Världsmästare igen!

Gunnar Durén  

Jag har drömt om att få skriva de orden. Nej, drömt är nog fel ord – fantiserat. Visualiserat. Tänkt mycket i bilder och känslor av hur det skulle vara. Ibland blejr det som man tenkt saj, o leijte bettre! Jag blev världsmästare på 800 meter igen, denna gång i M50, utomhus och med barnen på första parkett.

bild 3 liten

Som jag skrev tidigare, hade jag satt mig i sinnet att få mäta mina krafter mot inomhusvärldsrekordhållaren på 800 meter inomhus, Anselm LeBourne, USA. Nu kom han av okänd anledning inte till start, vilket jag upptäckte då jag synade heatindelningen på startlistorna som var uppsatta utanför calling room-tältet. Det var onekligen en smula snopet, även om känslan var kluven. Jag hade sett fram emot årets fight mot LeBourne i en tänkt final, men givetvis ökade hans frånvaro min och övriga deltagares chanser att hävda oss. Men att faktiskt komma till start är en del i det nålsöga det innebär att försöka vinna ett VVM-guld och jag inbillade mig inte att det skulle bli lätt.

Egentligen skulle det med anledning av deltagarantalet (>40) ha varit försöksheat. Seedningen var dock enligt regelboken. De av oss med de bästa tiderna lottades i var sin semi-final och jag var glad att slippa ett extra lopp på väg mot en eventuell final och istället få en extra vilodag. Kände mig lätt och spänstig på uppvärmningen och försökte tänka positivt, vända våndan till den omvända: ”tänk på hur mina konkurrenter oroar sig för mig!”..

Startade på bana 1, utan sällskap. Gick ut bestämt, men utan rusning. En brasilianare på en av ytterbanorna öppnade oväntat optimistiskt, men föll sedan tillbaka på första rakan och jag fick täten vid 200 meter. Tuffade sedan på i hygglig fart. Klockan stod still, men jag hade mycket kraft kvar i benen, så jag var inte orolig, utan mer vaksam på eventuella rörelser bakifrån. Hade hört steg från en löpare hela vägen, troligen kanadensaren Tuovinen (finskättad), men på bortre lång hörde jag hejarop även på amerikanen Kevin Paulk, så jag förstod att det fanns viss risk för sällskap. Ökade då något in i kurvan och ytterligare ett snäpp in på upploppet, medan jag sneglade åt sidorna och spetsade öronen för att kunna parera en eventuell spurt. Ville vara säker på att gå vidare på placering och det gjorde jag, som etta i mitt försök på en relativt långsam tid: höga 2.10. Skönt!

Efter den tävlingsfria söndagen, hade de då blivit finaldags. Dagen till ära hade himlens portar öppnat sig, allt i enlighet med väderleksprognoserna, som blivit värre för varje dag. Redan på morgonen spöregnade det, vinden ven i träden utanför fönstret, molnen fort hastigt över himlen och då och då mullrade åskan där uppe. Huvaligen!… Men yttre omständigheter är ju lika för alla. Bäst att gilla läget och hoppas att mina motståndare våndades mer än jag.

På stadion tog jag ett varv på området för att se var det gick att värma upp, sedan satte jag mig på läktaren för att fokusera på den kommande uppgiften. Då upptäckte jag att mitt ackrediteringskort var borta – ve och fasa! Utan det får man inte tävla! De måste ha lossnat i vätan på väg runt, så jag tog en repa till. Förgäves. Minuterna tickade. Det var snart bara en halvtimme kvar av uppvärmningstiden, innan det var dags att gå till calling-room! Kallsvett i händerna. Mitt sista hopp stod till att försöka utverka ett nytt kort från informationsdisken. Efter viss språkförbistring lyckades jag förklara vad som hänt, visa upp mitt tävlingskuvert och övertyga funktionärerna om att trycka upp ett nytt kort. Det gick nog ganska snabbt, men kändes oliiidligt långsamt.

Puh, äntligen redo! Och nu hade regnet börjat avta och nästan upphört. Av med regnstället och ut på uppjogg och löpskolning. Stötte på Sören Persson och vi peppade varandra med ett kraftigt handslag och fokuserad blick: ”nu jävlar!”. Sören skulle springa M45-final strax efter mig.

Kände mig rejält laddad och koncentrerad när jag körde några stegringslopp före start. Lottad på bana 3 fick jag sällskap av australiensaren Alan Stacey, en av tre från det landet i finalen. Hörde många svenska tillrop från publiken, bl a mina barn, som stod i början av första kurvan. Strax före start hörde jag också en annan bekant röst snett bakifrån: ”Gunnar! Nu kör vi!”. Det var klubbkompisen Sergej Nikolajev, som efter sitt 400 m häck-lopp på en av de andra arenorna direkt hade kastat sig in i en taxi för att kunna heja på mig – fantastiskt! ”Jaaa!”, ropade jag tillbaka. Ståpäls i starten…

Vid startskottet löpte jag iväg direkt för att lämna mitt bansällskap, men inte fortare än att jag lät mina huvudkonkurrenter, Allan Cook, Australien och Habib Abdellaouih, Frankrike, ta täten. Efter kurvan gled jag kontrollerat in som tredje man och lade mig på yttre halvan av innerbanan med högerarmen beredd att kväsa eventuella utmanare som ville skära in framför mig. Jag ville ha fri löpning i rygg på täten. In i andra kurvan märkte jag dock att Allan fått en liten lucka framför Habib, så in på målrakan gick jag om Habib och upp i rygg på Allan för att täppa till.

Klockan ringde för sista varvet. Nu var det dags att göra upp om guldet. I kurvan ut märkte jag att farten sjönk en aning. Jag följde lätt. Hoppet steg i mitt bröst: ” om inget händer nu så tar jag det!”. Fick ett sådant där Magdalena Pajala-ögonblick och kände mig så himla stark. På slutet av bortre lång ökade Allan en aning, men jag hade inga problem att hålla rygg. Och strax före sista kurvan stack jag.

Jag rundade australiensaren just där, för att tvinga ut Habib i ytterspår i kurvan om han ville ta rygg och lappade på allt jag hade. Vet inte hur fort jag sprang, men benen gick som trumpinnar. Hörde rappa fotsteg och flåsande andhämtning bakom mig, obehagligt nära. Nu gäller det! Häng i nu Gunnar!! Hela vägen in i mål! I mitt tunnelseende noterade jag ändå när jag närmade mig mål, att konkurrenterna inte skulle hinna fram. Ett leende bröt fram ur mina spända anletsdrag och jag höjde armarna i en trött segergest. Tänka sig: världsmästare igen!!

IMG 7943

Men dramatiken var på intet sätt slut i och med det. När Sören rusade fram för att ge mig ett grattiskram till guldet, bar det sig inte bättre än att en av mina spikar perforerade hans högra lilltå, minuterna före hans final!! Ve och fasa igen – hur skulle det nu gå?! Sören petade lätt skräckslagen på sin blödande tå, prövade att promenera ett par steg och sedan ett kort stegringslopp. Men resten såg jag inte, eftersom jag blev bortsläpad till mitt livs första dopingtest nere i källaren på omklädningshallen.

När jag kom upp mötte Nisse Nestor mig och meddelade att även Sören hade vunnit guld i sin klass, också efter en spurt! Fantastiskt roligt och även en stor lättnad för mig. Tänk om jag hade kostat Sören en medalj även i hans andra VM-final… Slutet gott, allting gott. Och Sören och jag skålade med varsin överenskommen guldöl på kvällen.

guldöl

 Dela på Facebook