Det är i grunden ensamt att vara löpare. Kanske är det också något som tilltalar en som löpare, möjligheten att vara ifred, springa dit man vill, så fort man vill. Som tävlande löpare är man ju också ensam, i med- och motgång. Men många tillhör också en grupp. Så även jag. Sedan 5-6 år tillbaka har jag tillhört en träningsgrupp för juniorer i Hässelby SK. De senaste veckorna har det dock faktiskt bara varit jag i den gruppen på träningspassen.
Sonen Joel är i USA, f n på träningsläger, men blir kvar på studier/löpning i upp till fyra år, Emil har en fotskada som ska magnetröntgas nu snart, tränare Johan rehabbar efter en hälseneoperation och veteran-Jocke (M35) har diskbråck. Elmar är också (virtuellt) med, men jag hann inte träffa honom nu under hans ganska korta sejour i Europa och nu är han väl tillbaka i Albuquerque igen.
Jag har förstås frun Karin hemma och klubbkompisen Johan Södersten (M45) på jobbet, så jag är inte utan löparsällskap ibland till vardags. Men inte minst på banintervallerna är det lite ödsligt numera. Får väl annonsera ut passen på FB och se om någon dyker upp?
Men Hässelby SK är ju en stor förening med många löpare och flera träningsgrupper bara i Stockholm. En förening är i sig en grupp, oftast virtuell, eftersom det är sällan alla är samlade på samma plats. Vi bor på olika platser, även runt om i Sverige och har olika träningstider. Flest samtidigt är det kanske vid årsmötet eller vid vissa SM-tävlingar, t ex lag-SM. Terräng-SM är extra trevligt för att det är det åldersmässigt bredaste SM-arrangemanget, med allt från 15-åriga ungdomar till de äldsta veteranerna. Där kan man verkligen se föreningens (och löpningens) bredd och hälsa och heja på alla sina kompisar! På Hässelby IP är det ibland en liknande stämning, särskilt vissa magiska sommarkvällar, när det pågår aktiviteter i varje hörn av idrottsplatsen, löpare, kastare och hoppare, unga och veteraner, nybörjargrupper och elit, sida vid sida.
Många hässelbyare är vi också samtidigt vid funktionärsuppdragen. Där känner man en samhörighet, både i det man gör för föreningen och det man gemensamt åstadkommer för idrottandet i Sverige. Dessutom hinner man ofta prata mer med några klubbkompisar än man vanligtvis hinner med mellan de flämtande andetagen när man möts under ett träningspass. Hur är hälsan? Hur är formen? Hur går träningen? Vilka är målen för den kommande säsongen? Ett par av mina favoritfunktionärsuppdrag är värdesaksinlämningen vid Tjejmilen och prisutdelningsgruppen vid Minimaran. Tjejmilen är en enorm manifestation av bredden på kvinnlig löpning och motionsidrott, men även på variationen av handväskor, plånböcker, portmonnäer och telefoner (och ringsignaler!). Det är härligt att se alla löparnas olika ansiktsuttryck före och efter loppet. En spegel av olika slags stress, kan man säga. Helt klart är att löpning verkar ha en positiv inverkan på humöret och den inre harmonin. Kanske även ostkakan hjälper till? Minimaran är också ett underbart arrangemang med alla barn i olika ålder och utstyrsel. Från de allra minsta, där någon har klätt upp sig för den stora dagen i sin allra finaste paljettklänning, någon annan i Messi-tröja och fotbollsskor. Andra stolta, nervösa och förväntansfulla i sin klubbdräkt minuterna före start. Alla kämpar de hela vägen in i mål till publikens jubel. Att jobba i prisutdelningsgruppen är särskilt förmånligt, tycker jag. Direkt efter målgång fångar vi in barnen på de sex första placeringarna, tar dem i hand, gratulerar dem och leder dem till prispodiet ute på Stadions gräsmatta, där de utpumpade, rosiga, omtumlade och lyckliga får ta emot blomma och pokal. För några är det första gången, andra är mer rutinerade. För alla är det en minnesvärd och härlig stund i centrum för uppmärksamheten. Vi funktionärer får äran att bidra till den.
Men just nu i vintermörkret och kavandet i snömodden känns sommaren som mest avlägsen. Jag hoppas på snar bättring för de tillfälligt indisponerade av mina träningskompisar i gruppen och ser fram emot successiv återförening under 2015. Till att börja med ska jag som hastigast besöka sonen på nya studieorten i Arlington, Texas. Kanske hinner jag t o m träna ihop med hans nya grupp?
