Det talas alltid om hur viktigt det är att tänka långsiktigt i sin satsning. Det är nästa år du ska vara bra osv. När man kommit till mitt stadie i sin satsning då är det viktigt att skita i allt sådant och tänka så kortsiktigt som det bara går. Visst kan jag säga att jag ska springa en mara om 3 månader, men det finns så mycket faror på vägen att man inte ens orkar fundera på vad som ska ske efter tre månader. Långsiktiga mål får mig att må illa och tappa motivationen. Jag vill tänka på vad jag ska göra idag och när jag klarat av dagen vill jag tänka på vad jag ska göra imorgon. I värsta fall vill jag tänka på vad jag ska inom fyra veckor. Det är maximalt för min psykiska möjlighet att bita ihop och göra det optimala. Tre veckor bra träning och sedan en vecka lugnare. Så gjorde jag inför fjällmaran och så tänker jag göra inför terräng-sm. Se om det är tillräckligt, men det får mig att bli het på uppgiften i alla fall. Är jag inte het har jag alltid varit en nolla, jag lever helt enkelt på inspiration och motivation. Oavsett vad jag ska företa mig.
Att klara av en vinterträning känns som utopi, men på något sätt kan det kortvariga tänket ta mig igenom denna djävulens årstid. Genom att ta en dag i taget blir livet hanterbart eftersom bara just denna dag ska klaras av, vad jag ska nästa vecka det får jag ta då. Självklart kan det medföra vissa nackdelar ibland att om jag helt plötsligt är pigg en dag, är lusten att bränna järnet alltid stor och jag är en s.k. specialist på vaska bra ben. Men finns det något bättre att tro att man ska ut och jogga och se helt plötsligt bara släpper saker och 3.30 fart känns superlätt så det är bra trycka på en runda. En sak har jag dock lärt mig, kommer detta fenomen en söndagskväll efter en hård lördag och ett rejält långpass på söndagen, då ska man slå bort alla tankar på att trycka annars kommer jag att ångra mig gruvligt. Ibland struntar jag i det och kör ändå, och då kommer självklart komabenen snabbare än man någonsin kan önska sig.
Får ofta frågan vad jag ska satsa mot nästa år, om jag vill springa tiomila, om jag ska försöka utmana internationella skyrace eliten eller vad jag egentligen ska köra emot. Det är frågor som är helt främmande för mig, jag ska springa några lopp till denna säsong har jag koll på, men nästa år. Är ju hur långt som helst dit. En annan sak som dyker upp såhär års är att folk planerar sin vinterträning, känns också som en utopi för mig, sitter just och har planerat dagens träning som nog inte blir sämre än någon annans bara för den sakens skull.
Hur går det då för mig? Som de flesta kan gissa har formen varit tveksam då jag skippat lopp sista helgerna efter katastroftiden på Topploppet, struntade i Lidingöloppet som annars var ett långsiktigt mål för mig (blää). Haft en hel del fotproblem, som nu ändå inte är så illa nu. Dessutom har jag tränat bra, riktigt bra sista veckorna. Försökte med ett David Nilson inspirerat program först, men det fick mina ben att bli något bortom betong, de var helt enkelt inte alls vana för tillfället att springa så mycket i de hastigheterna på asfalt/grusväg. Så jag har fått återgå till en hel del stigmys för att känna utvecklingen gå framåt. Davids snabblufspass ligger dock delvis kvar och jag tror det gör mig till en bättre väglöpare, dock i rimlig mängd. För några veckor sedan var det verkligen inte bra på väglöpningsfronten. Men det är två veckor kvar nu, dags för sista träningsrycket (skippar tävling denna helg också tror jag) och sista panikdeffningen för terräng-sm, så att jag där eventuellt kan vara i form. Vad som sedan händer, det får vi ta då, jag har då ingen aning…
