De senaste veckorna har präglats av en sak. Att springa varav med David. Runt, runt, runt! Först på Bosön och sedan på Stadion. Fördelen med Bosön är att varven försvinner snabbt, man får bara försöka glömma bort hur många varav man springer, det gäller att försöka bli tom i huvudet och bara rulla på. Lika mycket mentalträning, för att mala på, som fysiskträning. På stadion tar varven längre tid. Men snart är man inne i ett flytt där de bara försvinner och 5varv kvar känns som att intervallen är slut.
Varför springer man många varv? Varför springer man inte i skogen eller på väg om man vill springa långt? Svaret får nog bli att jag ville ha kontroll. Kontroll på fart och sträcka. Samt att fördelen med att springa ett 200m varv är att man kan vila ett varv och låta David fortsätta om man blir trött.
Det hela började med att vi bevakade Pablos träning nere i Madrid åt Lars inför Seville Marathon. En maradebut som Ebolan satte stopp för. Vi märkte att han inte sprang så mycket. Det var inga 20mila veckor. Istället var fokus i träningen på långa intervaller i marafart eller lite snabbare. Samt distans pass om 20km i farter något långsammare än marafarten. Vi bestämde oss för att börja köra dessa långa intervaller i marafart. Och då Pablo körde dessa på en 500m gräsbana och vi Sverige inte har tillgång till något sådant, ja på vintern har vi inte tillgång till speciellt mycket, då blev det Bosön.
Pablos pass var ofta mellan 14-16km och av typen 4x4000m eller 2x7000m, ibland var det 15km rakt av inlett med en timme distans. Vårt första pass, sista veckan i februari, var 3x4000km sedan stegrade vi. Som vanligt när sådana som David och jag hittar på något, så eskalerar det hela och urartar nästan. Snart var vi uppe i 4x5000m, 100varv. När 100varv var passerat i mitten på mars. Då hade nästan alla snö inne på stadion smält. Så det var dags att minska varven genom att börja köra ute. Vilket kändes som tur. Man hade börjat bli lite orolig att Dr Carlborg skulle komma ut till ön i sin vita rock istället för i träningskläderna.
David brukade byta skor och tröja mellan varje intervall. Eftersom intervallerna varade minst en kvart antog jag att han ville känna sig ny och fräsch inför varje ny intervall.
På stadion blev det som mest 60varv. En kylig kväll med John Jager som sällskap på de första 20varven. Eller på första intervallen om man vill se det så. Men den här veckan var den sista veckan med att springa många varv och då hade vi bara en 25 vars frossa, så som Lamas skulle sagt. Lamas är för övrigt den enda jag skulle kunna tänka mig som hade velat hänga på oss. Men han var i Kenya under perioden, så det gick inte.
Nu är vi klara. Det ger oss inget mer att springa många varv. I fortsättningen blir det bara 200-ingar. 100-ingar om vi är på Bosön. Inga mer helvarv utan bara halvvarv. Så vad har alla varv med David syftat till. Troligtvis ingenting mer än att vi gjort något som ingen annan gjort denna period. Det är 200-ingarna som kommer bli nyckelpasset inför sommaren. Då får vi förhoppningsvis sällskap av löpargruppen GOBTC också. Vi har märkt att löpargrupper är populära och vill inte betraktas som ensamvargar. Så det är lika bra att vi också börjar träna med en.
Jag bakom David på det kortaste varvpasset, 25st rakt av i Huddinge.
