Vilken träningsvecka det har varit. Jag räknar den från förra lördagen till idag, söndag. Vet att det blir 8 dagar, men det är så det känns.
När Herr Snabb hör av sig efter år av frånvaro så måste det uppmärksammas. Förra lördagen passade det äntligen att köra ett pass ihop. Det blev 15 trevliga kilometrar där Herr Snabb förklarade hur svårt han har att hålla igen på distanspassen. Med mig gick det bra och tiden bokstavligen flög förbi med ett snitt på 4.40 min/km. Oväntat när Anders Kleist dök upp på cykel bakom oss. Utan att säga något höjde vi farten när han var i närheten.
Söndagen innebar ytterligare ett pass på hemmaplan. Nu med Grönsaken, Haren, Filipsson och Kämpen Nordqvist. 16 kilometer in på kontot och härlig samvaro i spabadet, även om Haren näckade.
Måndag blev vilodag.
Det blev sannerligen inte tisdagen. Fredrik och jag dissade Trapploppet, som verkligen genomförs av en bra anledning, men vi ville helt enkelt inte kuta i trappor. Istället begav vi oss till Stadium Arena. Där skulle legendtränaren Janne Lembke precis starta ett pass för några av Tjalves lovande ungdomar. Vi frågade om vi fick vara med, vilket vi fick med ett stort JA.
På programmet stod en timmes stafettlöpning med 200-ingar. Vi var sex personer som skulle dela på den timmen. Började med en 33:a och det kändes bra. Det blev till slut galet jobbigt och vi fick 18-19 var i maxfart. Mina låg mellan 33-36 sekunder.
Målsättningen var att hinna totalt 1,8 mil, det blev 2,1 mil på en timme. Snabbare än det svenska rekordet på halvmaraton. Jag var nära att svimma på slutet och ulkade efteråt (att ulka är ett slags förstadie till att spy, som jag inte riktigt nådde). Ett fantastiskt ovanligt pass för Fredrik och mig med 3,6-3,8 kilometer i absolut maxfart.
Men dagen efter, som blev en vilodag, kändes ändå benen förvånansvärt lätta.
Sporrad av kidsen så frågade jag Janne om det var okej att dyka upp även på torsdagen. Det var det.
Nu var 150 meter, 200 meter, 300 meter och 1 000 meter uppdraget. Med ganska lång vila. Kanske inte låter, så farligt och det var det inte heller jämfört med tisdagens rysarpass. Uppvärmningen handlade för mig om cirka 5 000 meter i lugn fart.
150 meter gick på 23 sekunder, 200-ingen på 33 och 300-ingen på 51 sekunder. Självklart var jag ljusår efter de unga talangerna, men det var ändå riktigt kul. På 1 000-ingen var jag rätt seg och fick nöja mig med 3.30.
Det blev alltså två ”Gunnar Durén-pass” den här veckan vilket verkligen gav en kick för gubben.
Fredagen blev vilodag där vi sparkade igång anmälningssidan och hade en presskonferens för OMT Finspångs Stadslopp. Ett härligt lopp den 23 maj som ni inte får missa.
Lördagkväll körde jag ett favoritpass på löpbandet. 3×2 000 meter i 2% lutning. Först 2 km uppvärmning. Sedan 7.50-7.30 och 7.22. Rätt lång vila mellan varje för att få ned pulsen.
Söndag morgon var det dags för distanspass med Kämpen Nordqvist igen. Jag var orimligt trött och hade inte återhämtat mig från lördagens pass. Bara bita ihop och köra. Vi sprang utmed Bråviken och var snart framme vid Vildmarkshotellet innan det blev lite härlig asfalt igen.
Kämpen gillade travbanan och vi drog två varv där ena halvan var mer än lovligt blötlagd.Totalt 17 kilometer in på kontot, med högst varierad fart.
Det är förstås inte nu jag ska dra intervaller som en tok, det är nu jag ska bygga upp mig själv inför 2018. Men det gäller också att göra det man tycker är roligt, annars blir det tråkigt.
Fotnot: Med att göra ett ”Gunnar Durén-pass” syftar jag på när Gunnar började träna med ungdomarna i Hässelby i 50-årsåldern och också vann VM-guld för veteraner på 800 meter.
PS 1: Missa inte att boka en prenumeration på Magasin Spring. Där får ni bland annat läsa om mitt häftiga möte med Hanna Lindholm.
PS 2: Missa inte den fantastiska löparresan till Marrakech!
