Världsmästargnäll

Gunnar Durén  

iSM 2014, Göteborg

För att bli världsmästare gäller det att vara omsorgsfull med alla detaljer, inte lämna någon sten orörd, ha kontroll på alla ingredienser i form- och träningscoctailen. Så när det kommer till gnäll och missnöje måste man väl vara lika noggrann? Minsta skevhet i skosnörningen, varje felaktigt gram av kolhydrater och essentiella aminosyror i kosten, minsta avvikelse i intervallängd- och vila, förseningar på väg till träning och tävling, löshängande trådar och tröga blixtlås i tightsen, ogynnsamma väderförhållanden vad gäller fukt, värme, vind och nederbörd och – inte minst – alla sjukdomar, skavanker och småkänningar som man hela tiden riskerar att drabbas av måste rendera en adekvat nivå av initierat, erfaret och proffsigt gnäll!(?) Eller också skiter man bara i det. Förmodligen är det det som är proffsigt, det är det som är världsmästar­märket. De som bara garvar och kör på. Gillar läget. Rycker på axlarna. Sticker ut i spöregnet. Kör långpass på julafton. Lägger sista intervallen i motvind. Älskar utmaningen att fullfölja passet. Letar ständigt efter nya övningar som är ännu jobbigare. Pressar ingefära och vitlök i rödbetsjuicen och låter kroppen jobba ut förkylningen. Bryter passet om det gör konstigt ont. Låter kroppen läka skador och tränar inte vidare med medicin i kroppen. Livet har också en pulsering och man kan inte hindra omvärlden från att påverka en. Det är bra att ha en plan och en karta, men om bron man åker på har rasat är inte kartan din bästa konsult. Det är du som måste ta dig vidare med din kunskap och dina erfarenheter. Det är du som måste rita om kartan så att den passar med din verklighet. Då kan du fortsätta utvecklas.

Jag vet att alla ni andra vet det här. Men jag behöver påminna mig själv ibland om var jag är, vart jag är på väg och vad jag måste göra. I helgen ägnade jag mig åt världsmästargnäll, kan jag tala om! Åkte på en infektion, fick käka penicillin och ställa in två hela dagars värdefull träning!! Tänk att man är en sådan vanemänniska. Snudd på missbrukarbeteende att inte kunna avstå från en daglig aktivitet i två dagar utan att bli sur, trumpen och oresonlig. Jag kan ju inte direkt hänvisa till ungdomligt oförnuft heller… Efter en dålig natts sömn, tidig uppstigning, flygresa, arbetsdag och penicillinet jobbande på fjärde dagen trodde jag alltså att kroppen skulle kännas lätt och fin och gav mig därför ut på en lätt distans. Det är så dumt så jag tror det knappt när jag läser mina egna ord!? Det var en mardrömslik upplevelse. Ja, inte Jordens undergång eller Blair Witch Project direkt, men det var så där som det ofta är när man vill springa – det tar emot på ett ovanligt sätt, man tar sig fram liksom i sirap, mot en kraftig vind eller uppför en ändlös uppförsbacke. Kort sagt, inte kul. Långsamt och jobbigt. Jag borde ju ha förstått hur det låg till och gett fan i att över huvud taget ge mig ut. Nu fick jag mig en näsknäpp av kroppen och faktiskt chansen att dra rätt slutsats. Så jag åt färdigt kuren och vilade igår, fast allt kändes normalt. Åt, drack, vilade. Idag provade jag med en jogg på friskvårdstimmen före lunch på jobbet. Modest utgångsfart med målet att låta kroppen ge återkoppling. Lite trögt i början, men efter 2,5 km så tuffade maskineriet igång, nästan som vanligt. Puls och andning gick ner i marschfart och passet blev faktiskt ganska njutbart i det soliga höstvädret. Tack för den återkopplingen, kroppen! Inte för att den är sjuk särskilt ofta heller. När jag kom till apoteket för att hämta ut min antibiotika, sa farmaceuten ”Oj! Var det länge sedan du hämtade ut någon medicin??”. Jag behövde nämligen godkänna att recepten fortsättningsvis var digitala och inte på papper. Det första e-receptet skickades 1983…

 Dela på Facebook