Det är ju så himla kul att springa lopp och i synnerhet de små. De små med de stora upplevelserna. Som i lördags. Skördeloppet i Hedemora. Man kunde springa 5 eller 10 km. Jag valde såklart 10 km men joggade banan innan och blev förvånad över alla skyltar med spurtpris. Säkert minst 5 för både killar och tjejer. I min värld är ett spurtpris en belöning man får om man springer extra fort till en viss punkt. Fullföljer man sedan loppet belönas man med några hundringar eller någon nyttopryl. Men jag insåg snart att det inte handlade om att springa fort efter detta. För det är svårt om man måste plocka med sig en gräsklippare. Eller en stor kartong med ägg. Jag hade inga särskilda ambitioner i detta lopp, tänkte inte springa benen av mig och tempot fick styras lite av mina medtävlare vilka för mig var helt okända.
Att deltagarna på båda distanserna skulle starta samtidigt är problematiskt om man vill hålla position, men listade åtminstone ut att vi som skulle springa 10 km hade fyrsiffriga nummer. Några såg snabba ut och banan var inte lätt. Det började uppför. Inte helt oväntat sprang en tjej om med ett fyrsiffrigt nummer. Men jag sprang förbi igen när det blev flackare och nedför. Det är min styrka. Kollade bakom axeln och såg flera tjejer. Framför hade jag även två stycken men de skulle springa 5 km. Vid hembygdsgården fanns en rätt tuff backe. Men sedan. Ljuvligt nedför. Passerade gräsklipparen. Lät den vara. Efter att ha sprungit genom ett bostadsområde kom vi nedför en brant backe in i en park. Upp för en grässlänt, runda en kon där ett spelmanslag spelade sövande musik och sedan brant uppför till centrum. Där stod det flera kartonger med ägg. Jag lät dem vara. Även en kundvagn med mat. Lät den också vara.
När jag kom in för varvning på löparbanan såg jag att en av de tjejerna som hållit tempo med mig nu sprang med en toalettstol på en säckkärra. Alltså nere för räkning. Jag hade snittat fyrtempo under första varvet och sprang på rätt bra till tjejen bakom tog gräsklipparen. Hörde henne dra den ett tag men ljudet försvann längre och längre bak. Fanns ingen anledning att springa fort i parken då. Struntade ändå i den äggkartong som stod kvar. Precis framför mig tog en av femkilometerstjejerna kundvagnen med mat. Ni vet hur det är med kundvagnar. Hjulen vill oftast inte åka åt samma håll som dig. Så var det även med denna kundvagn. Den ville hellre köra ut på den trafikerade vägen än följa bansträckningen. Jag kom alltså in tvåa i mål men hade vunnit mitt lopp. Min vinst hade säkrats med hjälp av banan som var minerad med spurtpris.
Man fick banan och kexchoklad som sig bör och jag vann ett diamanthalsband. Ingen brödrost. Men en av tjejerna på pallen i femman vann något som enligt prisutdelaren var en hårlocksgrej. Laget Ragnars blomsterklubb hade vunnit något i lagtävlingen. Det hade även laget Samlaget gjort. Fyra vuxna rörde sig mot podiet. Med ett barn i följe som femte medlem så som det såg ut. Vandringspriset i lagtävlingen var en högaffel. Fast det var nu det började på riktigt. Ett helt traktorflak med priser skulle lottas ut på startnummer. En säck potatis. Linolja. 50 kvadratmeter gräs. En grästrimmer. Lyktor i all oändlighet. Jag vann också. Två flaskor från en lokal färgaffär innehållande tvål och lotion. Han som vann gräset brast enligt prisutdelaren ut i ett jättevrål. Konstigt. Vi som satt på läktaren hörde absolut ingenting av det. Sedan vann någon som hette Mattias Östberg något. Enligt speakern var han syster till Tilda. Vi ställde oss frågande till det faktumet. Sedan pratade vi med en superfunktionär, tackade för loppet, en fin dag och åkte vidare ut på landet för att fira både det ena och det andra.
