På mina löprundor har jag i allt högre utsträckning börjat få sällskap av människans bästa vän. Hundarna är många häromkring, dagisplatserna få och folk måste in till sina kontor allt oftare vad det verkar. Eftersom jag är en normal människa och ingen psykopat så gillar jag ju hundar; finns det nåt bättre än att ha med en hund på löpturen? Ja det skulle vara två då, eller en hel flock i bästa fall.
Det finns väl i ärlighetens namn både för- och nackdelar med hundlöpning. Dom gnäller inte så mycket över sina kroppsliga krämpor, eller maler på om lägenhetsrenoveringar och bensinpriser, det måste man ge dom, fyrfotingarna. Å andra sidan är dom inte mycket för det här med jämnt tempo eller att ha ett syfte med ett pass. Tokrusher varvas med tvärstopp och det blir diverse avstickare för att nosa på rådjursspår eller plocka upp pinnar som är alldeles för bra för att bara ligga och skräpa. Det blir en motionsform som hamnar farligt nära promenaden men som tack vare klockans autopaus-funktion ändå går att logga som löpning; det är bara det att en timme på Strava tar två timmar i verkligheten.
Alla hundar är atleter, oavsett ras och storlek. Nån som har sett en hund med dålig löpteknik nån gång? Skillnaden handlar väl mer om hur fokuset på att röra sig framåt ser ut. Många är mer intresserade av att leka, pinka, nosa runt och hälsa på andra hundar än att bara pinna på. Men oavsett hund lönar det sig nästan alltid att ändå vara ombytt och kunna småjogga lite. Det känns många gånger enklare att bara öka sitt eget tempo än att korrigera och få en hund som drar i kopplet att sakta ner. Perfekt också att få in lite strides i vinterlufsandet när en hund får feeling och vill dra på en riktig tjurrusning. Ibland får jag sällskap av hundar som verkligen ääälskar att springa. Då räcker det inte med att bara vara ombytt. Då gäller det att ha fräscha ben, värma upp ordentligt och spänna fast säkerhetsbältet (bokstavligt talat: expanderkoppel mellan hundsele och eget bälte). Sen är det bara att försöka hänga med så gott det går och undvika whiplashskador vid accelerationerna.
Människor som springer hårt har nåt ångestladdat och plågsamt över sig. Att ta rygg på en annan löpare är att åka snålskjuts på hens lidande. Hundar utstrålar nåt helt annat. Springer man bakom en hund som trycker plattan i mattan så känner man bara genuin pepp, glädje och möjligen en och annan salivdroppe från tungan som hänger och fladdrar i fartvinden.
Vi kan inte lära hundar ett piss om att springa. Däremot får jag snarare känslan av att det motsatta gäller. Vi borde kanske inspireras mer av dom. Många löpare grubblar ju: hur lång ska vilan vara? Tills man har nosat klart. Hur lång ska intervallen vara? Tills man tröttnar. Hur många? Tills det inte är kul längre. Vad är snabbt? När man hinner glufsa i sig en tappad macka i farten utan att nån hinner stoppa en. Det räcker väl så.
Den här snön som dumpades över Stockholm för drygt två veckor sen har ställt till det på många sätt. Hur bedrövligt det blir ur ett vanligt löparperspektiv orkar jag inte ens gå in på, det har jag väl gnällt tillräckligt på här (och på tidningarnas insändarsidor). Men det påverkar också hundturerna. Jag vet inte vad det är men snön gör nåt med lukterna, kanske att dom förstärks eller stannar kvar längre men hur som helst blir det ett evigt nosande i tid och otid. Det är som att varje kvadratmillimeter av marken är ett litet diskotek. Svårsprunget då, men också kul att leka i. Jag släppte två hundar i rastgården under det där ymniga snöandet och jag tror aldrig att jag har sett två springande varelser ha så roligt. Dom sprang runt runt runt ett bord så att det blev en upptrampad stig runt det. Höll på i säkert 15 minuter. Paus ibland, till exempel om hunden som var jagad kom ikapp den som jagade. Som scenen i Memento där en kille utan korttidsminne inte vet om han jagar den andre eller blir jagad själv. En stunds unison hundförvirring. Flås och flämt. Hängande tungor. Sen: en rörelse, knappt synlig för det mänskliga ögat, en invit till fortsatt lek, och så igång igen. Runt runt runt. Jag tittade på, fascinerad. Log på människors vis. Hundarna log på sitt sätt: med hela kroppen. Jag tänkte, detta är den mest meningslösa aktivitet jag har sett i hela mitt liv. Vad går det ens ut på, vem vinner, vad är poängen? Men jag tänkte också, eftersom jag som sagt är en normal människa (även om ni börjar tvivla nu, för vilken normal människa behöver hamra in hur normal han är hela tiden?) som kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att i hundarnas kutande runt det där bordet en snöig måndag i november så gömmer sig också meningen med livet. Det finns inga regler. Det finns ingen mening. Sånt får man skapa själv. Men det finns ett nu och om man i det nuet finner nöje i att bara maxa allt man kan runt ett bord med sin kompis, ja, då är lyckan gjord. Den som kan glädjas åt det lilla har mycket att glädjas över. Hundar och löpare har på sätt och vis det gemensamt: vi är bra på att uppskatta det enkla i livet, som att bara få springa.
Ja, som ni märker är det långt till tävlingarna för tillfället. Jag håller kroppen varm men har tagit en mental säsongsvila, då blir det sånt här kvasifilosofiskt snömos. Tids nog kommer jag nog att återgå till att springa på det lite mer typiskt mänskliga sättet: surt och allvarligt.
