Walk (half) a mile in my shoes

Gunnar Durén  

En intressant fråga som ofta återkommer är: vilken är den jobbigaste sträckan att springa? Mitt enkla svar är: den du för ögonblicket springer. Min erfarenhet är i och för sig ganska ringa och jag har inget vetenskapligt stöd för min teori, men efter att ha flyttat runt uppåt och neråt bland distanserna, känner jag själv en respekt för den ansträngning som krävs för att springa det fortaste man kan, oavsett hur långt det är.

Den första sträcka jag sprang som nykläckt löpare i medelåldern var en kuperad skogsslinga i Grimsta. Den var/är backig och jävlig, men omväxlande och nyttig. Det första varvet där var fullt tillräckligt för att trötta ut mig. När jag kände att jag inte blev tillräckligt trött sprang jag ett varv till och så vidare. Sedan fick jag löparknä och upptäckte muskler som legat i ostretchad träda i 43 år. Den första rejäla utmaningen var nog att på träning springa en mil. För säkerhets skull hade jag tagit med mobilen och sagt hemmavid: ”Jag ska springa en mil. Om jag inte orkar får ni komma och hämta upp mig!”. Jag orkade och var mycket stolt över det. Och trött. Om möjligt var jag ännu tröttare när jag sprungit mitt första millopp, Hässelbyloppet, på 44:38, och då förstått att mitt mål att göra milen under 40 minuter minsann inte var något man bara kunde snyta ur näsan. Jag stapplade in på Hässelby IP med darriga ben, slemmiga mungipor och torr strupe – ja, ni vet hur det känns! Det märkliga är att den känslan inte förändras, även när man blir snabbare. Mitt nuvarande landsvägspers är drygt 10 minuter bättre, men jag var lika utmattad efter det loppet som första gången. Prestationen ligger i ansträngningen tycker jag. Så heder åt alla som pressar sig under sina pers, oavsett nivå. Ni har flyttat en gräns! Belöningen är utveckling.

Som brukligt prövade jag sedan vingarna på allt längre distanser 15 km, 20 km på träning, halvmarathon och så småningom marathon. Framför allt marathon är känd för att kunna ställa upp en vägg för löparen när energin tagit slut och musklerna inte längre lyder hjärnans impulser att flytta fötterna som man vill. Den sträckan är ofta ganska lång, bortåt en mil, ibland längre, när man brottas med inre demoner som alla kräver omedelbart upphörande av de pågående aktiviteterna, intag av föda och vätska och övergång till horisontalläge. Tidsmässigt kan det vara en ganska lång stund som man utkämpar denna kamp, i synnerhet om man inte springer så fort. I perspektivet att den upplevda ansträngningen under löpning av en sträcka är ungefär densamma oavsett fart, framstår prestationen hos de lite långsammare löparna i ny dager. All heder åt er som tar er igenom en lidandefas på kanske 2-3 timmar. Vilka hjältar!

Efter marathonutmaningarna har jag jobbat mig neråt i längd bland sträckorna: 5000, 3000, 1500 och 800, fram till 400 meter, dit jag kommit nu. Jag måste säga att varje sträcka bjuder en ny utmaning. För icke-löpare imponerar säkert ett genomfört marathon mest, för att det går att relatera till även om man aldrig springer. Man vet att det tar en stund att transportera sig 4,2 mil även med andra transportmedel. Men 400 meter, vad är det? En språngmarsch till bussen? Ungefär som att ”springa 25 meter rakt fram och hoppa ner i en sandlåda”, för att citera Robert ”Tony Rickardsson” Gustafsson. Jag kan berätta för de som inte provat, att 400 meter är riktigt jobbigt att springa och bjuder samma möjligheter till ”nära-döden-upplevelser” som de allra längsta löpsträckorna jag har sprungit.

När man kommer från längre sträckor, närmar man sig ofta den kortare sträckan lite defensivt. Man är van att tänka lite mer långsiktigt, d v s att spara krafter till slutet, typ andra halvan. På 400 m, särskilt inomhus, är det andra villkor som gäller. En kväll i Sätrahallen tog jag mig modet att fråga Moa Hjelmer om vad som är nyckeln till ett bra 400 m-lopp inomhus. Hon framhöll att man måste våga gå all-in från början, våga bränna på allt man har och tro på att man ändå kommer att ta sig i mål. Moa har förstås rätt och har visat det med sina mästerliga lopp. Ändå har det tagit mig ett antal försök för att komma till ett läge där jag verkligen vågade gasa från början och vara trött redan vid varvningen på 200 meter. När man är där tänker man: ”Det här håller aldrig! Jag kommer att dö på det här varvet!!” Men det gör man inte. Förvisso går man in i väggen. Och då menar jag verkligen Väggen. Jag har inte upplevt det på samma sätt på någon annan sträcka, att benen liksom inte lyder. Det känns som att skosnörena är hopknutna och att skrivbordet på kontoret har sjunkit ner på knäna. Stegen känns så små, så små och kroppen bara vacklar hit och dit. Men man kommer i mål. Helt slut. Där och då förstår man varför vissa spyr efter målgång på denna sträcka. Tur att jag inte kräks så lätt, för det är det värsta jag vet.

Även 800 meter handlar till viss del om att söka sig ut på okänd mark, där det inte känns bekvämt. Där man undrar om man har tagit sig vatten över huvudet. Inomhus kan loppet delas in i fyra olika faser för de fyra 200 m-varven. I mitt 800 m heat i de nationella förtävlingarna till XL-galan i Globen blev de extra tydliga.

Loppets faser

Första varvet handlar om att komma iväg bra, utan strul och trängsel och hitta rätt fart och position. Trycka på med fräscha ben och lita på att man ska kunna behärska farten under resten av loppet. Oftast är det första varvet snabbast. På andra varvet handlar det om att hitta en flytfart. Det är på intet sätt en vilopaus, men man ska löpa på i kontrollerad, bibehållen fart och springa ekonomiskt, utan onödiga stopp och riktningsförändringar, vilket kostar energi. Det tredje varvet är det kritiska. Man är redan ganska trött efter den snabba inledningen, men fortfarande är knappt halva loppet kvar. Man kan inte gå för fullt, men inte heller bli för avvaktande, för då kommer man obönhörligen att tappa fart, som det är väldigt svårt att hämta in på slutet. Slutvarvet är det bara att ladda på allt som finns kvar. I sin inre dialog med latmasken måste man skrika högt för att överrösta honom och behålla kommandot över musklerna, jobba aktivt med steget och även med armarna, frammana alla positiva och triggande målbilder! Sedan gäller givetvis hela vägen – loppet är 800 meter, inte 799 – och att fälla sig över mållinjen med rätt tajming.

Globen-loppet

Jag kommer iväg bra. Startar ju på samma bana som heat-haren, min son Joel, som ska dra framme i täten på 55-56 sekunder vid 400 m. För att klara mitt mål, världsrekordet på 800 m i M50-klassen: 1.59,62, behöver jag ligga på 28-29 sekunder vid 200. Passering 28,2… . Mitt varv löper på utan incidenter. Joel ligger en bit före med loppets 2:a i rygg. För att klara rekordet behöver jag ha cirka 58 sek vid 400 m. Passeras dock av en löpare på upploppet strax före varvning. Tid 57,9. I första kurvan i början av tredje varvet blir jag passerad av ytterligare två löpare, som hamnar utanför mig. Jag inser att jag kanske tappat lite fart, men på bortre långsidan stannar tempot av en gnutta och jag ligger lite instängd och kommer inte ut direkt. Vid andra kurvans början kommer jag loss och passerar den andre löparen. Jobbar nu vidare på upploppet in mot klockringning för sista varvet. Passering vid 600 m cirka 1.29,3. Nu jobbar jag på ordentligt, även med armarna med alla krafter för att hålla tempot uppe. Mjölksyran flödar fritt i benen och jag gör mitt bästa för att ignorera den. Vid utgången av sista kurvan är jag upp jämsides med den siste av de löpare som tidigare passerade mig. Med uppbådande av de sista krafterna tar jag mig förbi honom, spurtar in mot mål och fäller mig över mållinjen. Räckte det?!… Hänger utmattad och torr i munnen över räcket på ytterbanan. Joel kommer fram och klappar om mig och säger några peppande ord. Själv är jag för andfådd för att svara. Spänd förväntan vidtar. Speakern ropar ut segertiden. ”…och tiden på Gunnar är… en… femtionio… och … sextionio”. Asch… så nära… 7 hundradelar från världsrekordet. Men vid närmare eftertanke – det borde betyda Europarekord?!

Stolt får jag fylla i formuläret för Europarekordansökan och kila upp till sekretariatet och be om målfotobild och s k Zero control test – en bild av klockan i startpistolens skottögonblick. Dessa numera nödvändiga bevis för att få kalla sig rekordhållare på internationell nivå. Min plan är att få fylla i ännu ett formulär, med en tid som är (minst) 0,08 sekunder bättre…

Loppet: http://www.youtube.com/watch?v=DP2EcqfWr0U 

Intervju efteråt: http://www.marathon.se/aktuellt/gunnar-sju-hundradelar-fr%C3%A5n-v%C3%A4rldsrekord 

 Dela på Facebook