Vägen hit och framåt

2
12

vag

Nu startar en ny etapp av stafettbloggen. Häng på!

När jag väntade mitt första barn för tio år sedan blev jag tjock. Inte jag-har-nog-samlat-på-mig-vatten-tjock utan jag-har-ätit-pannkakor-som-chips-tjock. Under nio månader tog jag fasta på det där med att äta för två,men för säkerhets skull åt jag för tre. Minst. Och eftersom jag alltid varit en ganska nätt tjej blev skillnaden markant och jag kände mig plötsligt begränsad av min egen kropp. Och där och då föddes en längtan efter att springa.

Några månader senare stack jag ut på min första löptur i vuxen ålder. Det var påsk och jag hade laddat med både ägg och godis (viktigt med protein och kolhydrater…), innan jag sprang ungefär en kilometer runt älven i Karlstad. Sedan återgick jag till att ladda inför nästa runda (man får ju inte glömma den viktiga återhämtningen…). Och så fortsatte det.

Nu, tio år senare, springer jag både längre och snabbare, men känslan är fortfarande densamma. Känslan av frihet och glädjen över en kropp som orkar. Under fem veckor ska jag dela med mig av min träning, reflektioner och annat här på Stafettbloggen. Hoppas ni har lust att hänga med!

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här