I helgen begicks så tillslut årets utomhuspremiär på bana. Efter en aningen stressfull vecka gick färden mot Los Angeles för ett 1500m-lopp på fredagen, och 800m på lördagen. Första loppet blev en ganska lam föreställning. Efter att haren gick ut alltför långsamt, 62 sekunder på första varvet, blev det lite rusning och jag tappade placeringar och motivation. Resten av loppet blev lite av en pina men jag lyckades endå ta mig i mål på 3.47. Jag tänkte lite för mycket under loppet och spände mig en hel del. Well, det var skönt att få det första loppet överstökat och normalt sätt brukar det gå bra mycket snabbare på andra försöket.
800m-loppet var mer exalterande. Efter att först ha fått reda på att loppet var 25 minuter sent, visade det sig tillslut att det var 5 minuter tidigt. Så efter en alltför kort uppvärmning var det bara att stega upp på startlinjen. Jag var i ett lite för långsamt heat utan hare och efter första varvet låg jag näst sist och passerade på låga 56 sekunder ungefär. Jag tog mig runt lite på insidan och knuffade mig fram på bortre lång. Med 200m kvar kunde jag iallfall ta täten och glida iväg lätt till seger på 1.50,48 efter ett andravarv på 54 sekunder. En saftig ”negative-split” som indikerar att i ett snabbare lopp kan tiden landa på 1.48 snarare än 1.50. Loppet följdes av ett lättare tröskelpass över 6 km i runt 3.25 min/km.
Överlag var det en OK helg som lovar mer inför de kommande veckorna. Löpstyrkan finns där, och speeden finns där. Nu är det bara vanan att springa i ”race-pace” som saknas.
Race-pace var också vad som utlovades under tisdagens pass. Vi inledde med 8×400 m på i snitt 61,7 sekunder. Det var segt både för Jake (som gjorde 13.45 på 5,000 m i helgen) och mig. Efter det återhämtade vi oss i 12 minuter och drog på en snabb 800:ing. Första varvet just under 60 sekunder och sedan blåste jag på ordentligt på bortre lång. Tog mig tillslut i mål på 1.55,9 utan att ha känt mig överdrivet bra under intervallen. De tiderna är ändå habila på 1,600 m.ö.h. och pekar på att fina tider ligger och lurar i kroppen. Nästa försök kommer om 1 1/2 vecka i Palo Alto, Kalifornien.
Helgens sensation är dock förstås Emil Blomberg som drog till med den snabbaste hindertiden sedan ”Musse” var i farten. 8.36 i premiären lovar gott! Helt klart en av de bättre svenska löparprestationerna på senare år! Eftersom ingen annan (inte ens ”Spring” tyvärr) har uppmärksammat detta tar jag tillfället i akt att göra det själv. Hatten har tagits av! HSK High Flyers ser riktigt bra ut i år!
Nu kommer vi tillslut till huvudnummret i detta inlägg. I samband med att Stockholm Marathon annonserat att enbart nordiska och estniska löpare ska kunna ta del av de 250,000 kronor i prispengar som finns, skrev Dagens Nyheters Johan Esk en notis. Det jag fastnade för var inte att hans åsikter om hurvida det är rätt eller fel att dela ut pengar till enbart nordiska löpare, utan för hur han beskrev svensk löpning. Ord som ”döende patient”, ”okänd”, och ”profillös” användes för att beskriva svensk löpnings status. Då jag och många andra har upplevt det som att svensk löpning är på gång mer än vanligt, rimmar dessa ord ganska dåligt. Jag bestämde mig därför att höra av mig till Herr Esk för att framföra mina åsikter. Detta är ett hyffsat långt mejl, men läs gärna igenom det om du har tid:
Hej Johan,
Jag tyckte din artikel i dagens DN (22 april) var intressant, både på ett bra och dåligt sätt. Medans jag håller med om att det är dumt att bara ge prispengar till nordiska (och estniska) löpare, och att det skulle vara bättre att dela summan mellan de bästa löparna och de nordiska löparna, håller jag inte med om din analys kring svensk löpning.
Du menar på att svensk löpning är döende. Många skulle nog mena på att svensk löpning är på gång starkare än på många, många år. För att belysa några exempel så kan nämnas att Micke Ekvall förra året slog Mustafa Mohameds svenska rekord på halvmarathon då han var 40:e man på VM samt var 25:a på terräng EM. Meraf Bahta och Charlotta Fougberg har förstås slagit svenska rekord och tagit EM-medaljer, och Sverige tog flera topp-10 placeringar på terräng-EM samt den första lagmedaljen i historien på herrsidan då M22-laget tog brons.
Ska man vidga analysen även till medeldistans (allting längre än 100m till parkeringen är väll långdistans för Svensson), är Sverige bättre än på riktigt länge. Johan Rogestedt var förra året mycket nära det svenska rekordet på 800m, och slog nästan det svenska inomhusrekordet på 1500m i vinter. Andreas Almgren var också riktigt nära på 800m förra sommaren och tog som bekant brons på JVM i Eugene. Wille Levay och Kalle Berglund utmanade också de absolut bästa i världen förra året på JVM. Förra månaden slogs dessutom ett 47 år gammal svensk rekord över 1 engelsk mile inomhus.
Jag tror att de exempel jag har valt ovan är nog för att visa att svensk löpning inte är ett lik, utan snarare pånyttfödd. Problemet är att ni (media) gång på gång väljer att inte skriva om dessa händelser. Du skriver att vinnaren i Stockholm Marathon kommer att vara en okänd svensk och att svensk löpning är profillös. Enda anledningen till att vinnaren är okänd och profillös är ju att han/hon inte får något utrymme i media! Om ni verkligen skulle anstränga er för att bevaka svensk friidrott i allmänhet, och svensk löpning i synnerhet, skulle ni snart upptäcka att det finns gott om profiler, långt mer underhållande än de mediatränade ”superstjärnorna” i andra sporter.
Visst, det kan vara svårt att engagera sig i någon som kanske är 78:e bäst i världen i löpning, men det verkar å andra sidan helt legitimt att skriva spaltmeter om lågt rankade golfare och tennisspelare, så visst skulle media kunna krama ur sig en och annan artikel om löpare som är på gång? Vi löpare lider på sitt sätt av att det är uppenbart att man är kanske 20 meter bakom en världsmästare, medan det i fotboll är mer av en subjektiv fråga vem som är bäst. Att konkurensen inom löpning också är många, många gånger högre än inom t.ex. skidåkningen hjälper inte heller. Det är lite orättvisande att jämföra en 10:e plats i VM på t.ex. 5000m inom friidrotten och en 10:e plats i t.ex. ski-cross VM (hint: finns aningen fler elitlöpare än elit-skicrossare).
Jag har dessutom en del personlig erfarenhet utav hur lite svenska journalister bryr sig om att skriva om svensk löpning. I december var jag 6:a på terräng-EM i M22-klassen (22 år och under) som hölls i Bulgarien. Det var den bästa placeringen i historien i den åldersklassen för en svensk. Dessutom tog vi en bronsmedalj i lagtävlingen efter Ryssland och Storbritannien. Det var den första medaljen i lag på herrsidan någonsin. I mars slog jag dessutom det 47 år gamla svenska inomhusrekordet på 1 engelsk mile, och blev sånär första svensk inomhus och bara 11:e svensk totalt, att göra under 4 minuter på en mile.
Det som kan vara kul att notera är att vid dessa två tillfällen har jag blivit kontaktad av noll journalister. Det har skrivits noll artiklar. Visst, det är inte det mest intressanta som har hänt någonsin direkt, men det var tydligen inte ens mer intressant än vad Zlatan åt till frukost eller hur gårdagens Allsvenska hockeymatch gick. Det fanns tydligen inte rum att klämma in en liten notis emellan all skidåkning och skicross heller.
Så nej, löpningen är inte död, och den är inte profillös. Det är media som gör den död och profillös. Om ni skulle göra ett bättre jobb skulle situationen garanterat se annorlunda ut.
Jag inbjuder dig att läsa den blogg jag skriver för tidningen Magasin Spring för att se just hur profillösa vi löpare är: https://springlfa.se/kategori/bloggar/elmar-engholm/
Jag kan också varmt rekomendera att följa valfri elitlöpare på t.ex. Twitter eller deras egna bloggar eller dylikt så kommer ni garanterat hitta en och annan profil, som dessutom springer snabbt!
Tack för ordet och för i övrigt ofta välskrivna krönikor!
Mvh.
Elmar Engholm
Okänd och profillös löpare
Ibland får man ta saker i egna händer! Lämna gärna en kommentar om du håller med/inte håller med om innehållet i mejlet.
Färdigskrivet!
/Elmar
