Vem bestämmer?

Blogginlägg  

Som existentialist vill man ju gärna tro att man själv sitter vid rodret och bestämmer över sin tillvaro, att man har ödet i sina egna händer så att säga. Som löpare sätter man ofta upp mer eller mindre konkreta mål som man vill uppnå – en drömtid, ett personbästa eller att helt enkelt bara genomföra en tävling. Inför detta lägger man upp en plan, funderar ut vad man behöver träna på för att nå dit och skapar någon form av träningsprogram. I en veckas träningsprogram finns träningspass med olika syften och när man kommer till ett enskilt träningspass så har man ofta en ganska detaljerad bild av vad som ska göras, hur långt, hur länge, hur många gånger, vilken fart och vilken vila. Allt detta kommer ur den planerande, tänkande hjärnan. När passet väl pågår är det påfallande hur lite energi som läggs på tänkande och hur mycket som går åt till att balansera olika signaler från kroppen. Konstigt vore väl annars! När man på 10 x 300 m med joggvila för sjätte gången driver på genom kurvan på en trehundring, lungorna pumpar in syre i blodet, hjärtat slår 170 slag/minut, benmusklerna synkroniserat drar ihop och sträcker ut sig, huden reglerar kroppstemperaturen med svett, balanssinnet koordinerar kroppens rörelser och lutning med signaler utifrån om fart, vind, underlag och andra löpare – då har man inte så många hjärnceller tillgängliga för intellektuellt arbete och strategiskt beslutsfattande. Frågan är: vem är det då som bestämmer i hjärnan? Vem är det som prioriterar mellan de olika behoven? Vem bedömer vilken trötthet och smärta som är uthärdlig? Var sitter viljan som driver på de sista femtio meterna? Var sitter den som till slut bestämmer att vrida av kranen för ansträngningen. Det är faktiskt en imponerande mängd indata i beslutsunderlaget och man vill ju inte lämna över till vilken valhänt vikarie som helst!
Kanske är det en slags autopilot – ett regelstyrt beslutssystem, där olika processer har olika prioritet enligt ett visst mönster? Helt klart är dock att systemet går att manipulera, med vilja, envishet, vinnarinstinkt, målmedvetenhet o s v. Men man får göra manipulerandet i förväg. Sätta upp bildliga och bokstavliga skyltar med instruktioner för vad som ska ske, vilka prioriteringar som ska göras, vilka undantag från bekvämlighetsprincipen som kan göras och varför. När löpandet väl är igång finns det väldigt lite man kan göra för att påverka beslutsprocessen. Åtminstone upplever jag det så. Det finns säkert undantag. Jag minns t ex hur jag under tävlingen Milspåret 2011 under mitten av loppet låg i rygg på Jonas Larm. Runt 7 km tyckte dock Jonas att han höll för dålig fart, sa ”Skärpning!” till sig själv och så ökade han helt enkelt farten och sprang ifrån mig. Han hade uppenbarligen bemanning på kaptensbryggan däruppe och det var en barsk och beslutsam en.

VSM_Kil_2012_1500m

Drömmar och mål är viktiga att ha med sig och det är viktigt att de är sanna, ärliga och väl förankrade inom en själv, annars blir de lätt överröstade av akuta signaler om ökande trötthet och smärta. Några gånger har jag glömt denna bit av förberedelserna inför en tävling och funnit att jag inte kunde uppamma den energi som krävdes för att ens fullfölja loppet. Det var inte skyltat tillräckligt tydligt för vikarien däruppe. Annat ansågs viktigare än att nöta vidare i tävlingsskorna och därför avslutades aktiviteten till förmån för vila, återhämtning och eftertanke.
En positiv sida av den storm av utmattning man upplever är i alla fall att den snabbt blåser över. Krisen, tröttheten och smärtan har dåligt minne. Vi reser oss snart igen och tar nya tag med nya drömmar och nya mål. Och ”det som inte dödar stärker”, eller hur?
Så i eftermiddag ska jag sticka ut på ett distanspass med inbakad bålstyrka. Det har flera mål: det bygger grundtålighet för tuffare pass, ger aktiv återhämtning för löpmusklerna, stärker kringliggande muskler som bibehåller och utvecklar min fartuthållighet och löpekonomi och – kanske allra viktigast – det ger mig den underbart härliga känslan att bara kunna springa!

 Dela på Facebook