. Efter en stunds löpning börjar det luta uppåt, först lite serpentiner på asfalt men ganska snart på en stig in i skogen. En period av varierad löpning i fin skogsterräng följde innan det började luta uppåt och det gick över till gång. Det var dags att ta fram stavarna för sedan följde klättring och så småningom gick det att ana lite bergsvyer mellan trädstammarna. Jag hade då noll uppfattning om hur mycket vi hade stigit och tänkte att vi kanske hade kommit halvvägs i alla fall. Fel hade jag för komna ut ur skogen uppenbarade sig en vägg. Det var kolsvart pist som tornade upp sig framför ögonen och det sög till ordentligt i magen. En mask av människor slingrade sig uppför branten och långt, långt där uppe kunde toppen anas.

Sakta men säkert klättrade vi oss uppför. Läget kändes stabilt men jag började bli hungrig. Konstaterade att det ju faktiskt var närmare 5 timmar sedan den relativt spartanska frukosten så kanske inte konstigt. Tog upp en energikaka som jag gnagde lite på. Efter 2,5 timme är vi äntligen uppe vid Tete de la Tronche som ligger 2 584 meter över havet och som är tävlingen högsta punkt. Kom lite spridda käcka kommentarer om att ”nu var det värsta gjort” osv. Optimistiskt.

Någonstans där upp ligger Tete de la Tronche

Tete de la Tronche – Refuge Bertone 4.2 km = 14.5 km

Nu var det bara 4 km kvar till första riktiga stationen Refuge Bertone. Härlig etapp med superskön och i huvudsak lätt löpning. Underbart att få sträcka ut lite efter all klättring och vyerna var spektakulära, nog de bästa på hela loppet. Det var dramatiska berg, tjocka glaciärer som sträckte sig ner för klipporna och Courmayeur som skymtade nere i dalen. Även vädermässigt perfekt med sol som sken bakom tunna moln så temperaturen var idealisk.

I Refuge Bertone fanns det en massa godsaker som hårda och mjuka kakor, choklad, korv, ost och torkad frukt med mera. Svepte tre muggar cola, käkade Snickers, kex, apelsinklyftor och en bit banan. Fyllde på mina två flaskor och drog vidare. Ut ur stationen hakade jag på Anna från Motala som jag träffat i starten samt en annan svensk kille.

Refuge Bertone – Refuge Bonatti 7.4 km = 21.9 km

Det fortsatte med riktigt behaglig löpning. Killen drar iväg men Anna och jag pratar iväg kilometrarna på i huvudsak löpvänliga stigar med endast ett fåtal mindre stigningar och nedförsbackar. Känslan var super och det kändes som att jag hade kunnat springa där för evigt. I Bonatti fylldes buffén på med nudelbuljong. Perfekt trippel där både vätska, salt och kolhydratsdepåerna fylldes på samtidigt. Det utgjorde sen min huvudsakliga kost i resten av loppet.

Refuge Bonatti – Arnouvaz 5.1 km = 27 km

Ut ur Bonatti kom jag i prat med Svein Tore från Norge. Jag lämnade honom bakom mig efter en stund men vi skulle ses många gånger igen under de kommande tio timmarna. Nästa stopp Arnouvaz var bara dryga fem kilometer bort. Mixad terräng först med lite kossor och annat trevligt att se på vägen innan de sista kilometrarna som bjöd på den första riktigt branta utförslöpningen hittills. I Arnouvaz adderades vattenmelon till det som bjöds. Aldrig smakat så gott och tryckte i mig säkert en halv. Vi hade nu varit i gång i 5 timmar och kommit 27 kilometer, helt knäppt egentligen.

Brant utför på väg ner till Arnouvaz

Arnouvaz – Grand Col Ferret 4.5 km = 31.5 km

Strax efter depåstoppet började den andra långa stigningen. Vädret var fortfarande fint och temperaturen idealisk men rapporten hade lovat annat framåt eftermiddagen. Det började nu synas och på vägen upp tilltog molnen och snart var vi inne i dem. När vi nådde Grand Col Ferret, som är den näst högsta punkten under loppet, blåste det rejält och regnet hängde i luften. Funktionärerna på toppen var klädda i termobrallor och tjocka jackor men sa att det skulle bli lugnare runt hörnan. Många tog på sig sina skaljackor men jag var varm och svettig efter stigningen och ivrig efter att få springa lite så jag drog vidare. Vid Grand Col Ferret bytte vi även land och sprang nu i Schweiz.

Grand Col Ferret – La Fouly 9.6 km = 41.1 km

Vinden mojnade mycket riktigt runt hörnet men istället började ett lätt regn. Nya härliga löpbara stigar låg emellertid framför mig så lite väta spelade ingen roll, kände mig stor och stark! Ljudet från bjällror hördes nära intill stigen men varken kossor eller getter och tyvärr inga bergsvyer heller gick längre att urskilja i den nu täta dimman. Efter några kilometer blev det brantare och mer tekniskt. Regnet hade dessutom skapat lervälling av stigen så det var väldigt svårt att ta sig fram. Folk trillade till höger och vänster. Jag tog det försiktigt, ville inte gegga ner mig plus att mitt högra knä hade börjat göra rejält ont. Hade anat något vid förra utförslöpan men nu var smärtan väldigt påtaglig. Inga problem uppåt, på platten och moderat utför men så fort det blev lite brantare högg det vid varje steg. Blev förstås väldigt orolig men inte mycket att göra åt där och då. Bara att hänga i tills vidare.

La Fouly – Champex Lac 14 km = 55.1 km

Efter La Fouly bar det av nedför igen. Först en del tekniskt för att sedan övergå till asfalt. Flera kilometer av asfaltlöpning följde vilket var otroligt skönt. Vägen gick igenom några supermysiga alpbyar med smala vägar mellan gulliga hus med veden staplad vid husknutarna. Nedför var det precis lagom lutning för att jag inte skulle känna smärtan i knät så jag kunde springa på och knapra in lite tid. Punkten för halva loppet passerades på den här sträckan. Kändes på ett sätt bra men samtidigt tröstlöst och lite overkligt att tio timmar hade gått och tio timmar återstod. Sista kilometrarna innan Champex började vi dra uppåt igen.

Champex Lac – La Giete 11.3 km = 66.4 km

Champex är den största stationen längs loppet och där har löparna för första gången möjlighet att ta emot hjälp av eventuella supportpersoner. Det gör att det är en väldig massa människor och ett himla liv. Här serverades det ordentlig mat också, pasta med köttfärssås. Drog i mig en portion. Var inte hungrig, snarare lite illamående men var förstås tvungen. Passade här på att byta tröja till en med lång ärm. Pratades om att det skulle bli nollgradigt så tänkte det var bra att ha på sig något torrt inför kvällen. Fyllde flaskorna med mineralvatten, kastade i en resorb och gav mig av igen. Sprang ut ur byn längs med den väldigt vackra sjön som Champex ligger vid. Folk hejade och tutade. Vi lämnade så småningom bilvägar men det var fortsatt lätt löpning bland annat längs med en 30 meter bred torrlagd flodfåra. Tänkte att det hade varit intressant att se den på våren vid snösmältning. Strax började vi stiga, först försiktigt på breda vägar för att sedan övergå till serpentinsvängande stigar. Jag kom ikapp norrmannen Svein Tore igen. Jag hade själv som uttalad strategi att inte slösa minuter på matstationerna utan att försöka vara så effektiv som möjligt där. Inte sitta ner, bara äta, dricka, fylla flaskorna och sen iväg igen. Gärna gå om jag var trött men viktigt att vara i rörelse. Tyckte att jag gjorde det hyfsat bra men den där Svein Tore var snäppet vassare. Även om jag var före honom in så kom han alltid iväg snabbare men efter en stund var jag alltid ifatt honom igen. Fattar inte hur han gjorde, äta måste man ju. Nu var det i alla fall upp och upp och upp. Gick förbi en del människor och stannade sen i ryggen på en japansk tjej som gick i lagom tempo. Hon ville släppa förbi mig flera gånger men jag hade det bra där jag var. Det började mörkna och vid toppen på den här stigningen var det dags för pannlampa. Förbannade mig själv att jag inte tagit fram den i Champex. Var tvungen att stanna och rota fram den i mörkret och hade problem att spänna på löparvästen igen med kalla fingrar. Det var kallt och rått och hade blåst upp lite så tog på mig jackan igen som hade åkt av i början av den långa stigningen. Handskarna i midjebältet låg inte i någon påse så dom var blöta av svett. Hade extra handskar samt vattentäta överdrag men de låg i västen och orkade inte ta av den igen. Ville bara vidare.

Löpning i vacker alpmiljö

La Giete – Trient 4.9 km = 71.3 km

Nu var det precis beckmörkt. Dimmigt och småläbbigt, lite Baskervilles hund. Har sprungit mycket med pannlampa på väg hem från jobbet så inga problem med det även om regnet fångade ljuset och gjorde det svårare att se. Däremot var det värre med mitt knä. Gjorde väldigt ont på de ganska tekniska utförslöporna. Ända sedan knäproblemen började efter cirka 30 km tänkte jag att det får bära så länge det varar. Om knät fullkomligt brakar ihop så får jag halta mig in till mål. Jag bara hoppades att det inte skulle vara så långt kvar då så att jag ändå skulle hinna inom maxtiden och få den hett eftertraktade finisher-västen. Ville verkligen inte ha en DNF. Det mest irriterande just då var att jag i övrigt kände mig urstark både muskulärt och mentalt. Det skulle emellertid snart ändras. Kom så småningom fram till Trient som är en söt liten by. Kände mig då trött, lite snurrig och illamående.

Trient – Les Tseppes 3.3 km = 74.6 km

I Trient var det dags för buljong med nudlar igen. Började bli riktigt trött på det nu. Såg att norrmannen, som hade sprungit förbi mig på väg till Trient, höll på att mecka med sin utrustning och tänkte att nu skulle jag vara före honom ut för en gångs skull. Ryckte med mig några Snickers och drog iväg. Kände mig plötsligt lite fräschare igen och gick med friska steg. Hade kunnat springa men visste att den fjärde långa klättringen snart skulle börja så ville spara benen. Försökte säga något käckt i stil med ”nu är det bara 30 kilometer kvar” till två fransmän som jag passerade men de bara tittade på mig som att jag vore helt dum i huvudet. Det gällde för övrigt alla fransmän man försökte tilltala, oerhört arroganta. Italienare och spanjorer var något bättre men svåra de med. De jag pratade med under vägen var svenskar, finnar, norrmän, engelsmän och tyskar. Att prata med någon en stund är ett väldigt fint sätt att göra kilometrarna lättare. Tyckte det var märkligt att inte fler var mer öppna för samtal.

Efter en liten stund var det dags. Detta blev den mest plågsamma klättringen för min del och den fysiska och mentala absoluta bottenpunkten under loppet. För trots den positiva och lite småkäcka känslan jag hade i huvudet tvärnitade kroppen nästan med en gång efter att stigningen började. Hade inget tryck i benen alls och tappade andan för minsta lilla. Klättringen var dessutom brutal. Fick stanna i varje sväng på serpentinerna uppåt för att få ordning på andningen. Alla jag släppte förbi såg mitt tillstånd och frågade om jag var ok, kändes fantastiskt. Här drog Svein Tore om mig för sista gången. Såg sen att han gick i mål en halvtimme före mig.

Det var svårt men för att inte bli helt knäckt försökte jag låta bli att titta uppåt. En till synes oändlig rad av lampor ringlade sig nämligen uppför berget. Det tog aldrig slut och jag tittade rakt upp. Kanske de sista ljusprickarna var stjärnor. Jag var tvungen att gräva så djupt jag bara kunde i mitt inre för att fokusera bort från plågan och istället försöka hitta något positivt att tänka på. Övertyga mig själv om att hur jobbigt det än kändes var det precis här jag ville och skulle vara. Alla timmar av springande upp och ner för Ullnatippen, Vångabacken, runt på Kullaberg med mera var just för detta ögonblick. Som ett mantra upprepade jag de tre reglerna som jag läst i en av mina ultraböcker:

If you can run, run, If you can’t run, walk, if you can’t walk, walk anyway.

Alltså walk anyway, steg för steg för steg för steg.

På något märkligt sett tog jag mig vidare och nådde till slut toppen som var strax över 2 100 meter.

Les Tseppes – Vallorcine 7.4 km = 82 km

Les Tseppes var tidtagnings- och vattenstation. Man sprang in i och genom en lada där det var två glada tjejer som spelade hög musik och dansade. Luktade svagt av kossa vilket var mysigt men var för trött för att uppskatta deras engagemang och energi. Nu skulle vi nedför igen. Samma visa, ont som tusan i knät, fick bita ihop ordentligt. Men i alla fall skönt att äntligen slippa klättringen. Minns inte så mycket av sträckan till Vallorcine, försökte mest bara ta mig framåt.

Några av de godsaker som bjöds

Vallorcine – Tré le Champs 3.8 km = 85.8 km

Början på den här etappen var ganska lik den inför förra stigningen. Några kilometer med lätt uppförslut som hade gått att springa men som jag gick för att spara benen till det som väntade. Hörde en skåning bakom mig som pratade med sin support som gick med honom första biten efter stationen. När de lämnat började vi prata. Han hette Jörgen och var från Perstorp. Han var en pratglad typ, perfekt för att skingra mina negativa tankar inför den sista klättringen som snart skulle komma. En stund efter att stigningen börjat sa jag emellertid att jag var tvungen att släppa och jag hamnade strax en bit efter. Fick på något sätt tillbaka krafterna och modet och kom snart ikapp igen. Därefter följdes vi åt. Jag berättade om mina knäproblem och vips så trollade Jörgen fram en Ipren som han generöst delade med sig av. Det gjorde otrolig skillnad. Smärtan i knät var plötsligt helt borta. Så otroligt klantigt att jag inte hade haft egna med mig. Men, men, hur skönt som helst i alla fall och evigt tacksam mot Jörgen. Vi malde på i blandad terräng i några kilometer till.

Tré le Champs – Flegere 7.1 km = 92.9 km

Efter att ha passerat den näst sista tidkontrollen Tré la Champs började den sista stigningen på riktigt. Så utled på att traska uppförs vid det här laget men krafterna var i alla fall tillbaka både fysiskt och mentalt så det rullade på. Banan var ändrad på grund av en olycka uppe på Tete de la Tronche, som är den sista toppen, tidigare i veckan så istället för att fortsätta uppåt skulle vi nu neråt igen, vilket kändes helt fel. Det var den absolut mest tekniska stigen på hela tävlingen. Stora klippblock och enorma rötter som liksom växte upp ur marken framför oss. Varken Jörgen eller jag kände att det var värt att riskera en stukning nu när vi var så nära mål så varenda steg valdes med omsorg på det ganska hala underlaget. Här var stavarna till riktigt bra hjälp också. Helt osannolikt ser vi plötsligt en pannlampa komma ifatt oss bakifrån och förbi trippar en fransman till synes helt oberörd. Om det är något som kan förbättras och som verkligen kan göra skillnad i lopp som det här så är det tekniken för utförslöpning. De här bergsmänniskorna är helt sanslösa på det. De lutar sig framåt, jobbar med lätta snabba fötter och låter gravitationen sätta farten. Märkligt nog är de många gånger istället direkt långsamma på plattmark. Givet den varierade terrängen gjorde de olika styrkorna att man växelvis sprang om och blev omsprungen av samma människor många gånger under loppets gång.

Normalt når man den femte toppen och går sedan ner till liftstationen Flegere som är sista kontrollen innan Chamonix. Nu kom vi istället nerifrån och gick sista kilometrarna uppför en slalombacke. Känslan var fantastisk när vi kunde ana först silhuetten av liftstolpar mot den mörka natthimlen och sedan ljuset från liststationen längre upp. Vi fattade att det här skulle vi fixa nu och det skulle sannolikt göras på under 20 timmar dessutom. Det var förstås längre till ljuset än vad det först såg ut som men glädjen över att vara nära slutmålet fyllde oss ändå med energi och vi stavade på med ett begynnande leende på läpparna.

Flegere – Chamonix 7.1 km = 101 km

Drack lite cola och käkade några energivingummin som var riktigt goda. Alla sådana där energigrejer brukar ju annars smaka sådär tycker jag. Nu var det 7 kilometers nedförsbacke till Chamonix. Började med lättsprungen slalombacke och gick sedan över till stig. Hade läst flera tävlingsrapporter där sistasträckan hade beskrivits som teknisk och jobbig men det stämde verkligen inte. Det var löpbart och till och med riktigt behagligt. Bubblade i hela kroppen och ville egentligen dra på men vi hejdade oss för att inte riskera något. Sista kilometern var på asfalt, över två gångbroar, längs med floden och sedan en liten runda runt centrum för att slutligen nå den efterlängtade målrakan. Klockan var kvart över fyra på morgonen så antalet människor på gatan var begränsat men lite jubel fick vi de sista hundra meterna. Förmodar att det var närmast sörjande till löpare bakom oss.

Målgången i Chamonix

Så slutligen, efter att oavbrutet ha sprungit, klättrat och vandrat i 19 timmar 15 minuter och 22 sekunder så korsade jag äntligen mållinjen i Chamonix. Kändes fantastiskt. Jag brukar kunna bli känslosam och fälla en tår vid målgång men den här gången var det bara en stor lättnad och känsla av inre ro som infann sig. Det var gjort, det var över och kändes direkt nästan lite overkligt. Jag tror jag pratar för fler än mig själv när jag säger att man kliver in i en bubbla under sådana här lopp. Kanske inte från första början men efter ett tag när det börjar ta emot lite. När man sprungit 20 kilometer, som i normala världen är en ganska respektabel sträcka, men det har tagit fyra timmar och det är 80 kilometer kvar. Då måste man in och sen hänger man där inne och gör vad som krävs av mentala övningar och annat för att hålla ut. Väl i mål spricker den bubblan och då känns hela upplevelsen nästan lite svår att greppa. I alla fall fungerar det så för mig.

Lycklig fullföljare

Eftertankar

CCC var förstås fruktansvärt jobbigt och därför blev tillfredställelsen och badass-känslan av att ha klarat det också enorm. Jag är ohyggligt stolt över att ha genomfört och gått i mål ett sådant här erkänt tufft och legendariskt lopp och dessutom med en placering bland den bästa femtedelen av alla startande. Både huvud och kropp höll hela vägen in i mål tack vare åtta månader av envis träning i ur och skur med många tidiga morgnar och sena kvällar för att minimera inverkan på familjelivet. Såväl höjdmetrarna som altituden var okänd materia för mig då jag tidigare i huvudsak sprungit platt. Den höga höjden visade sig inte vara något problem alls och vad gäller höjdmetrarna så hade jag ju tränat på det men alldeles för lite befarade jag. Tycker i efterhand att det gick bra men med stor förbättringspotential vad gäller utförslöpningen speciellt.

Att få uppleva Chamonix den här veckan var nästan värt resan bara det. Stämningen var fantastisk och engagemanget vid målgångarna var otrolig för både tidiga och sena avslutare. Absoluta höjdpunkten, förutom mitt eget lopp förstås, var när Xavier Thevenard sprang sista kilometern genom Chamonix genom femdubbla led av människor för att vinna stora UTMB-loppet för tredje gången. När han kom uppför sista rakan fram till mål efter att ha avverkat 170 kilometer och 10 000 höjdmeter på 20 timmar och 45 minuter med tonerna av Vangelis Conquest of Paradise sprutande ut ur högtalarna så exploderade Chamonix, helt magnifikt! Inte riktigt klokt egentligen men stod där, vuxna karln, med tårar i ögonen och ståpäls över hela kroppen och kände där och då att detta var det största idrottsögonblicket någonsin. Kan rekommendera alla som går igång på målgångar att söka upp det på Youtube.

Det är möjligt att detta var första och sista gången på UTMB-veckan. Jag vill gärna komma tillbaka, men allt måste stämma, inte bara lotten. Framtiden får utvisa det helt enkelt. Jag kommer emellertid alltid att känna ett speciellt band till Chamonix efter den här upplevelsen och namn som Refuge Bertone, Grand Col Ferret och Flegere med flera kommer för evigt att ha sina egna platser i mitt hjärta.

I nästa Spring kommer det bli väldigt mycket långlöpning, mer än någonsin – inspiration inför vintern… Missa inta den, bli prenumerant på: https://spring.prenservice.se

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här